Tre korta blir fyra

Vadå, tänker du säkert om rubriken. Och då kan jag berätta att jag ett litet tag har tänkt skriva tre ”Hur går det”? om ämnen jag skrivit om innan, men inte följt upp på ett tag. Men eftersom jag skrev om snön i förra inlägget, tar jag med även det. Därav tre korta blir fyra.

Jo, men jisses vad mycket snö vi har. Så vinterfint i vår lilla by❄️

Hur går det med…mitt nya hälsosamma liv? I september eller om det möjligtvis var oktober skrev jag att jag köpt tabletter i hälsokost -affären, och skulle dricka nyttig smoothie varje dag. Och tabletterna glömmer jag inte, men det händer att vi inte orkar göra smoothie. Men vi har fått in vanan nästan varje dag, min yngsta och jag. Och det är gott nog.

Gott😀Och bra!

Den regelbundne bloggläsaren minns nog att jag pausade skrivandet på Vårmörker från maj till september för att ägna mig åt slutspurten på min utbildning till healingterapeut. Jag hintade även om att bloggen kanske skulle få en delvis ny inriktning framöver. I september fick jag mitt diplom, och sedan blev det tyst. Så, vad hände?! En hemsida om det lär dröja, jag är precis i början…Men jag fortsätter allra ödmjukast att träna, både i grupp och nu senast på en skeptiker. Det sistnämnda hade förmodligen inte skett, om inte skeptikern oväntat hamnat på sjukhus, och kommit hem med värk och smärta. Efter några veckor sa hen till min vän; ”Om Louise har jättemycket tid över, får hon gärna skicka lite healing”. Det har jag gjort, med resultat, som att t ex slippa ta värktabletter varje dag! Jag och skeptikern är nog lika förvånade, jag tycker det är otroligt varje gång det tycks funka😯Dessutom med sidoeffekten att jag en morgon vaknade med hotande nackspärr. Och det händer inte mig. Jag tillhör inte heller den skara som ens har ont i nacken, för att jag legat fel. Samma morgon som jag går upp och har ont, vaknar skeptikern helt smärtfri för första gången på länge! Jag tror att de flesta, troende eller inte nog håller med om att det är en aning märkligt…

Sist men inte minst; min älskade lässtund på kvällen😍Har inte visat upp några böcker på ett tag. Well, just nu är det denna som gäller:

Lika läsvärd som debuten Feber!

Nu är det dags att jobba vidare. