Hur glad?!

Här sitter jag på jobbet med den lilla ljuslyktan ni ser på fotot, äter ostmackor och är lycklig som bara den☺️

För att jag är utbildad healingterapeut nu, mitt diplom är på väg med posten. För att jag börjat skriva på mitt manus igen

Mys i skrivskrubben

Vi har dessutom fått tid hos veterinären för vaccination av kaninerna (mot gulsot och pest)

Domingo, Yoko och Sötis funderar runt restriktionerna

Håhåjaja…Det är baskemej inte alltid lätt att vara kanin. Inte människa heller, för den delen. Men tänka sig, att idag är det just det. Lätt att vara jag. Det bubblar inuti av glädje.

Till råga på allt är det fredag 😁Hur bra kan det bli egentligen?

Jag tackar dig som kikar in här och läser, och hoppas att du får en fin helg❤️🍁Kram!

Äntligen

Nu, när min utbildning är klar och jag inväntar diplomet, har jag funderat på när det är dags att börja skriva igen. Eller, för att vara korrekt, behöver starten efter fyra månaders uppehåll, vara en genomläsning av manuset.

Och det var just vad jag gjorde igår eftermiddag, och en bit in på kvällen. Helt spontant bestämde jag mig, och fick äntligen hänga med Vårmörker igen🙏Jag visste inte att jag hade längtat så. Det var som att få luft i lungorna. Det var som om jag åter blev JAG❤️

Jag tycker verkligen att det var ett klokt beslut när jag bestämde mig för att pausa skrivandet till förmån för utbildningen. Det var två för stora och kreativa projekt för att orkas och hinnas med samtidigt. Men på samma gång kändes det som att stänga av en del av mig. Not anymore!

Nu är jag vän med mina vilsna, och oroliga karaktärer igen. Inget helande i sikte där, tyvärr…😉Men en del övernaturligt, dock. Så kanske lyckas jag knyta ihop säcken på något sätt. Igår, efter läsningen, hade jag åtminstone hopp om att få ihop ännu en bok. Och med det, mina vänner förklarar jag mig nöjd för tillfället☺️

Kanindrama

Brownie som döpts om till Sötis😍

Lördagen började så fridfullt, och soligt. Jag umgicks en stund med kaninungarna, medan de stora sprang runt i sin hage. Men sedan fick jag ett sms, från en bekant i närheten som förlorat alla sina kaniner på några dagar, i misstänkt kanin-gulsot. Jag har läst om det, vi har tänkt höra av oss till Blå Stjärnan och fråga om vaccinering, men det har liksom inte blivit av.

För den som inte vet vad det är, (det visste inte jag heller innan) är det en sjukdom med snabbt förlopp och dödlig utgång. Den sprids främst från vildkaniner, men även harar, och är extremt smittsam. Mellan kaniner, inget som drabbar katter, hundar eller människor. Eftersom vår bekants kaniner bodde ute, som våra, tog vi snabbt beslutet att flytta in våra ungar till källaren. Sedan åkte vi mot kvällens bio medan vi googlade på symptom och vaccin. Efter att de vaccinerats tar det tre veckor innan de är immuna.

-Tänk om de har munskydd när vi kommer hem ikväll, sa ett av barnen.😷

De stora då? Dem kan vi tyvärr inte flytta in. Inte ens vi, med vårt stora hus, kan ha sju kaniner inomhus. En av döttrarna är dessutom allergisk. Håhåjaja…

Bild här på Domingo när de rastas i…mitt healingrum faktiskt, tillika träningsrum för killarna i familjen. Håhåjaja igen.

KRAM till dig som läste, hoppas att du har en bra start på veckan, och slipper gulsot😒I alla dess former.

Överväldigad…

De sista veckorna har inneburit så mycket förändringar. Sommar börjar sakta övergå i höst, mellanstadiet har blivit högstadiet för killen som blivit tonåring, äldsta dottern har börjat gymnasiet på annan ort, och får åka mer buss varje dag. Till råga på allt har fyra kaniner blivit sju😍😍😍

Jag kommer snart diplomeras, men hoppade ändå på en utbildning till. En som har liknande tema, hos samma lärare. Det är nog, mer än tillräckligt. Av goda ting, det är väldigt viktigt att understryka just det. Och totalt underbart, att vårt liv, som rusat i nedförsbacke de sista två åren , fylls av GOTT, av ljus och hopp🙏💓

Det är bara det att det har dykt upp en sak till. Något som jag tror är jättebra, men som jag tvekar över, främst av ekonomiska skäl. Samtidigt otroligt dragen till det. Så jobbigt att jag nästan önskar att jag inte hittat det…

Ta det lugnt, förhasta dig inte, är säkert ett bra råd. Men tyvärr, i detta läget är det inte jag. Jag kan sucka över att jag är sådan ibland. Men att jag är passionerad, att jag kan vara så drivande och beslutsam att jag vågar hoppa fast jag ofta inte vet hur jag ska landa…Alla steg, och snåriga stigar på vägen. Som har visat sig vara helt rätt, eftersom de lett fram till den person jag är idag. Och det kan jag inte ångra.

