Författare: Louise Baumgärtner

Ibland blir jag mer tacksam än vanligt. Ofta sker det när jag varit rädd för något. I onsdags morse vaknade jag av att min man stönade högt, kallsvettig över hela kroppen. Och när han vred på huvudet blev yrseln, som han hade, ännu värre. Som tur var fick vi snabbt en läkartid på vårdcentralen. Kristallsjuka, sa läkaren. Ofarligt och övergående (hoppas snabbt)! men besvärligt. Jag kände lättnad när vi åkte hem.På morgonen, innan jag fick kontakt med honom blev jag så rädd att det var något allvarligt…

Det finns så mycket vi tar för givet. Hälsan, när vi har den. Eller att vi får medicin om vi behöver. Att vi inte har soldater på gatorna. Att vi kan åka till affären och köpa den mat vi vill äta, när vi vill. Att vi får uttrycka vår åsikt och demonstrera, utan att åka i fängelse. Det finns så oändligt mycket att vara tacksam över.

För, om vi blickar ut i världen; är detta självklarheter? Nej, inte alls. Inte på något sätt. Och det gör mig förtvivlad, men samtidigt beslutsam att glädjas åt det jag har.

Mina barn, när de umgås med sina fina vänner. Min man, som jag älskar. Att vakna på morgonen, dricka kaffe och må bra. Att jag har ett jobb. Att jag fick åka till havet med en vän och två små barn i lördags, och återigen gjorde ett hopp. De ”små” sakerna? De är inte små, utan i själva verket allra störst.

Det är lyxigt att gå tvärs över gräsmattan/stranden iklädd morgonrock med badkläder under, och ändå känns sig bekväm bland massor av folk. Medan solen lyser en i nacken, och mjukglassen bara är en kö bort. Precis lika skönt som det är att vara ensam på bryggan när det blåser och regnar, och hoppa rakt ner i det blå.

Det är härligt att baka en kaka bara för att man vill, och slippa fundera på om man egentligen har tid.

Just nu läser jag Jane Austens Stolthet och fördom, parallellt med Fredrik Backmans Britt-Marie var här, och funderar inte överdrivet mycket.

Snart är det höst och jag kämpar på i regnet och med refuserna, som mina nya idoler i podden Debutera eller dö, krasst uttrycker det. Men som tur är, är jag inte där än. Och det är väldigt skönt.

Sommaren är som en stor fest, eller ett kort liv, i bästa fall, alla semestrar blir ju inte bra. Men när de får lov att bli det…

Då går solen upp, det blir ljust och man är förväntansfull. Varje dag känns ny, med stora möjligheter.

Faktiskt känns det ofta som att det ska vara en evighet. Man vänjer sig vid grillukt, myggbett, att stånka i värmen eller sucka i regnet, att träffa dem man håller av och ibland trycka undan irritationen till förmån för familjefriden.

Ja, tillvaron tycks vara en enda röra av badkläder på tork, sena kvällar, utflykter eller kanske en lång resa.

Men…plötsligt drar det ihop sig. Kalendern signalerar att en annan tid är på ingång, och vinden är kallare. Samtidigt kommer solnedgången allt tidigare, och det börjar bli dags att säga hejdå till vänner och släktingar man tillbringat tid med.

I går åkte min syster och hennes son hem, och saknaden och vemodet sjunger i varje ven.

Men jag och maken är just nu på väg till en vän, och ännu en dag i Varberg. Så sommaren är inte slut riktigt än!

Så har ännu en vecka av min semester gått. Men vilken vecka! En dag åkte jag och en vän till Varberg, och jag gjorde detta tokiga:

Alltså, det hade ju sett mycket snyggare ut om jag inte hållit för näsan, men jag är stolt i alla fall. Och allt var underbart; god mat och långa samtal på café Mignon, strandpromenaden med sol i ansiktet, saltsmak på tungan och glada skrik från badande barn. Nästa dag var det inte lika varmt, men blev ett dopp i sjön med samma vän. För det hade hon lovat mig, om jag hoppade från det där tornet…

En liten skrivträff hemma i mitt kök har också hunnits med. Det pirrar i mig vid tanken på att jag börjat skriva på manus Sommarvarsel, och idéer poppar upp lite när som helst. Men jag läser mer än jag skriver, har trots allt semester, som sagt.

Jag läser ofta två böcker samtidigt, och här är det verkligen en mix med twist; Feelgod med Sara Molin som skriver både bra och roligt, rekommenderas! Och så Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Rekommenderas också, men av ett helt annat skäl.

Nästan varje morgon tänker jag att jag skulle blogga, men det har jag inte gjort. Och nästan varje morgon tänker jag även att jag ska städa lite, men det har inte heller blivit av. Maken och yngsta är i Nederländerna, så det är ganska tomt hemma för tillfället.

En dag plockade jag och syrran blåbär och gjorde paj efter recept i Claras kokbok som jag nyss fick på posten. Jättegott!

I går var en regnig dag, då jag låg länge och läste i soffan, vet inte när det hände sist. Och så alla underbara bad🙏

Nu ska jag inte påstå att mina dagar bara består av detta, för det är inte sant. Men de består också av att bara vara, och det är både ovanligt och värdefullt.

När halsen är tjock av tårar, en tyngd i bröstkorgen, ett moln i huvudet som positiva tankar eller glada händelser inte kan påverka. Så kan det kännas när jag verkligen vill vara glad, och även har skäl att vara det. Som i går när jag kom hem från jobbet och syrran, som är på besök från Italien fixat maten och hela köket (och säkert något annat också). Och vi åkte och badade, ett ruskigt kallt dopp visade det sig, ett barn stod på bryggan och grät av kyla…

På hemvägen sjöng vi högt till en låt syrran kallade rivig. Just då kändes det ganska bra. Men en timme senare låg jag ändå och grät, över att jag inte kan ringa pappa mer, och över ett annat mörker som inte hör ihop med pappa, men som samtidigt hör ihop med allt.

