Författare: Louise Baumgärtner

Våren har finurliga sätt att dyka upp lite överallt, tydligen. Som här, när den tagit sig in.

Värmen hittar in i själen, och ljuset gör allt utomhus hoppfullt.

Men så kom årsdagen för din död, pappa och jag blev så ledsen. Och sedan hände en annan sak, och jag fick sådan ångest att jag legat vaken halva natten. Det var en lättnad att gå upp.

Inget skrivande i dag, jag är alldeles för ofokuserad, i stället hushållssysslor. Efter städning och brödbak blev det promenad under klarblå himmel, och jag tänkte allt ska nog ordna sig ändå. Fast inte med pappa…

Nu bloggar jag, i sällskap med en liten kopp kaffe, och väntar på att ugnen ska bli varm, så att jag kan sätta in brödet. Hoppas att jag inte somnar medan jag duschar, men att jag sedan, efter en lunch ska få vila utan besvärande symptom. Och så hoppas jag verkligen att du har en bättre dag än jag;) Kram!

På måndag 4 maj är det ett år sedan du dog. Men misstänkt ofta dyker du ändå upp, klädd i dina beige shorts och ljusblå skjorta, precis när du behövs. Och jag älskar när du kommer!

Inte alltid, men ofta är det i situationer som handlar om rättvisa. Det kan vara en dag när någon snäser åt mig och jag kväver en snyftning och går undan. Då står du plötsligt där, med ögonen fulla av värme och medkänsla, och tycker att nu kan du faktiskt säga ifrån, Louise. Du dömer aldrig, det var inte du, men din röst kunde ha en väldigt bestämd ton när du verkligen tyckte något, och det var exakt du.

Nu har det gått ett år, och när familjen sjunger Ja må du leva när någon fyller år är du inte längre med. När jag satt framför min tårta förra veckan blev det så tydligt att jag började gråta. Men så plötsligt stod du där! Inte bland de andra, utan vid sidan om, vid altandörren. Du log och förmedlade jo, jag är visst här! Då grät jag medan de andra hurrade.

Jag vet inte vad ni tror, men vi är nog många som är överens om att det är mycket vi inte förstår och vi vet ännu mindre. Och det kan bannemej vara det vackraste mysteriet av allt.

I går fyllde jag år, och tanken med kommande år är att manuset ska bli bok. Så jag firar med dig som kikar in här genom att publicera sidan 1, och tillika prologen, i Vårmörker. Men först baksidestexten. Har du redan läst den, hoppa bara.

Jag önskar dig en fin Valborg och helg🌷☀️

Vårmörker handling

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort?

Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Prolog

Mina dagboksanteckningar, maj 2025

Jag hatade dig inte från början, tvärtom. Och även om du inte var så snäll i skolan, så fanns det dem som var värre. Det som hände var för övrigt inte ditt fel, egentligen.

Man skulle kunna säga att allt ställs på ända när något sådant händer. Man kastas ur sin omloppsbana. Allt exploderar, faller i bitar. Och sedan: Livet delas upp i ett före och ett efter. Och nu har jag förstått att jag aldrig kom över det.

Men du, du fortsatte att skratta som om inget hänt, du fortsatte regera i ditt solsystem där du var den självklara stjärnan. Jag vet att det låter som en klyscha, men det kändes som om en kniv stacks in och vreds om i mitt hjärta. Din reaktion, och att det var din bror.

Jag känner mig sjuk som sitter här så många år efteråt och vältrar mig i mina sår. Men hade du inte dykt upp i mitt liv, jag vill verkligen poängtera det; Hade du inte dykt upp hade jag inte tänkt på hämnd!

Jag hade gått vidare.

Men nu ser jag dig, precis som du är, i ett klart ljus. Du som har allt, men inte kan ta hand om något.

Är inte det också ett brott, på sätt och vis?

Och nu vet jag äntligen vad jag ska göra. Tro mig, jag har rannsakat mig själv, och mina syften. Är det verkligen du som förtjänar detta? Men å andra sidan; vad förtjänar jag? Mitt liv gick i spillror för länge sedan. Jag tänker ta den här chansen. Om det i sin tur drabbar dig…Skulle man kunna kalla det en form av upprättelse? Jag tror ändå, trots allt, på en rättvis Gud.

Du tror att det lugnat ner sig nu, men det är bara som det verkar. Du tror att du har hittat en lugn oas här, med din lilla familj i ditt lilla hus efter dina s.k. oroliga år. Men från och med nu kommer allt bli värre. Tro mig, allt kommer bli värre än du kan ana.

För från dig ska jag ta, det käraste du har.

Nu har jag skrivit om ångest i några inlägg. Samt några tips om vad som hjälpt mig. Och här kommer ett till, som jag introducerades för under min första utmattning. Mindfulness. Men vad är det egentligen? Kort sagt är mindfulness att stanna upp, och låta sig vara i nuet. Här och nu. Men mindfulness är inte passivt, snarare en stillsam aktivitet, och samtidigt en förmåga som, hos nästan alla, behöver tränas upp.

Allra bäst blir mindfulness när den får krypa in under huden och bli en del av vardagen, inte bara något man pliktskyldigt gör några minuter innan sängdags för att lugna andningen. Nej, låt den vara med, så ofta du kommer i håg det.

Själv har jag en vana att stanna upp, och fråga mig själv Är jag medveten nu? Och för en liten stund låter jag tiden stå still medan jag låter blicken svepa över min omgivning. Oavsett om det är i sovrummet hemma eller på parkeringen på jobbet. Och den korta stunden både förgyller och förlänger min dag. För den får mig att lägga märke till sådant jag annars inte gjort.

Det kan vara ett fantasifullt moln, eller golvet jag går på varje dag, men aldrig tittar på egentligen. Det kan vara en mossig stubbe i skogen, eller en person jag inte känner.

Men stunden gör också något mer, den får mig att känna in. Stanna upp och andas, visst har vi alla hört det. För att vi inte bara ska jäkta på, i onödan. Just det, jag vill ju inte stressa. Så fina blommorna där borta är. Tankar i den stilen kan komma till mig då.

Och ju oftare de får komma, desto mer medveten blir jag. Och kanske även du? Prova gärna, om du inte redan håller på med det. Här kommer några rader ur den bok jag tycker mest om, den du ser fotad med en ängel ovan.

Varmt tack till dig som tittar in, jag önskar dig en fin start på veckan!

Vill börja med att återigen nämna att jag är rörd över gensvaret på inlägg; mail, meddelande och kommentarer. Något har hänt på bloggen det sista, jag får allt fler läsare. Det känns fantastiskt!

Något annat fantastiskt var i lördags, då jag åkte för att träffa mina väninnor (även kallade Gamla Gänget av mina barn:)

Vi åt gott och kvällen i sig var…ja, fantastisk. Men det som fick detta kalas att sticka ut ännu mer var att för två år sedan hade jag ingen aning om att dessa människor existerade, och det gäller även de andra.

Den korta versionen: för två år sedan höll jag på att komma ur en depression, och ville gärna ha vänner. Åren av utmattning och problem med barnen hade gjort mig ensam. Då hittade jag gruppen Vänninor på Facebook 50+.

Det krävde så mycket mod att jag nästan inte vågade. Om jag inte ens kan hitta någon här som vill umgås med mig, då är det kört, tänkte jag.

Det var depressionen som talade, naturligtvis kan inte gensvaret i en grupp på sociala medier bestämma om man är ”värd” att träffa, men det förstod jag inte då. Men eftersom jag var så desperat skrev jag en kort presentation av mig själv och tryckte på Publicera.

Det visade sig att det fanns två i närheten som ville ses! Vi träffades alla tre på en fika i vårsolen. Ett halvår senare hakade två till på, och nu är vi sex, eftersom en god vän till mig anslöt.

Gemensamt för oss är att vi kände oss ensamma och ville bryta det. Och det är inget fel på någon av oss i gruppen! Vi är jättetrevliga (tycker vi själva, hehe) och har det så trevligt i hop! Förstå mig rätt, alla människor har brister såklart. Men man tenderar ju ofta att tänka att det finns en anledning till att man själv, eller någon annan, är ensam.

Men ensam kan man bli av många anledningar; flytt, sjukdom, problem med barnen, skilsmässa, låg självkänsla. Och eftersom orsakerna ofta är flera, tunga problem kan det vara oerhört svårt att bryta. Jag har ändå inget att ge, bara elände…Jag är så tråkig, det blir säkert bara en träff om jag ens har den turen…Det enda som kommer hända är att jag får tunghäfta…Tankar i den stilen kan verkligen paralysera någon som redan befinner sig i ett mentalt mörker.

Är det något jag kan rekommendera, att söka vänskap i en Facebookgrupp? Absolut, men man kan behöva vara lite envis. Det är inte säkert att man har sådan tur som vi hade, på en gång.

Som avslutning, några rader till dig som känner dig/är ensam; Nej, det är säkerligen inget fel på dig. Eller, om du vet med dig att det är det; social ångest eller något annat, då har du en förklaring där. Jobba på det och försök att våga dig ut, och HEJA HEJA dig❤️Alla förtjänar vänskap och kärlek. Du är inte ensam om att vara ensam. Och alla därute är inte lyckliga, lyckade eller sociala ess. Det kan bli bra ändå.

Några inlägg om ångest har det varit nu. Jag ser i statistiken hur många som går in och läser, men vet i de flesta fall inte vilka ni är. Ända till ni kommenterar eller hör av er på annat sätt. I helgen kom till exempel ett mail från en person jag inte har en aning om vem det är, men meddelandet innehöll så fina ord om bloggen. Det betyder oerhört mycket!

Hur som helst har jag lovat att berätta vad som hjälpt mig lite när det kommer till GAD (Generaliserat Ångestsyndrom). Helt kort är GAD När systemet går bananas (finns ett beskrivande inlägg med samma namn ca 6 inlägg bakåt) man blir överdrivet orolig väldigt lätt och ofta.

Min psykolog föreslog KBT, och jag hängde på. Första uppgiften var att skriva oros-dagbok, och det är just det som har hjälpt.

Om man läst mina senaste inlägg kan man förmodligen lätt förledas att tro att jag har självinsikt, när jag skämtsamt beskriver min oro. Men det är verkligen en sanning med modifikation. När jag inte är orolig förstår jag att jag bl. a. är hypokondrisk. Men bara till nästa attack av oro.

Rent hypotetiskt skulle jag kunna posta detta, fylla i min oros-dagbok och känna mig nöjd. Men om jag hittar någon fläck eller får ett konstigt, oväntat symptom inom de närmsta timmarna (eller någon när och kär) är all klokhet bortsuddad. Jag skulle typ glömma av att jag bloggat, bli darrig och lätt illamående, googla symptom i stället för att läsa och, i värsta fall, i stället för att sova.

För varje sak är ny! Och även en hypokondriker kan bli sjuk, det är liksom ingen garanti för att man är frisk. Tyvärr.

Men det som hjälpt är att jag, när jag dagligen måste skriva ner vad som oroar mig i dagboken, ser att det skiftar väldigt mycket, och att inget av det hänt. (Än).

När jag hade hjärtklappning förra veckan kändes det som om hjärtat skulle explodera. Det gjorde det inte. Dotterns oroande huvudvärk gick över. Maken körde inte ihjäl sig på hemvägen från jobbet, trots att han var trött. O.s.v. I själva verket är det mest oroande…att jag oroar mig så mycket. That´s it.

Kort och gott (eller inte så gott) men nu är det dags att öppna nästa dokument på datorn, nämligen manus Vårmörker. Hoppas att du får en fin vecka och stort tack för att du läser🙏

Hej och välkommen hit! Detta inlägg är en fortsättning på föregående, så läs Att leva med GAD först om du inte redan gjort det.

Jag har tvekat om jag ska berätta detta, men sista gången jag var hos min psykolog läste jag upp, i eget tycke, mitt ganska roliga inlägg När systemet går bananas, (5 eller 6 inlägg bakåt) som handlade just om överdriven oro.

Haha, visst att detta är GAD? flinade jag efteråt. Hmm, sa psykologen och gick till sin skrivare. Fem minuter senare hade jag en bunt papper i handen, som handlade just om GAD, alltså Generaliserat Ångestsyndrom. Då lider man av stark ångest, och det vanligaste är att man är överdrivet rädd att något hemskt ska hända en, eller någon när och kär. Vi kom överens om att jag skulle börja en KBT-behandling.

Första uppgiften är att skriva orosdagbok, så jag hittade ett vackert block i mina gömmor.

Det kan lätta upp det hela, tänkte jag. Och får man göra det, är nästa fråga.?

Alltså; samtidigt som jag får stor respons på denna typ av inlägg; har fått sympati, men även råd och tips sedan i tisdags, så kanske någon tycker att jag skriver lättvindigt om det hela. Att jag lägger ut min ångest och samtidigt driver med mig själv som i När systemet går bananas. Men visst får man skämta och vara ironisk, jag är övertygad om att det är bra så länge man kan skratta gott och det inte finns en elakhet som grund.

Hur som helst frågade jag min psykolog om det var första gången hon satte en diagnos med ett blogginlägg som grund, och hon sa att det var det.

När vi ändå är inne på temat lättvindighet kan det finnas dem som tycker att så lätt kan man inte sätta en diagnos på någon, och det är naturligtvis sant. Men jag har gått hos henne ett tag nu, så det var inga nyheter hon tog del av. Och förresten tror jag att vem som helst som känner mig väl hade kunnat skriva under på att jag alltför lätt blir hysteriskt orolig.

Har inte tid att skriva mer i dag, men tackar dig allra varmast som kikade in, och även er som skickat fina och kloka meddelanden🙏

Nästa gång kommer jag berätta vad som redan hjälpt mig lite när det kommer till GAD.