Varmaste TACK till dig som läste🤗

Hemska böcker

Läste nyss ut denna

Ofta är det med en liten känsla av sorg jag avslutar en riktigt bra bok. Inte denna gång. Cara Hunter är en rasande skicklig författare, vilket hon verkligen visar i ”All denna vrede” också. Men den är så otäck, och det anar man inte förrän en bit in i handlingen. Den kröp innanför huden på mig, och där har den stannat. Jag kan inte annat än att rekommendera den, men bara om man gillar när det blir riktigt läskigt.

Nu är det dags att börja på ”En främling i mitt hus” istället. Får se om jag får sova med ljuset på i flera veckor, som omslaget lovar😵‍💫

Tur att jag har kaninungarna att distrahera mig med om det behövs.

Gullisar

Och skönt att jag är tillbaka på jobbet igen, efter förra veckans förkylning. Även om jag är trött, och råkade spilla youghurt på arbetströjan nyss…

Önskar dig som läste en fin tisdag, och en fin fortsatt vecka🤗

Världens gulligaste kaniner…

…anlände igår till sitt nya hus, med stor inhägnad trädgård💐🌳☘️Credit till maken som körde sammanlagt fem timmar för att hämta dem. Trots att han tycker att sju kaniner är för mycket 🐰🐰🐰🐰🐰🐰🐰Och jag håller egentligen med, om förnuftet fått komma till tals. Å andra sidan hade livet inte varit kul om man bara gick runt och var förnuftig för jämnan. Och nu är jag så himla glad över att dom är här!

Och det är jag inte ensam om😉 Glad är jag också över alla fina kommentarer jag fick i förra inlägget🙏TACK. Har inte ens svarat på alla, ska göra det i dag. Men först Alvedon, har huvudvärk. Kanske en kort promenad, för min förkylning har gett med sig. Så himla tacksam över det. Så himla tacksam över så mycket i dag. Önskar er alla en riktigt fin helg. KRAM🤗

Om jag är galen?

Ofta, nästan jämt, är jag lycklig över healingutbildningen och allt den fört med sig😍Tron på Gud, änglar och ett Universum som är mer än vi någonsin kan föreställa oss har jag haft med mig länge, men detta! Jag har bland annat upptäckt att jag kan läsa av människor, på distans, sådana jag aldrig träffat, och informationen jag får stämmer i häpnadsväckande hög grad. Gång på gång. Och som sagt, oftast tycker jag att det är fantastiskt. Men ibland ger det mig ångest.

– Tänk om jag håller på att bli galen? sa jag till min man igår. Om jag befinner mig i den här bubblan och tycker det är underbart, men i själva verket har blivit tokig? (Storhetsvansinne? Psykos)?

– Nej då, sa min man lugnt. Det är sån du är.

– Sån vadå? sa jag.

– Du går din egen väg, sa han. Det har du alltid gjort. Och det brukar bli bra.

Lugnande svar, i och för sig. Det mesta jag gör brukar faktiskt vara genomtänkt, och bli bra. Men det är ändå skillnad på att skriva en bok i evigheter med drömmen om att bli utgiven, till att…vad jag nu gör. Och jag vet att många skulle hålla med mig här. Det är det värsta.

En del av mig är lättad över att besökarna har sjunkit drastiskt i antal när jag bytte blogg för ett tag sedan. Och ja, det mesta jag sysslar med brukar vara genomtänkt, men inte allt. Och här håller min man, som just nu bygger ännu en kaninhage, förmodligen med.

Vi fick inga egna kaninungar, som vi ville. Så jag gick med i Facebookgrupperna ”Dvärgvädur” och ”Kaniner som söker nytt hem”. Av ingen anledning alls, egentligen.

Men det fanns väldigt många söta och trevliga kaniner där, visade det sig. Det kunde ha stannat på kika-fronten (?) om det inte var för att jag hittade tre exceptionellt gulliga ungar. Och då blev jag galen (eller om jag nu är det hela tiden). De tre barnen som blivit lovade varsin kaninunge hurrade. Inte min äldste son, dock.

– Det är inte sunt att köpa tre kaniner när man redan har fyra, invände han.

Som om inte vi duger…

– Men här får de i alla fall ett bra hem, försökte jag. Och buren har vi ju redan köpt. Ska den bara stå där då? Min man suckade. Men det hjälps inte. Han får ändå hämta dem imorgon, eftersom jag är dunderförkyld. Ligger nerbäddad i sängen och hör honom uppgivet hamra i garaget, medan två av barnen bråkar om teven i vardagsrummet. (Förbaskade symtom) 🙄😷 Måste nog sova lite nu. Så jag orkar heja på tre nya familjemedlemmar imorgon😅😅😅Hej och hå, och inte från ett blåbärssnår🫐

Ps Om ni tycker att jag är galen behöver ni inte delge mig den informationen just nu, jag är för trött för att orka protestera🤧😉(Och det är jag nog när jag blivit frisk också). Ds

Vem ska plocka alla blåbär?

