Författare: Louise Baumgärtner

På torsdagen slog en elak huvudvärk till, som höll i sig. Fredag eftermiddag och jag googlade orsaker. Jag vet att det är överdrivet, men denna gång var googlandet faktiskt till nytta, då jag läste att att en ganska vanlig anledning är överdriven användning av värktabletter. Det där stämde in på mig och min onda rygg, jag har tagit en del det sista.

Så trots att det som som sagt var fredag, pizza på menyn och bra serier på teven, blev det mer värk än mys. Men, på lördag morgon var hela huvudet lika mjukt som att gå på moln! Glatt, eller egentligen mer plikttroget blev det en stunds manus, innan jag och sonen gav oss ut i skogen.

Väl hemma, och åter framför datorn, jag försöker verkligen komma i gång med mitt skrivande, så slog en annan värk till. Den är helt ofarlig men jävlig, och jag störtdök ner i sängen, tyvärr med värktabletter, för annars funkar jag inte. 1 1/2 timme låg jag sedan nerbäddad, läste en av mina favoritförfattare Liane Moriarty och njöt av att smärtan långsamt gav sig av, samtidigt som jag oroade mig för att få tillbaka huvudvärken för att jag tagit Alvedon och Naproxen. Det fick jag som tur var inte.

För vips hade eftermiddagen gått, och det var dags att åka några mil till Pinchos i Borås. Nästan hela familjen var med, min mamma inräknad förstås. Extra fint att se henne, och äldsta dottern med pojkvän som vi inte träffar varje dag. Och gott att äta pyttesmå rätter!

De som ville fick dela med sig av mål de hade inför hösten. Kom på i efterhand att jag bara frågade efter andras, och glömde berätta om mitt eget. Någon som blir förvånad om jag avslöjar att det har med skrivande att göra?! Trägen vinner! Är jag inte säker på, men the show must go on på något sätt. Trevlig söndag, eller när du nu läser detta;)

Hur gick det med ryggen och ångesten? Om någon undrar alltså, efter att jag skrev i förra inlägget om min onda rygg och oron för att det skulle vara cancer. Jodå, efter att ha googlat, gjort diverse bra övningar och tagit värktabletter i söndags, fick jag en hyfsad natt. Sedan ringde jag både vårdcentralen och Active Rehab. Blev lugnad av en sköterska, och fick en tid hos fysioterapeut samma dag! Så nu har jag ännu mer övningar än jag hade innan. Men är tacksam, mer smärtfri och framför allt mycket lugnare.

För denna gång. Som jag skrev här för några dagar sedan lider jag av GAD, så det dröjer väl inte länge innan nästa oro dyker upp. Men till dess tänker jag njuta! Och tänka på manus Sommarvarsel. För nu är jag i gång!

Låt mig presentera min nya huvudkaraktär Felicia. Gift med Fredrik, och tillsammans har de barnen August som just fyllt arton, och Saga som är fjorton. Felicia kämpar på i vardagen, med äktenskapet som knakar i fogarna, med sonens autism och behov av ordning, och dotterns plötsliga avighet mot allt och alla. Ändå tycker hon sig ha kontroll. En känsla som håller i sig till den dagen hon hittar en undangömd, blodig matta i garaget…

Hoppas att du får en fin dag, vem du än är, och inte hittar några blodiga mattor eller så hemma hos dig;) Kram!

Jag har ett underbart liv på många sätt, jag tycker verkligen det. Det i sin tur beror nog mer på att jag jämför med hur det har varit, än att det faktiskt är bra jämt. Men så är det för oss alla, eller hur? Ingen av oss är ständigt lycklig, eller anser att allt är perfekt. I själva verket vore det en stor förlust, för om vi hade det problemfritt för jämnan skulle vi inte ha någon barometer på vad som verkligen är glädje. Jag grundar som sagt hela min lycka på detta. Jag vet att jag skrivit det förut, men jag har så mycket att glädjas åt. Barn som mår bättre, min egen utmattning som går åt rätt håll, att jag och min man har jobb o.s.v.

