Författare: Louise Baumgärtner

Förra veckan skickades manus Vårmörker till flera förlag. Därefter skulle jag vara ledig från skrivande ett litet tag. Några dagar eller så, beroende på hur länge jag klarar det, tänkte jag.

Men så blev det inte. I stället började jag kritiskt granska mitt följebrev. Följebrev är kort och gott något som skickas, tillsammans med manus, till förlagen, och innehåller en kärnfull presentation av dig, och ditt manus. Främst manuset, ska tilläggas. Eftersom det, av de allra flesta förlag, anses som viktigt brukar det, enligt mig, andra skrivande människor jag känner, samt inlägg och podcasts, skapa en hel del ångest hos den som vill bli utgiven…

Så även hos mig. Nu har jag skrivit om, karvat och putsat ord och meningar. Inte bara i följebrevet, ska tilläggas. För jag kunde inte låta bli att titta igenom manuset igen, och hittade ännu några småfel att korrigera. Och sedan tänkte jag en del på kommande manus Sommarvarsel. Så blev det med den ledigheten…

Men i dag är det en ny dag, och ny vecka! Då Vårmörker åker på turné till ännu fler förlag. Då jag faktiskt ska göra något mer än att ”bara” skriva och jobba. Nu kokar havregrynsgröten, och efter frukost blir det skogspromenad med blå himmel. Sedan lunch med en vän, och handla mat på hemvägen, behövs verkligen…

Tack till dig som tittade in, jag hoppas att du har det bra och hade en fin midsommar🌷

Nu har jag skickat in mitt manus till flera förlag.

Jag är, minst sagt ganska trött efter att ha hängt vid datorn utan avbrott de sista dagarna , så jag sätter punkt här. Kram och tack till dig som tittar in!

Eller, i mitt fall borde det stå försöker, för det är vad jag gör just nu. Att få ett manus som är så färdigställt att jag kan skicka det till förlag. Herregud med sällskap säger jag bara!

Den sista veckan har det varit kapitel som ändrats på, meningar som putsats till förbannelse, tidslinjer som kontrollerats. Och nu börjar jag komma fram till sådana saker som att hitta grammatiska fel, och följebrev. Stora saker! Varvat med, måste jag tillstå, att jag fortfarande upptäcker sådant jag trodde var färdigbearbetat, och så är det inte det😬

Det är ganska vidrigt och underbart på samma gång. Att vara så nära…På söndag eller måndag ska det skickas till minst tre förlag. Undra om jag klarar det? Jag får fjärilar i magen av bara tanken.

Jag tackar dig som tittade in här, och önskar dig en fin fortsatt vecka. Kom ihåg att det viktigaste med drömmar är att du låter dem leva, inte vad andra säger om dem🦋Samt att det förmodligen hör till sakens natur att ifrågasätta varför du ens har dem emellanåt…

Nu åkte vi ju inte till Evigheten i torsdags, som tur var. Däremot till Stockholm. Ett litet förväntansfullt gäng bestående av yngsta, maken och jag. Och så underbart vi haft det! Första natten sov vi alla tre hos brorsan med familj, och på fredagen var det dags att åka in till stan. Yngsta shoppade lite och valde Mc Donalds till lunch.

På eftermiddagen åkte hon till kusinerna, maken följde förstås med, medan jag checkade in. Visste att jag kommit till rätt hotell när ögonen landade på tavlan ovan. Jag sov när maken smög in en dryg timme senare.

Desserten köpte vi i en liten Ica-butik. och när vi kom tillbaka till hotellet kunde jag, som var salongsberusad, inte låta bli att lägga min dessert på boken jag läser nu.

För att det är bättre att välkomna Evigheten med en lyxmuffins än en blodig kniv (se omslaget längst upp).

Efter en god och stor hotellfrukost i går blev det Gamla Stan en timme. När jag ägnade mig åt mitt manus, och maken besökte Comics Heaven.

Efter det, och fram till nu har vi hängt med bror med familj. Har kramat om och busat med tjejerna, kollat in Kaninparken och druckit vin och pratat mycket vuxna emellan. Alla förenades vid middagsbordet och just då åt vi mer än vi pratade. En helg blir inte bättre än så här!

Tänk att ibland kan lycka beskrivas så här lätt, med bara några få ord och bilder.

För nu har jag, i stort sett, börjat korrigera det korrigerade i manus Vårmörker. Är alltså verkligen på sluttampen, och jag är nöjd. Så belåten att jag i skrivande stund knappt bryr mig om vad som kommer hända med det.

Jag minns en kväll när jag kröp ner i sängen för att läsa, då Skuggvinter var på turné hos förlagen, och ännu inte utgiven. Och jag tänkte att det gör ingenting om jag aldrig blir författare, bara jag alltid har bra böcker att läsa. Jag menade det, och samma sköna känsla har jag i dag.

Det hände en tråkig sak förra helgen, så vi bestämde oss för att göra något roligt. Några av oss stack därför till Pinchos, en restaurang som serverar riktigt små rätter. Titta bara på planksteken och Crispy chicken nedan, lade mobilen bredvid för att förtydliga storleken på maten.

Över till hemlagat. Många av er som kikar in här vet säkert att jag följer Underbara Claras läsvärda blogg, som är en salig blandning av…allt (ursäkta dålig beskrivning). Läs själv om du inte redan gör det. I detta allt finns recept med, och i fredags bestämde vi oss för att prova en tacogratäng, länkar till hennes blogginlägg här🔽

Tacogratäng som mättar många

Och kan verkligen rekommendera den! Clara skrev att det var riktig killmat, men även damsidan njöt i fulla drag.

