Vissa dagar skimrar mer än andra, helt klart. I går var en sådan dag. Det började redan på morgonen. Trots att det var -6, så äldsta dottern bad om skjuts till busshållplatsen som ligger några hundra meter bort.
Så det ljusa, glada fladdrade mest i mig, tror jag. Men yngsta hade (nästan) utan gnat gått i väg till skolan en halvtimme tidigare, vilket är ett litet mirakel i sig, särskilt på måndagar!
Och jag kunde skicka i väg min portofolio, fylld av Emotion Code®️ sessioner. Vilket gör att jag snart kommer vara certifierad practitioner. Så skönt! För första gången sen i oktober har jag nu alltså inget kursmaterial hängande över mig, inga fler övningsklienter som väntar.
Jag kände mig väldigt ledig, trots att jag i sanningens namn hade en Soul Realignment®️- läsning inbokad på kvällen. Men den såg jag fram emot☺️
När yngsta kom hem från skolan vände hon i dörren för att leka med vänner. Det var ett litet tag sen, så mitt hjärta tog ett skutt av glädje.
Det ljusa känsloläget har stannat kvar även i dag. Äldsta sonen rapporterade att körläraren sagt att det närmar sig uppkörning. Willys hade sänkt flera av sina priser, märkte jag. Solen lyser. Alla växter hemma har bevisligen inte dött🔽
Kaninerna har vårkänslor. Och jag blev spådd av yngsta när vi tog en promenad nu i eftermiddags. – Hur långt framåt ska jag titta? frågade hon.
– Ehh, sa jag. 2 år kanske?
– Okej, sa yngsta med koncentration i rösten. Sedan blev hon tyst. Jag hörde mängder av småfåglar sjunga i skogen. Plankorna vi gick på just då knirrade lite under oss. En bil hördes på avstånd.
– Ostbågar, sa hon slutligen.
– Va? sa jag.
– Jag ser en påse ostbågar, fortsatte hon med halvslutna ögon. Du äter ostbågar varje helg.
Jag log och tänkte att det lät som ännu en sak att vara glad för. Ostbågar är ju inte det värsta man kan se när man skådar in i framtiden, långtifrån. Alltså finns det all anledning att se framåt med tillförsikt😃
I dag tänkte jag presentera mig själv på ett lite annorlunda sätt än jag brukar på denna blogg.
Jag heter Louise, och bor med man och fyra barn i ett stort hus i en liten by i södra Sverige.
När jag för några år sedan påbörjade min utbildning till healingterapeut var det med förhoppningen om att kunna hjälpa mig själv att läka från en utmattning, och naturligtvis ge healing till mina barn som kämpar med olika svårigheter.
Under kursens gång märkte jag, och andra att jag hade en stark förmåga att ge kännbar healing, samt att jag även kunde läsa av andra människors energier. Då föddes långsamt drömmen om att starta ett andligt företag, och kunna hjälpa andra på ett professionellt sätt. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag faktiskt gör detta i dag, och varenda gång jag får feedback blir jag lika andäktig!
Om jag tittar tillbaka på mitt liv nu, och framför allt på mig själv, borde inte mina förmågor komma som en överraskning, tvärtom. Men det som jag nu har insett, att jag är högkänslig, medial och empat, kallades när jag växte upp för fantasifull, och överkänslig. Jag klandrar naturligtvis ingen i min omgivning för detta, hur skulle de kunnat veta? Och hur skulle jag kunnat förstå?
Att ha sådana gåvor, känns nog ofta som en förbannelse, till man en dag förhoppningsvis förstår vad det är, och kan börja använda det. Om man själv vill, såklart.
Visst hade jag nytta av, och roligt med detta i barndomen. Jag hade länge osynliga hundar som jag var ute och gick med. Och ett helt gäng vättar hemma😊Det som kändes obehagligt i skuggorna om kvällen och skapade en hysterisk mörkrädsla, gjorde jag mitt bästa för att inte tänka på. (Men än i dag är det utbildningen till medium som går trögast, jag är helt enkelt rädd för spöken)…😂
Jag hade vänner, men eftersom jag ständigt kände in andra, hade jag även ett stort behov av att vara ensam. Något som inte gick helt lätt, jag var väldigt omtyckt, bl. a. för att jag var så snäll.