Men jag har mycket ångest. Och den ångest som, högst förståeligt, var fastlåst vid barnen för några år sedan, har nu i allt större utsträckning flyttat över till mig. Jag har bloggat om min GAD förut, vilket står för generaliserat ångestsyndrom. För minsta lilla anar man en katastrof runt hörnet, för nära och kära och/eller för sig själv. Någon som inte svara i telefon kan ha blivit överfallen och ligger nu hjälplös någonstans. Huvudvärk kan absolut vara en stroke. Och ont i ryggen kan vara cancer, för det har jag googlat.

Nu har jag ont i ryggen. Och trots att jag vet varför det kom första gången, för några veckor sedan, efter en felaktig belastning, och att jag läst OCH VET att ryggont oftast har andra förklaringar SÅ HJÄLPER INTE DET! Särskilt inte när jag ligger i sängen med värk och påföljande jätteångest. Jag hatar det.

Nu är det söndag morgon och jag är på urdåligt humör. Har redan gjort övningar för ländryggen, och bestämt att jag ska ringa fysioterapeut i morgon. (Vill ringa vårdcentralen också, men det var inte så länge sedan jag hörde av mig dit).

Jag ska även ägna mig åt mitt manus Sommarvarsel, fast jag inte alls har lust. Men så ser veckans skriv-schema ut och då har jag svårt att ändra på det. (Grr)! Jag hoppas att min söndag blir bättre än den känns nu, och att du som tittade in får en fin dag. Kram!

Väldigt ofta har jag skrivit manus i uppförsbacke. Började i samma veva som jag blev gravid och redan hade två små, och så har det fortsatt. Med barnen lekande bredvid, och när de blev större tittade även kompisar in i skrivskrubben.

När Skuggvinter kom ut närmade det sig tonåren för de äldsta. Jag signerade en vår som kantades av uppslitande konflikter, med inblandning av skola. När det lugnat sig lite grand, på alla fronter, föll jag ihop i en utmattning. Skuggvinter sålde fortfarande bra, men jag sov.

Jag har också verkligen icke-skrivit i perioder. De första åren slutade jag bara ibland. För att det gick så dåligt och för att chansen att bli utgiven verkade vara typ noll. Och för att jag verkligen inte hade tid. Men jag ramlade alltid tillbaka, ibland för att det var min enda chans till egentid i familjekaoset.

Och sedan var det förstås de svåra åren. När jag som sagt var utmattad och fasade för att jag aldrig mer skulle kunna skriva. Och efter det, när jag var för upptagen av familjen, och för innesluten i mitt eget mörker. När barnen hade det jobbigt. När jag var deprimerad och skör som tunn is. När jag knappt tänkte på att jag gett ut en bok, och börjat på en ny. När jag försökte undvika alla frågor som hade med skrivande att göra.

Du som kikar in här emellanåt har kanske koll på att jag både försökt avråda mig att skriva på nya manus Sommarvarsel, nu när Vårmörker skickats till förlag, och peppa mig själv till detsamma. Utan skrivandet blir livet enklare och skönare, men tommare. Därav rubriken. Det är mycket lugnare hemma nu. Alla mår bättre. Det är helt ljuvligt underbart, samtidigt som det ger mig utrymme.

Och jag har kommit fram till att jag behöver mitt manus. I nöd och lust. Det låter dramatiskt, vilket det också är. Att skriva är en så stor del av mig att jag blir halv utan det.

Inget annat val än att sätta igång med Sommarvarsel, alltså, vilket jag redan gjort. Tilläggas bör dock att jag även räknar in att skicka Vårmörker till förlag i min skrivtid. Vet att det blivit några liknande inlägg om detta, och hoppas att det inte blir alltför upprepande. För något av det fantastiska med att skriva är ju att man ofta blir klarare över saker och ting.

Jag önskar dig som läste en riktigt fin dag!