Sista tiden har verkligen varit upp och ner. Jag har haft svår ångest över sådant som funnits i familjen, varvat med hjärtklappning och tron att jag varit allvarligt sjuk. Nu verkar det mesta ha lagt sig och jag mår ganska bra. Men jag är sliten och jag vet tyvärr att lugnet är tillfälligt.

Eftersom mina inlägg om ångest har blivit så lästa, och fått stor respons tänkte jag nu dela hur det kan vara att leva med GAD. Det är inte den enda psykiatriska diagnosen jag har, men den som är lättast att berätta om. GAD står för generaliserat ångestsyndrom, och betyder i korthet att man lider av stark ångest. Man är ofta hysteriskt rädd att något hemskt ska hända en själv eller någon när och kär.

I den mest plågsamma varianten blir jag virad, fångad runt min ångest i dagar, ibland i flera veckor. Jag blir så upptagen av det att jag inte kan tänka på annat. Om jag t. ex. tror att jag har en viss form av cancer tycker jag att alla tecken pekar på det. Jag googlar symptom på dagen och på natten, så sömnen blir ofta lidande. Jag blir orolig, kan få hjärtklappning, koncentrations – och minnessvårigheter, ont i magen…

Kampen om jag ska söka vård uppstår alltid, och är så kluven, för vårdcentralen vet att jag går hos psykolog. Blir där och då så rädd att inte bli trodd, att detta GAD ska sabba för mig, alltså; jag är sjuk men ingen tar mig på allvar!!! Tyvärr förstår jag vårdcentralens sköterskor också för det är inte alltför ovanligt att jag ringer…

När rädslan går över, om det är kroppsligt ofta för att symptomet försvinner, blir jag enormt lättad. SÅ OERHÖRT LYCKLIG🙏

Jag har också ofta svårt att förstå mig själv, hur kunde jag bli så orolig för det?! Herregud!

Det känns som en mardröm, och det är en bra liknelse för jag tappar verklighets-

uppfattningen när ångesten blir för stark.

För den som vill ha ett ljusare (roligare) inlägg om min rädsla, gå fem eller sex inlägg tillbaka och läs När systemet går bananas, om du inte redan gjort det.

I nästa inlägg kommer jag bl. a. berätta om hur min psykolog, på ett udda sätt, avslöjade min GAD. (Oh my gaad)! Samt vad som hjälper mig. Och till dig som tycker att det är väl mycket ångest; hoppa över eller stå ut, det kommer snart annat också!

Tack för att du tittar in!

I flera inlägg det sista har jag skrivit om min svåra ångest. Men utmaningar skapar som bekant ofta klokskap. Att vara tacksam för allt som funkar och det man faktiskt har är ett värdefullt och helande redskap när man har det jobbigt.

Så här brukar jag vända på följande:

Varför blir jag aldrig klar med mitt manus?

Jag är så tacksam att jag skriver på ett manus som faktiskt börjar bli klart, även om jag inte riktigt är där än.

Jag orkar inte jobba i dag.

Även om jag är trött är jag så tacksam över att jag har ett jobb som jag trivs med.

Jag påstår inte att man alltid ska vända och vrida på allt, naturligtvis får man känna negativa känslor, det är otroligt viktigt. Men däremot vill jag hävda att det inte är bra att vara där hela tiden.

Såvida man inte just drabbats av en tragedi finns det ofta sådant att glädja sig åt. Sådant man kanske alltför ofta tar för givet, som att ha ett hem, att vara älskad, att vara frisk.

När man börjar tänka på det viset upptäcker man ofta att man är oerhört rik. Kommer du på något du inte brukar tänka på, men som gör dig oerhört tacksam? Oavsett så är jag glad att du kikade in och läste❤️

Men oj, jag har ju inte påskpyntat, tänkte jag på morgonen på påskafton. Men det kanske inte var en slump…Inte heller att den enda bild från middagen hos mamma blev denna.

På påskafton slog nämligen tandvärken till. Tanden med en spricka i, som min tandläkare hoppats kunna rädda, bestämde sig för att det var dags att slå till. En smärta som gränsat till panik har hållits i schack av Alvedon, Naproxen och även morfin, som jag fick utskrivet av läkare då jag hade tandvärk förra gången.

Hann äta lite gott innan eländet börja värka, men nu har det varit mycket youghurt framför TV:n. Tur att jag haft sällskap av familjen och att vi just nu följer flera serier, bl. a. Love is blind och Där solen alltid skiner. Tur även att jag alltid har något att läsa.

Mest har jag ändå längtat efter min tandläkare och det säger väl ganska mycket om denna påsk. Kram på dig som läste och hoppas att du haft en betydligt bättre helg än jag haft.