Efter min utmattning har jag återigen valt ensamheten, på ett annat vis än tidigare. Det beror dels på ork, men också på barnen som tar tid och energi. Jag har några få, väldigt goda vänner, och för dem är jag oändligt tacksam.
Men jag har även hittat andra att hänga med; mina guider och änglar! Och jag låter åter min inre värld blomstra.
Att vara medial men inte förstå det, kan lätt kännas som att man överkänslig. Och det är man ju, men inte för att man är svag eller skör, utan för att man har en högt utvecklad medialitet! Man kan även uppleva att man inte passar in, och/eller är lite knäpp.
Och faktum är att för att acceptera att man är medial, måste man vara lite knäpp. Önskar man utvecklas behöver man lyssna inåt, på sig själv, men också på röster och skepnader som många skulle hävda var inbillning, och tro på saker som många andra avfärdar.
Om man ska jobba med healing, vägledning och läsningar, som jag gör nu, då måste man vara allt ovan. Alltså; empat, högkänslig, fantasifull, snäll, inkännande, lite knäpp, och modig! På samma gång!
Jag får daglig guidning av mina budskapskort, och har en enorm tillit till dem🙏Men sunt förnuft får alltid plats i sann andlighet.
Förutom att skaffa barn, är starten på mitt företag det läskigaste och häftigaste jag gjort!
Om några inlägg kommer jag att berätta om både väntade och oväntade effekter av healing.
Om du är nyfiken på healing i olika former och/eller funderar på att boka, är du varmt välkommen att besöka min hemsida här🔽
Om jag ska vara ärlig ser jag tyvärr inte alltid fram emot helgen, vilket har med den höga konfliktnivån i familjen att göra. Så man kan säga att det händer att jag lider av torsdagsångest i stället för söndagsvarianten…
Men oavsett vad tycker jag nästan alltid om att gå till mitt vanliga jobb, och det är jag glad för
Men fredagen var mysig! Vår äldsta var förväntansfull inför dagen med killen hon träffat i några veckor nu. Äldste sonen kom hem i sällskap med två vänner. En stund fylldes huset av musik, fast på en väldigt snäll nivå, innan de gick vidare till byns bastu.
Då ringde makens och mina vänner på dörren.
Det var inte riktigt så här mycket snö i fredags, däremot fullt med folk inomhus☺️
Jag har känt dem i trettio år, maken några år mindre. Och under hela denna tid har vårt tema varit filmkvällar, med några års paus för spädbarnstid. De senaste åren har vår tradition krönts av ytterligare fasta vanor: Vi äter varma mackor, dricker vitt vin, och de bjuder på bulle till kaffet, som vi intar framför vald film. Filmerna varierar förstås, även fikat, men inte mycket annat. Vår yngsta brukar leka och kela med deras snälla hund en del under kvällen.
Fredagsmys är alltid välkommet när det infinner sig
Lördagen var ganska lugn. Jag varvade andligt jobb med tvätt, städning och promenad med yngsta. På kvällen låg jag och äldsta dottern utspillda i dubbelsängen och invigde nya och efterlängtade säsongen av You. Hon var fruktansvärt trött efter skolvecka och date. Det gick knappt att prata med henne, vilket orsakade en del bråk, då hon väldigt lätt tänder till. Men stunden framför serien blev bra❤️
Cara Hunter är en rasande skicklig författare!
Den kvällen hann jag inte läsa, men det gjorde inget, det gjorde jag i söndags i stället.
Måndagen började med skolångest. Men hon kom i väg en del av dagen, och det var hon glad för efteråt, eftersom det var start för ett spännande NO-projekt☺️Jag tycker så mycket om, och känner stort förtroende för hennes pedagog. På eftermiddagen var det dags för något vi båda sett fram emot: Healing av kanin! Jag går en utbildning just nu, som innefattar bl. a. det. Hinner inte berätta om det i detta inlägg, men bifogar följande bild på Mumrik som fick vara första försökskanin, bokstavligt talat:
Oavsett vad som hände under healingen har vi aldrig sett honom ligga så här förut. Han somnade dessutom! Nu tackar jag dig som läste, och önskar dig en fin vecka🤗Om du blir nyfiken på att kika in på min hemsida och läsa mer om healing hittar du den här:
Mina dagar kan se väldigt olika ut, beroende på vad jag har att göra, barnens dagsform och mycket annat. Men här kommer måndagen 13 mars, berättad i ord och bilder:
04.15: Vaknar, för tidigt. Men eftersom jag vet att jag inte kommer somna om, går jag upp, brygger kaffe, slår mig ner vid datorn och påbörjar dagens andliga jobb. Svarar på några mail, och kikar på idéer jag har för kommande inlägg på mina andliga bloggar. Går sedan ner i tvättstugan, förbereder första tvätten och hänger upp det jag inte hann i går.
Ingen brist på sysselsättning här…
6.30 Väcker svårväckta barn som inte vill gå upp. Gör frukost till min yngsta, lägger fram hennes kläder, packar gympasäcken. Allt måste underlättas för att det ska gå så smidigt som möjligt. Måndagar har hon mest skolångest🥲Från att huset varit knäpptyst är det nu fullt av barn, och suckar, tjafs, mackor, flingor och ljudet av TV:n breder ut sig över våningen. Någonstans mitt i uppmuntran, mail till lärare om att det åter är en tuff morgon hemma, påminnelse om astmamedicin och tandborstning, får jag igång tvättmaskinen, och fyller på kaninernas vattenflaskor. Flera minus i dag också.
Skolångesten leder till att jag fem i åtta skrapar rutor fort som sjutton, och skjutsar yngsta (ca 250 meter) till skolan. Jag har ont i hjärtat när vi säger hejdå.
8.00-9.30 Eftersom jag och maken var på hotell i helgen kom städningen liksom bort. Passar på att städa vårt sovrum innan mannen kommer hem från sitt nattarbete, samt en snabb omgång med dammsugaren i hall, kök och vardagsrum.
Ber under tiden att det ska gå bra för min yngsta i skolan🙏Maken kommer hem, och lägger sig, kaninerna får vatten och mat, jag tömmer tvättmaskinen och sätter på ännu en tvätt, samt en diskmaskin.
9.30-11.30 Sätter mig vid datorn igen, börjar skriva ett andligt blogginlägg. men blir inte klar. Måste förbereda för kvällens ”Manifestera Mera”- samtal. Det är en kurs jag har, som jag ännu inte hunnit lägga ut offentligt på min hemsida, men ständigt har övningsklienter till.
När julmånaden december kom trodde jag att bokningarna gällande healing och vägledning skulle minska drastiskt, i stället blev de fler, och så har det fortsatt. Jag hör detsamma på de andliga bloggar jag följer. I kristider ökar behovet.
Ett av de omdömen jag fått
11.30-12.30 Lagar en lätt och förberedd lunch till mig och yngste sonen som för ovanlighetens skulle håller mig sällskap. I sista sekund fick han praktik i byns affär, och berättar stolt att han fått stå i kassan😃Vi firar hans framgångar genom att titta på Leif och Billy medan vi äter.
12.30-14.00 Jag sover. Djupt, inte hela tiden, men tillräckligt mycket för att det ska ha god verkan.
14.00-16.30 Yngsta kommer hem från skolan, det har varit helt okej, rapporterar hon, och jag blir så glad! Hon är också uppåt eftersom jag lovat att vi ska åka till samhället och köpa kläder. Vi ser till kaninerna innan vi åker, ger dem hö och lovar att de ska få gå ut senare.
Vi har sex kaniner, och två olika hagar till dem
16.30-18.00 Hemma igen, yngsta är nöjd, jag lite stressad. Kaniner släpps ut i hagen, äter en macka och förbereder sedan för healing kl 17.
Att redogöra för vad som händer här skulle kräva ett helt eget inlägg, men varje gång är unik, varje gång är en prestation, ett hantverk, och även om önskningar och intentioner finns, kan jag aldrig lova eller veta vad som kommer.