Att få vara i skogen är alltid som att befinna sig inuti en vacker skattkista!

Och i går åt vi möjligen en ny pizzafavorit, getost, persika och timjan. Överraskande gott!

Till det såg vi på en av demokratins största skatt, eller rättare sagt, spurten inför den; valdagen och rätten att rösta! Själv röstade jag i går, skönt att det går att göra i förtid tycker jag.

För i dag gjorde jag något helt annat, som nog ter sig mer skattlikt mitt i sommaren, men som var väldigt uppfriskande:

Ett septemberbad🍂

Stor höstkram från mig, som hoppas att du har en fin valdag, eller när du nu tittar in.

Det sista har mitt manus Sommarvarsel varit mer av en följetong här på bloggen, än ett faktiskt manus. Men det är helt i sin ordning!

Jag skulle börjat skriva i torsdags, men så kom den fjärde refuseringen av Vårmörker, och jag blev sur och avig. Därtill fick jag en fruktansvärd värk i ländryggen, efter att ha gjort en del som min kropp bevisligen inte fixade. På fredag kväll satt jag moloken och dödstrött i soffan och klagade, fullproppad med värktabletter. Men jag gjorde övningar också, som verkade hjälpa. För på lördagen mådde jag mycket bättre, och vilken tur det var, eftersom något sällsynt inträffade:

Jag och maken hade en hel eftermiddag och kväll för oss själva! Det händer typ aldrig.

Det blev en lång och ganska blöt skogspromenad, för att vi sedan skulle kunna sjunka ner i soffan framför vår favoritserie, äta och dricka gott. Det hällregnade ute, precis som på teven. Men plötsligt dånade det till i hela huset, blixtrade till utanför fönstren och sedan var det bara de tända stearinljusen som lyste.

Vi var dock på så gott humör att det inte gjorde något. Strömmen kom tillbaka efter ca tio minuter. Och i går började jag skriva!

Tack till dig som kikade in, det betyder mycket.

Alltså, det sista har det blivit lite tvära kast här på bloggen. Först funderade jag på att sluta blogga för några veckor sedan, för att några dagar senare tala om att jag skulle fortsätta.

Och i förra inlägget tänkte jag runt hur skönt det är att inte skriva på mitt manus. Men nu tror jag ändå att jag ska börja. Ibland behöver man sätta sina idéer på pränt, för att inse hur det står till. Och jag behöver nog mitt nya manus Sommarvarsel. Oavsett hur det går med Vårmörker. Oavsett om inget förlag i världen vill ge ut den, är huvudorsaken att den skrevs inte att den skulle bli bok, utan att jag älskar att skriva. Även när jag inte tror det. Även när jag inte tycker det själv, eller ens inser det.

När jag började på detta inlägg i morse skulle min sista mening bli; Jag tror att jag börjar i dag! Men så blir det inte. En mysig lunchträff blev längre än jag planerat, och nu finns annat jag behöver göra.

Däremot ska jag absolut börja läsa en ny bok i dag. Vännen och jag besökte bibblan innan caféet.

Att läsa är nästan ännu bättre än att skriva! Ta hand om dig vem du än är, och glöm inte att göra det som är viktigt för dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva om mitt skrivande. Haha. Eller inte haha. Nu är det drygt två månader sedan jag skickade in mitt manus Vårmörker till typ tretton eller fjorton förlag. Innan dess jobbade jag intensivt med det i nästan ett år. Gick upp varje morgon jag inte skulle till jobbet och tänkte Nu måste jag skriva så mycket det bara går!

Nu, i efterhand, inställer sig frågan Varför? Varför måste jag skriva?! Två månader, två refuseringar och annars tyst som i graven. Och jag har knappt några förhoppningar om något positivt. Är det negativt? Nej, faktiskt inte, det är realistiskt. Det är så försvinnande få manus som antas, utgivna erkända författare som Frida Skybäck och Fredrik Backman har liknat det vid ett lotteri. Det räcker inte att man skrivit ett bra manus (om man nu har det), man måste även ha stor tur. Att rätt förlag och rätt förläggare läser vid en tidpunkt då de har ekonomi, att ditt manus inte liknar något de ska ge ut eller nyss gett ut…det är tydligen typ hundra saker som ska spela in. Och inte ens då är det säkert att det blir något.