Det undrade jag under min skogspromenad i lördags. Kanske jag, några stycken åtminstone, om jag kommer ihåg att ta med mig en påse nästa gång. De skulle kunna pryda den tårta jag lovade minstingen att baka när brödernas förkylning blivit bättre. 🫐Ett skumt skäl att fira kan tyckas, men jag kommer bli så lättad när deras hosta låter snällare. Och jag ber för att ingen annan hemma ska bli sjuk🙏

Snart kommer jag vara diplomerad healingterapeut. Om det går vägen, men det tror jag att det kommer göra. Det känns hisnande, nervöst och galet samtidigt. Jag har faktiskt börjat jobba på en hemsida, med fokus på healing. Även det känns…jag har inga ord. Och nej, jag har inte världens största planer, jag kanske inte ens gör den offentlig. Och det gör inget i så fall. Den resa jag gjort, inuti och med healinggruppen sista halvåret har varit tillräcklig. Fel, FANTASTISK🌟

Måste avsluta, och börja med frukost. Hinner inte berätta allt jag tänkt, får ta det i nästa inlägg. Också det är lite crazy, men något hela familjen (nåja, nästan) ser fram emot☺️KRAM, hoppas att du får en fin måndag❤️

Snäll start

Lycklig syster när hon tog första badet i Sverige i sommar☀️

Det kändes verkligen motigt när ledigheterna var över, men nu är det ändå ganska skönt med vardag igen. Särskilt, måste tilläggas, eftersom det hittills gått över förväntan☺️🌟Att det börjat med mjukstart hjälper naturligtvis till. Extra god mat i skolan (fast det vore ännu bättre om den alltid vore bra), lite roliga aktiviteter, och läxor som inte riktigt kommit igång. Och även om det är mjukstart, är det ändå en stor omställning, särskilt för dem som har svårare att ställa om…Vi tänker på det hemma.

Den entusiatiska hjälpa till-överenskommelsen som vi tillämpat en stor del av sommaren har för tillfället dragits ner till ett minimum. Några av oss kollar på serie om kvällarna, fast tidigare. Och i går möttes alla av minstingens äppelpaj och vaniljsås när de kom hem. Gott🥰

Jag önskar dig som läste en fin fortsättning på veckan, i morgon är det redan fredag😃

Kan jag börja skriva igen?

Frukostrast med bloggande✍️

Jag vågar knappt tänka tanken, men…Skolstarten har lett till en del nytt i familjen, inte bara för barnen. Tider och hur man tar sig till och från skolan har ändrats för några, och hittills har en väldigt problematisk skolfrånvaro för en av dem vänts till 100% närvaro☺️🙏Hoppas och ber innerligt att det ska få fortsätta så! Hur som helst har denna nystart skapat mer tid för mig. Svårt att uppskatta, men säg kanske ca två timmar per dag. Att dessutom sjukhusbesöken minskat drastiskt, just nu har vi bara EN inbokad telefontid, påverkar. Almanackan ser jättetom ut. Rent praktiskt slukas mycket av denna tid. Från att ha legat efter med allt hemma, ser det riktigt ordnat ut, jag hinner till och med ofta bära upp ren tvätt till respektive garderober. Och klappa mina kaniner🐰💓

Man skulle rent av kunna säga, för första gången på länge, att vi har det mesta under kontroll. Hur långvarigt det blir vet ingen, men jag tänker baske mig njuta av varje sekund. Och inte glömma att vila extra, för det behöver jag. Men ändå, inställer sig frågan hos mig, skulle jag kunna börja skriva på mitt manus igen?

Just nu är det ganska mycket plugg, och praktisk övning, inför diplomeringen till healingterapeut 26-26 september. Men efter det?

Saknar mina karaktärer, och annat…

De flesta som jag berättar att jag pausat mitt skrivande för säger något i stil med; ”Det finns kvar, det mår bra av att vila. Känn ingen press” osv. Helt sant, jag håller med. Men samtidigt handlar mitt skrivande om så mycket mer. Det är en stor del av min identitet. Det har det varit ändå sedan jag vid sju års ålder med darriga blyertsbokstäver skrev i ett väns album; Jag vill bli förfatare”. Vid 44 års ålder gick drömmen i uppfyllelse när Skuggvinter kom ut. Det är för stort för att kasta bort, kanske till och med för att ta en längre paus från, när man egentligen är mitt inne i ett lovande manus. Nu är rasten slut, jag ska hälla upp mer kaffe åt mig, och börja städa lunchrummet.

KRAM, och varmaste tack för att du läste🤗

Inte en pälskling, (som kaninerna) men en av mina älsklingar💖