Det beror på att det inte är jag som helar, utan har tränat på, och givits förmånen att få vara en kanal för den helande kraften. Om du blir nyfiken på att läsa mer om healing och hur det fungerar, varmt välkommen in på min hemsida:
18.00-20.00 Manifestera Mera-samtalet skjuts upp, klienten avbokar, vilket inte gör något, tvärtom. Som alltid efter en healing är jag både trött och pigg, samt aningens ogrundad.
Hänger lite mer tvätt, pratar med de barn som vill prata med mig (två) och växlar några ord med maken som lagar mat. En mindre konflikt reds upp ganska snabbt (skönt), yngsta är hyfsat tillfreds i dag. Jag städar badrummen och gör i ordning medicinerna till ett av barnen. Får jättefin återkoppling på healingen❤️Kan inte i ord beskriva hur mycket min tillit till den osynliga världen, samt mitt andliga företagande, betyder, men det lyfter mig oerhört mycket.
Vy från sängen, rummet upplyst av min rymdlampa. Möjligtvis lite knäppt att skaffa en vid 48 års ålder, men sån är jag😌
20.30 Sängdags! Jag och yngsta läser en stund ihop, sedan somnar hon och en liten flik av kvällen är bara min. Ack så kort, men njutbar✨
Rubriken beskriver makens och min hotellhelg ganska väl. Det var ljuvligt underbart att åka i väg med packade väskor igår!
Vila, god mat och romantik väntade💖I den ordningen. Och frukosten förstås. Sen var det över.
När vi kom hem åkte maken genast och tränade med yngsta sonen som han lovat, medan jag somnade som en stock. På sena eftermiddagen tvingade jag mig ut på en promenad, och det piggade faktiskt upp, även om den var mörk och kall.
Helgens vilande har dock inte hindrat mig från att krypa till sängs tidigt…Men i gengäld brukar jag vara uppe tidigt, många morgnar går jag upp innan fem. Och det är skönt att få en liten egen stund i sovrummet, innan min yngsta kommer.
Hon tittar just nu på film med sin äldsta storebror, och jag hoppas att hon inte ska överfallas av skolångest när den är slut🙏Eftersom vi varit borta i helgen har hon inte hunnit prata så mycket med oss om skolan, vilket kan vara både en för- och en nackdel…Nu tackar jag dig som läste, och hoppas att även du haft en fin helg!
Förhoppningsvis hinner jag läsa en liten stund, rekommenderar Louise Penny varmt!
Här kommer ett inlägg som belyser några saker vi verkligen borde ha tagit itu med för länge sedan, men det har vi inte. Och varför väljer jag att sätta spotlight på det?
Herregud, vad vi trixar och fixar hos oss jämt. Inte. Incidenten med lådan hände i oktober förra året.
Jag får höra att min blogg är uppskattad för att jag skriver öppet om både med- och motgång. Depp, ångest, problem med barnen, men också om glada stunder förstås!
Så jag tänkte göra likadant med de delar av vårt hem vi inte är stoltast över. Det är så lätt att tänka att alla andra får mer gjort, är lyckligare, har det finare hemma. Men nej. Det har inte alla. Gräset, eller ska vi säga häcken (längre ner i inlägget kommer ni förstå) är inte alltid grönare, eller mer välklippt på andra sidan…
Välkommen hem till oss!
Inbjudande entré med praktisk och snygg förvaring? Nej nej, det har aldrig varit något för oss. Man får vara glad om någon (jag) orkar tvätta och hänga undan vinterjackorna när den säsongen är över. That’s it!
Ni behöver nog ett skoställ till, minns jag att en besökare sa. Det var för typ 8 år sen. Jag kan bara hålla med. Sex personer i familjen, skostället borde vara större. Men det är det inte.
Häcken. Ingen säger något om häcken längre.
Anar ni en bit av huset överst?
Olycksbådande växer den för varje år och blir större och större. Tyst, men okuvlig i sin expansion. De första åren var den ett skämt i bekantskapskretsen, nu säger ingen ett knyst längre. Men maken drömmer om den ibland. Han drömmer att den växer sig in i vårt hem och över det samma…Nåväl, det är i alla fall insynsskyddat.