Jag har lyssnat på podden Debutera eller dö en hel del där Nina de Geer med sällskap, väldigt öppenhjärtigt berättat om sin vånda, sin ångest och kamp för att bli utgiven författare. I dag har hon lyckats, och ges ut av Bonniers. Men vägen dit var lång och plågsam, bl. a. ägnade hon tre obetalda år åt att skriva om ett manus enligt deras direktiv, ett manus de sedan inte ville ha. Hennes podd har känts som en kompis i skrivlivet, men nu inser jag att det även gjort mig bitter.

Måste säga, hrmm skriva, att förlag och förläggare verkar vara ganska dryga, åtminstone innan man antagits. Tänk att skicka in en omskrivning förlaget önskat och inte ens få en bekräftelse på att de mottagit det, som Nina de Geer. Och sedan vänta åtta tysta månader innan du hör någonting. Och då är det nej. Okej, ingen tvingas skriva om ett manus obetalt. Men ett tack när du ändrat och skickat in efter deras önskemål är väl det minsta man kan kräva i sammanhanget. Grr!

Nog om just det, och tillbaka till frågan Varför måste jag skriva? Just nu skriver jag inte, och det är så SKÖNT! Jag känner mig inte jagad, istället har jag mer tid, trots att jag jobbar mer. Två lördagar i rad har jag och yngsta åkt till stan, pratat och shoppat. Jag har träffat vänner. Kunnat gå två promenader varje dag om jag vill. Hemmet är fint och städat, och växterna mår bra. Så varför måste jag skriva?!

Naturligtvis är det ingen och ingenting som tvingar mig att skriva. Man ska bara göra det om det känns rätt, som det så klokt heter. Men det har aldrig funkat så med mitt skrivande, och andra författare, både aspirerande och utgivna, verkar i stor utsträckning hålla med. I stället är det ganska ofta jag bara gör det, på samma sätt som jag åker till jobbet eller sätter på en tvättmaskin. Måste, därför att det ingår i mitt liv. Måste, utan att reflektera över det, oavsett om jag vill eller inte.

Kanske en del av er kloka bekantingar och läsare nu tänker att det är ett behov jag har, ett kall, en passion. Jo, det är klart. Men till vilket pris? För tillfället vill jag endast säga till mig själv; Vad du än gör Louise, börja inte på nästa manus! Gör det inte. Punkt slut.

Du som läser min blogg regelbundet vet att jag då och då skriver om hur svårt vi haft det i vår familj, hur jobbigt jag haft det, och fortfarande har det ganska ofta. Även om jag måste säga att jag mått ovanligt bra denna sommar. Och det beror till stor del på att vår familjesituation blir allt bättre.

Av våra fyra barn är dessutom tre vuxna nu, även om de fortfarande är unga. Yngste sonen fyllde nyss 18, och det är bara en som flyttat hemifrån. Men ändå! Skillnaden är ju milsvid, nej, ett helt jordklot bort, från när de var små, och det var sekundpassning som gällde.

Men under småbarnstiden tyckte jag ändå att jag hade viss kontroll. Det tyckte jag nog i och för sig inte alltid, det var en hel del oro då med. Framför allt minns jag att det var så mycket känslor. Jag ville så väl, men tyckte sällan att jag lyckades.

När barnen äntligen kommit i säng poppade det ena efter det andra upp i huvudet. Varför var han så blyg, vad hade jag gjort för fel? Var jag för överbeskyddande? Jag borde sagt något annat än det jag svarade. Jag borde haft större tålamod..