Jag har nyss läst en bok jag tyckte stack ut. Handlingen var ganska konstig, ibland med väl långdragna beskrivningar av skeenden. Jag förstod inte alltid huvudpersonerna, och tyckte inte alltid om dem. Ändå slukade jag den med hull och hår.

Nu ska jag utmana mig själv och läsa en feelgood. Svårt för en feel bad som jag. Men kanske just därför viktigt! Korrigeringen av mitt manus börjar bli klart. Jag skulle vilja att det kändes bra, men det gör det tyvärr inte. It feels bad, för jag vet inte om jag vill skicka in det…

Hur som helst, jag tackar dig som är här och önskar dig en riktigt fin söndag!

I förra inlägget lovade jag att berätta om något riktigt bra som hänt till följd av bloggen, samt uppmärksamma allt det goda sociala medier kan ge. Men låt oss börja med det förstnämnda;

Tack vare att jag skrivit så öppet om problem som t. ex. ensamhet har jag fått nya vänner. Ja, flera stycken. Som känt igen sig, och som jag nu pratar/ videofikar med, skrattar och anförtror mig åt. Det är helt fantastiskt! Tillsammans med de vänner jag kan träffa på riktigt därför att vi bor tillräckligt nära, gör det att jag inte alls är ensam längre, snarare tvärtom.

Så jag vill passa på att skänka hopp till dig som känner dig ensam, eller som har barn som gör det: Oavsett om du är 15, 35 eller 55; det går att bryta! Och här kommer vi in på barn, unga och det ljus sociala medier kan sprida. För visst är det så.

Även om vi föräldrar lätt fastnar i det negativa; För mycket skärm, smalhets, dåligt inflytande, risk för skadliga kontakter…

Men tänk att det varit för tomt i ditt barns sociala liv allt för länge. Inte en månad, eller några, utan mer…Och det börjar kännas hopplöst. Som att det är så här det kommer vara, man får acceptera det. Medan mammans hjärta hamrar oroligt och mörkt i bröstkorgen.

Men plötsligt, en dag, är det inte så längre. Tvärtom, man hör att hen pratar och skrattar i mobilen. Att det spelas. Och mamman ber en väldigt sårbar bön att det ska fortsätta så, att det inte ska vara som förut, att det visserligen hänt, men så blir det tyst igen. Och så blir det så…

Äntligen är mamman bönhörd! För umgänget fyller snart hela huset, även sena timmar. Men mamman stoppar i öronproppar och sätter på regn – och åskljud på mobilen. Och somnar så mycket hellre lycklig, för att hon blir lite störd.

Jag vet att jag berättar om mycket jobbigt här på bloggen. Men mitt, vårt liv, är också så fullt av lycka, av historier om hopp. Och det är dem jag håller allra kärast, allra närmast mitt hjärta.

Det händer att någon frågar hur det känns att ha en så öppen blogg. Inte för att det är världens största, för det är det absolut inte, utan för att den är så personlig. För att jag skriver om problem med barnen, sårig självkänsla och ensamhet.

Och svaret är förstås kluvet. Mest känns det bra förstås, jag menar, det är ändå ett val jag gör. Ingen i världen tvingar mig att blogga. Men så är det också bara jag. Sådan jag är som person. Kallprata med mig mer än fem minuter, och jag kommer försöka avsluta samtalet. Men säg något som är viktigt på riktigt, och du har mig.

Men visst kan det även kännas skavigt. Det finns dagar när jag är är så trasig att jag sitter hopkrupen i sovrummet och bara gråter, och det är knappast de dagarna det skapas inlägg. Nej, det blir i andra stunder, när jag orkar och tror på att jag kan ha något att ge. När livsglädjen och hoppet styr humöret mer än det svarta, kantiga. Överhuvudtaget tror jag att det kan vara svårt att förstå mig, hur jag kan pendla från mörker till glad entusiasm på mindre än ett dygn och möjligtvis är det en liten orsak till att jag är öppenhjärtig. Och kanske berättar jag ännu mer en dag, eller inte.

Men rent allmänt tycker jag att det vore skönt om fler vågade vara transparenta.

Är det bara mitt barn som har svårt att hitta kompisar eller tycker tonåren är en utdragen plåga? Nej, absolut inte, vi har varit oroliga för vår ungdom ett tag nu. Hallå, är det någon annan som tappar tålamodet och blir arg när det är som olämpligast? Hell yes! Vem, mer än jag blir avundsjuk och missunnsam när man scrollar på Insta? Vi, önskar man att ett gäng svarade, vi med!! Vi står inte ut med fler lyckliga leenden och vackra hem. Ge oss verkligheten för fan!

Jag försöker inte påstå att jag har patent på att säga som det är, som tur är finns det många som gör det. Men jag önskar ändå att det fanns ännu fler, också för deras skull. För vi blir mindre ensamma av att dela. Ändå, ibland undrar jag om allt detta öppna kommer hugga mig i ryggen en dag? Men än så länge har det inte gjort det, i nästa inlägg kommer jag tvärtom berätta om en riktigt bra sak tack vare bloggen.

Samt uppmärksamma flera goda saker med sociala medier. Inget är bara svart eller vitt, och tur är väl det. Allra varmaste tack till dig som tittar in. Var snäll mot andra, men glöm inte att ta hand om dig också❤️