Och växtligheten inomhus då?
Tung suck för växtligheten inomhus.
Sist, men inte minst, tvättstugan:
Visst blir man inspirerad av denna bild? Att springa härifrån, ja…
Få som flyttar till hus minns väl allmänna tvättstugan i hyreshuset med saknad, men jag hör till dem som faktiskt gör det. Det var vitt, det var kaklat och det hade en effektiv torktumlare. Nu är det brunt, orange och alldeles för mycket tvätt. Fast det sistnämnda kan man kanske inte lasta tvättstugan för…
Det var allt för i dag, gott folk. Måhända borde jag avsluta med att tala om att det finns mycket vi är stolta över att vi gjort i stället. Vi har tillbringat oerhört mycket tid med barnen, och eftersom några av dem har svårigheter, har det varit, och är, en väldigt stor del av vår tillvaro. Och eftersom jag inte arbetar heltid, har vi varit kloka som inte renoverat för pengar vi inte har.
Avslutningsvis ska detta inlägg ses som en liten motvikt till alla vackra bilder som postas i sociala medier.
Stämningsfulla bilder är underbart, här är en från vårt kök i juletid
Det betyder inte att det är en protest mot dem, ibland behöver man bara drömma sig bort, andra gånger blir man inspirerad. Dock inte av detta inlägg, men om du ler igenkännande eller blir glad över att du har det finare var det liksom meningen😉
Vill du läsa om något helt annat där jag lägger ner mycket engagemang, kan du titta in på min hemsida här🔽Kram, och ta hand om dig🤗Du duger precis som du är, kom ihåg det!
Denna vecka har gått fort, och varit ovanligt bra! Min yngsta, som haft väldigt motstånd mot att gå till skolan, stötte på en klasskompis i helgen vilket ledde till lek. Dagar i sträck.
Så från att ha varit mycket hemma, har vi nu fått kämpa för att få hem henne på kvällarna, och på morgnarna har hon gått i väg med lätta steg. Underbart! (Hoppas att det varar ett tag)🙏
Det obligatoriska brödbaket
Jag började baka bröd för tio år sen, och har aldrig varit gladare över det än nu. Vi köper en del färdigt bröd, men långtifrån allt. Vad vi snålar nu! Är knappast ensam om det, men det gör det ju inte roligare, tvärtom.
Fast, i helgen blir det förhoppningsvis lyx, maken och jag ska bo på hotell. Det är hans födelsedagspresent, och mina företagspengar får också bidra. För vi behöver det så väl! Vår tunga vardagssituation med minimal egentid har naturligtvis även tagit sig in i vårt äktenskap, skapat avstånd och konflikter.
En av veckans två promenader, fler har det inte blivit än så länge
Snö! Veckan har sannerligen inneburit snö. Vilket i går gjorde att äldsta dottern fick sova hos mormor och morfar efter skoldag och date, det var säkrast så. Tack mamma och pappa, för att ni finns❤️❤️
Och hö! Veckan, eller rättare sagt, min vän har bjudit på detta. Nej, det har jag inte, sa hon till mig i går. Vi utbyter tjänster.
Och så är det faktiskt. Jag får hö och halm till kaninerna, hon får healing av mig. Det är så man gör på landet😉Skämt åsido, vi, och kaninerna är nöjda med upplägget.
Yoko ute i sin hage, vi har sex kaniner
Dags att fortsätta jobba. Jag tackar dig som läste och önskar dig en riktigt fin helg, där du är snäll mot andra, men inte glömmer bort dig själv❤️
Då jag sista veckan skrivit bl. a. om hur skör jag kan vara, till följd av både utmattningen och barnens diagnoser, tänkte jag skriva om hur jag försöker ta hand om mig de dagar jag inte mår bra.
Funkar alltid🙏
Gå undan, och låta maken ta konflikterna. När jag är som bräckligast är ovanstående det bästa. Det handlar inte alltid om att jag drar mig undan till sovrummet, även om det kan göra det. Men det också vara så enkelt som att undvika köket och vardagsrummet (husets absoluta riskzon för bråk) och istället hålla till i tvättstugan (ett rum jag nästan alltid får ha för mig själv).