Sedan kom tonåren, och eftersom vi som sagt har fyra, var flera tonåringar på samma gång och det var förfärligt. Jag orkar inte gå in på det i detalj, och du som läser ofta vet nog en del av det.

En mådde så dåligt att jag ibland fruktade för hur det skulle gå. Alltså; om det överhuvudtaget skulle gå. Flera av dem har varit ganska ensamma i långa perioder. Åh, vad det kan göra ont, slita i och bulta av smärta i mamma-hjärtat.

Det blir kanske lite spretigt detta inlägg, men till dig som är förälder och kämpar för ditt/dina barn på olika sätt skulle jag vilja säga; Vad du än gör, glöm inte att ge dig själv beröm för det varje dag❤️Det är tyvärr sådant man ofta förstår i efterhand, och därför vill jag skriva det till dig nu.

Hur man än försöker är tonåren en tuff tid för många unga, men det är också en tid av utveckling, och även om man tycker (hoppas iaf) att de hade en hyfsad barndom kan det inte skydda dem från allt.

Jag är oändligt tacksam över att allt blivit bättre för våra, successivt och på sikt. Det psykiska måendet har förbättrats, kompisar har dykt upp, pojkvän, dejtande, och, ja, drama också såklart. Som det ska vara.

Och till dig som har mindre barn, och kanske är upptagen av att älta, undra, oroa dig över vad du gjort fel eller inte; Det allra mesta är okej, så länge du älskar ditt barn och försöker ditt bästa. Med det sagt; ingen orkar göra sitt bästa hela tiden.

Och ingen är perfekt. Det är inte ens meningen att man ska försöka vara felfri, för det går inte. Små och unga människor behöver lära sig hur det är att vara människa, vad som är fel och rätt, hur kärlek känns, och en massa annat, men de behöver absolut inte lära sig att vara perfekta. Däremot att det är tillåtet att känna och visa känslor. Så en mamma eller pappa som tappar tålamodet och blir arg är alltså inte farligt.

Det finns så oändligt mycket annat jag skulle kunna skriva. Jag önskar att vi kunde vara mer öppna, att det var lättare att tala om det som var svårt. Men när vi hade det som mörkast kunde jag knappt, så samtidigt förstår jag precis varför man blir så tyst när man verkligen skulle behöva prata. Kram, och OBS, jag ska inte sluta blogga som jag funderade på i ett annat inlägg. Jag behöver detta forum för mycket. Bara så du vet😉

Obs, det här är ett skämtsamt inlägg, eller, nej förresten, och vartenda ord är sant.

Om du läst de senaste inläggen har du nog förstått att glädjen över min nya bil är stor. Även i familjen har den väckt känslor. Redan första kvällen kom den första kommentaren. Detta hände sig efter att jag rört stått och betraktat den på garageuppfarten, och avslutade med en kontrollryckning för att se till att den var låst. Då hände det hemska; Jag upptäckte att den gick att öppna!! Jag, som är stadstjej i botten rusade förfärat in till maken och utropade; Du har inte låst min bil!

Äldste sonen lyfte inte ens blicken från tv:n när han muttrade; Vem skulle vilja stjäla den?

Det är nog väldigt många, bet jag tillbaka. Vi snackar alltså en Skoda Fabia här, från 2009! Jag har alltid kunnat ge svar på tal. Och jag älskar Skoda Fabia. Jag visste det visserligen inte före köpet, men jag vet det nu.

Därför har jag noggrant talat om för familjen att det är min bil! Man skräpar inte ner, OM man nu ens får åka i den.

Så då är det nog bäst att pappa hämtar mig i sin…den andre bilen, sa yngsta.

Just det, sa jag. Eller, vad menar du? Du tycker väl inte det är något fel på min bil? Nej då, sa yngsta. Den ser bara lite…gammal ut, kom det sedan en aning tystare.

Man förstår, eller rättare sagt förstår åtminstone jag, att det finns en bilexpert i den här familjen, som förstår sig på det här med riktigt fina grejer. Och hon har en Skoda Fabia.

Haha!