Kriminella kaniner och andra märkligheter

I förrgår skulle jag köpa en knapp och säkerhetsnålar i garnaffären i samhället. Och kom hem med ett gäng underbara muggar!

Men det är inte det bästa med denna vecka. För, som jag nämnde i förra inlägget, har jag börjat tänka på mitt manus Vårmörker igen. Över två års paus, jag började tro att jag aldrig skulle skriva en rad på det igen och var okej med det, och så plötsligt – utan förvarning – slog lusten ner i mig som ett blixtnedslag en helt vanlig morgon.

Detta hände förra lördagen och sedan dess har jag gjort mer än att bara tänka. Jag började med att städa min lilla skrivskrubb, som ligger inklämd mellan barnens rum på övervåningen.

Och i förrgår skrev jag min första nya text på evigheter! Känns det konstigt att se mig här? hojtade jag till äldste sonen från skrubben.

Nej, svarade han kort. Och när jag tänker på det har han i princip levt hela sitt liv med fraser som kom till pappa, nu ska mamma vara ifred, inte nu, mamma är upptagen, ta det med pappa, jag skriver osv i all oändlighet. Han var tre år när jag började på Skuggvinter, nu är han 20. Så två års paus kanske inte är så mycket i det långa loppet…

Skulle jag ha problem med intrigen kan jag slänga in ett par kriminella kaniner i handlingen. Med inspiration härifrån:

Någon gång under natten har Domingo och Sötnos brutit upp sitt fönster och hoppat ut. I sin inhägnade hage, märk väl, så de har inte rymt. Men ändå…

Fredag, sol och skrivlust! Hoppas att du är lika glad som jag.