Men om det blir bingen extra tidigt gör det absolut inget💖Läsa en spännande bok och dricka varmt och sött te har en synnerligen tröstande effekt.
Att låta maken ta konflikter är ganska nytt, och något vi börjar praktisera efter att en kurator på BUP gett oss rådet. Bl. a. på grund av att maken jobbar natt, och jag arbetar mindre än honom, har jag tagit så många diskussioner, skrivit så många mail till skolor, suttit på så många utvecklings- psykolog – och läkarsamtal att…kuratorns råd nog inte är så dumt. Men det låter sig inte göras helt lätt, det ska medges. Det är inte alltid barnen accepterar det, och jag tycker det känns konstigt och fel att stå utanför. Men, samtidigt ska jag ju och vill, hålla. Vara en bra mamma till alla mina fyra. Det är så jag får tänka.
Det finns dagar jag gråter för nästan ingenting, och andra dagar jag blir så trött på eländet att jag gör något helt annat i stället.
Förra helgen storstädade jag rummet i källaren där killarna tränar när de inte kommer i väg till gymet. Jisses, vilken ordning det blev! Och när kvällen kom var jag åtminstone nöjd med den bedriften.
Att komma ut på promenad är alltid bra, och skogen är bäst. Det händer något med en när man vandrat omgiven av grönt en stund.
Förra året blev jag dessutom trädkramare. Min yngsta tycker det är pinsamt, förstås. ”Bara ingen kommer nu, mamma”. Det förstår jag, verkligen, men kan inte låta bli ändå.
Samma promenadslinga, i vitt! Vi bor i närheten av en så vacker skog, det är som att gå i en saga.
Det händer att jag överraskar mig själv genom att ringa någon, fast jag inte har lust. Lusten kommer, liksom andra tankar och infallsvinklar under samtalet.
Jag ber, och drar ängla- och orakelkort. Och mer, på det temat. Jag tror, nej, jag är fullt och fast övertygad om att vi har osynligt och välvilligt sällskap runt oss. Jag tänker inte skriva mer om det här och nu, men om du av någon anledning blir intresserad finns min andliga hemsida här🔽
I de sista inläggen har jag ju varit väldigt öppen med att vi haft det väldigt tufft i familjen de sista åren, till följd av bl. a. barnens neuropsykiatriska diagnoser. Dessutom har jag varit både utmattad och deprimerad, vilket naturligtvis också sätter sina spår.
Men jag är inte alltid trött, och ofta glad
Något jag dock lärt mig, främst av min utmattning, är att ta det lugnare. Det är dock en svår balansgång, för jag har, liksom de flesta mycket omkring mig, och så fort jag har lite mer energi gör jag mer. Hur som helst, här kommer helgen, mest i bilder:
Fredag, sen eftermiddag: Jag var ensam hemma två timmar. Efter att ha sovit en stund gick jag upp och tog itu med stöket, diskbänken först.
Sunkig diskbänks-realism
Gud, vad det behövdes! Men lagom till att familjen kom hem, maken utrustad med några Willys-påsar, glänste det riktigt i köket. Åtminstone om man jämförde med innan.
På lördagen glänste det också, fast i skogen! Jag och min yngsta började dagen med en promenad och jag tog bilden som syns nedan. Den ovala ringen runt henne såg jag först när jag kom hem. För mig betydde den hopp, något jag behövde efter veckans skolmöte. Att vi är omringade av ljus och vackra energier, även om vi inte alltid uppfattar det.
Samma dag skulle äldsta dottern på date. Badrummet var konstant upptaget timmarna innan, och hon full av känslor, såklart. Stingslig, glad och nervös. Vi var också nervösa, trots att hon lovat att de bara skulle gå på restaurang, och kanske på bio. Vem är han? Min yngsta hade sett honom som en mörk skugga bredvid storasyster på Resecentrum, när hon var med och hämtade tidigare i veckan. Ingen av oss tyckte att det räckte.