Maken kom med te, syrran såg orolig ut och döttrarna undrade vad det var. Åhh, vad skavigt!

Men i dag är en ny dag och jag vet ju att jag kan växla snabbt. Så jag hoppas att insikten att jag går på semester om några timmar ska hjälpa. Samt det faktum att syrran ska göra lasagne och att bästa vännerna kommer för äta den, och ha filmkväll. Till detta har maken köpt ett vin som heter The idiot. Som det förmodligen är bäst att jag inte dricker av, i detta sköra nu. Det blir nog barnens Pepsi Max i stället. Skål, tack och kram till dig som tittade in. Hoppas att du har en fin sommar!

Varför måste det komma just nu? När jag kände mig så stabil och sommaren just slått ut i full blom. När det går att bada även de dagar som är molniga, och plånboken tillåter extra njutningar. När syrran glatt skriver från Frankrike att hon snart kommer, och systersonen grabbar åt sig en Cola på vägen ut med en boll i famnen, och säger på nästan perfekt svenska Vi ses efter, Louise.

Precis dessa dagar måste smärtan golva mig, så att jag börjar gråta så fort någon fräser och springer till tvättstugan för att ingen ska se mina tårar. Och sedan gråter jag ännu mer för att jag känner mig tvungen att gömma mig...

Ibland är sorgen över allt och inget som ett sommarregn; efter en kort stund har det dragit förbi och lämnar en fräschör i luften, något har rensats. Andra gånger kan jag känna hur det onda byggs upp som en jättelik tyngd i kroppen, oavsett hur mycket jag försöker fokusera på tacksamhet och peppa mig själv och jag vet att så fort något händer, något ynka, pytte, litet brister jag.

Måste jag springa undan så fort jag blir ledsen? Och känna mig skamsen och blöda samtidigt, som ett skadeskjutet djur? Nej, speciellt inte när det kommer till min man. Men som barn är det inte speciellt kul att kanske bara säga Jag känner inte för att prata nu och sedan gråter mamma hela dagen…Det är ju inte deras fel att jag periodvis känner mig uppäten av, innesluten i, fångad av mörker. (Och det talar jag om för dem om det är någon som undrar).

Jag är så väldigt trött på detta svarta, oberäkneliga, som lurar i mina innersta vrår. Visst, det kan vara skönt och nyttigt att gråta ut. Men om man är som en läckande dusch då, som bara droppar på?

Det sista året har jag dock upptäckt att det går att göra typ vad som helst samtidigt som man gråter. Hänga tvätt, promenera (eftersom vi verkligen bor lantligt), städa. Det är inte det att jag inte respekterar att jag är ledsen, men jag orkar bokstavligt talat inte ligga i mörker och gråta hur mycket som helst.

Så när jag skrivit färdigt detta, ska jag fortsätta skriva ner talet jag höll på mammas 75-årsdag. Jag ska dricka mycket och gott kaffe. Och i kväll ska jag och maken och yngsta, om hon vill, äta lite gott, och titta på serie. Och jag ska vänta på bättre dagar.

Så det så, stackars, dumma, välbekanta mörker som är en ganska stor del av mig. Kram, och tack för att du orkade läsa.

Visst är det lätt att glömma att vara tacksam? Tänk att man har en jättefin kväll till exempel, som mammas 75-årsdag häromdagen. Förberedelser, inköp av nya kläder och skor till några i familjen, nervositet inför ett tal.

Och så blir allt jättebra, helt fantastiskt! Solen skiner snällt över kön till grillbuffe’n och alla skrattar och trivs. Och nästa dag öser regnet ner, och tyvärr är det lätt att humöret sjunker igen, hjälpt av trötthet.

Men betänk vad fint att man kan njuta även efteråt av ert kalas, ett givande samtal eller faktiskt ”bara” att man hann städa mycket hemma. Så att helgen ligger mer fri att njuta av nya äventyr🙏

Och tänk också vad härligt att glädja sig åt något innan det händer. En resa, eller att man ska träffa en vän.

Livet är fullt av ögonblick, och nu på sommaren är de extra lätta att njuta av. En vacker himmel. Min systerson i huset, och att det är skönt att vara på altanen. Mer än så behövs inte. Och det är inga små saker.

När man kommer upp från källaren och värmen slår som en vägg mot en. Och när badkläderna knappt hinner torka innan det är dags igen. Och man får ta skogspromenaden tidigt.

När man absolut inte får glömma grillkol i affären, och man funderar på om glassen kommer smälta på hemvägen. När till och med jag är röd i ansiktet på kvällen. Och det känns helt overkligt att maken ska till jobbet, för det är ju SOMMAR! Bara att njuta, lapa i sig, stånka och pusta i värmen. Svensk sommar blir inte bättre än så här!

Varje (skrivande) dag har min målsättning varit att skriva på Vårmörker. Att jag ska komma längre, hinna mer. Så att jag någon dag kan bli klar. Det har alltid känts så långt bort. Men plötsligt är jag där! Och skickar till förlag i stället. Det är så märkligt.

Och gör mig både full och tom på känslor.

Så i går, en av mina skrivdagar, uppstod frågan; Vad ska jag göra nu?

Och även om det pirrar vid tanken att börja på manus Sommarvarsel inser jag behovet av att vila (några dagar i alla fall).

Så jag städade köket, och satte på en tvätt, åt middag och sov som en stock, och sen, när jag hämtat bilen på service, mötte jag äldsta dottern med sambo på stranden.

Ljuva stund! Ljuva bad! Vackra blå himmel och ta det lite lugnare.