På väg på date
Men hon kom hem den tid hon sagt, lycklig och trött❤️
Jag och min yngsta började även söndagen i skogen. Mina promenader ligger nästan alltid på förmiddagen, då är jag piggast. Vi avslutade med att ge kaninerna mat, på fotot en hungrig Mumrik.
Och nu:dagens bästa! Jag och min yngsta älskar att läsa.Tidigt i säng med en kopp te, krafter behövs till kommande vecka! Tack till dig som tittade in, hoppas att du haft en fin helg🤗
Eftersom förra inlägget där jag skrev om hur det kan vara att leva med barn med neuropsykiatriska diagnoser blev så läst, tänkte jag skriva om ytterligare två tunga saker när det kommer till vår situation.
Vänligen observera att detta inte är ett tycka synd- om inlägg, även om man såklart hamnar där då och då. Men framför allt är det, precis som förra inlägget, skrivet för att dela.
Kallt och isigt, men likväl ett hjärta som min yngsta formade med stöveln för några veckor sen
Vi har alla våra utmaningar och problem, och även om du inte känner igen dig i just detta, är jag helt övertygad om att du också brottas med svårigheter i perioder.
Hur som helst, här kommer det som rubriken antyder:
Ensamheten Först gjorde utmattningen entré 2018, sedan kom Covid. Parallellt med det blev problemen hemma större och större. Vi har blivit ensammare på den resan, helt klart. Det fanns vänner jag avvisade för många gånger, jag är sorgligt medveten om det. En av dem frågade mig: ”Jag förstår faktiskt inte varför vi inte kan ses bara för att ni har det jobbigt”?
Jag kunde inte förklara det på ett bra sätt då, och kan det kanske fortfarande inte. Men jag var så trött så länge, även deprimerad, och familjen, och allt runt familjen tog så mycket tid. Det var så mycket som var svart, och som just då avvek från det ”normala”, att jag helt enkelt inte förmådde ta in mycket annat. Som att vara i ett mörkt rum för länge, så att solljuset sticker i ögonen när du äntligen vågar titta ut…
Dagar jag inte orkar har jag alltid persiennerna nerdragna i sovrummet
”Med oss är det bara bra! Hen har fått sitt första jobb/pojkvän/vunnit turneringen etc, så stolt. Hur är det med er”?
”Jo tack. Har ytterligare ett möte med skolan kring problematisk skolgång, och så har vi medicinutvärderingen på BUP nästa vecka, vi är så tacksamma att vi fick den tiden”.
Vi var tacksamma över den tiden, BUP har långa köer, och i grund och botten är jag ingen missunnsam person, tvärtom. Så när jag inte orkade ta in andras vardag, när olikheterna blev för stora, kände jag skuld och skam. Så jag sa nej, och flera vänner försvann.
I dag har jag en handfull kvar❤️Vänner som vet precis hur det är, som jag kan vara mig själv med, och som stöttar där jag är. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder för mig🙏
Jag och min vän på ”Stället”. När vi var unga var det en hemlig plats i skogen, nu är det ett speciellt café vi ses på🥰
Det andra tunga är känslan av misslyckande. Vårt äldsta barn diagnostiserades i tonåren. När hon var liten hade jag ingen aning om vad som var fel, men jag visste att något var det.
Tyvärr kopplade jag det till mig själv. Att jag inte lyckats ge henne tillräckligt mycket trygghet. Folk runt oss använde ord som känslig, omogen, vi är alla olika, det går över…Medan jag förstod att det var mycket större än så, och dessutom sökte hjälp på flera olika håll, utan att få riktigt gehör. Då visste jag inte vad t. ex. autism innebär. Det känns väldigt länge sedan nu. Men trots att jag vet det i dag sitter känslan av misslyckande, och att det är mitt fel, kvar i mig.
Jag lovar att nästa inlägg blir lite ljusare, men det kändes viktigt att följa upp inlägget ”Mamma Mer(a) med känslor som kom. Jag önskar dig en riktigt fin helg, och vad du än bär på så är du inte ensam om det❤️Och du, om du mår bra, så härligt☺️Njut av det, kram!
Mitt liv 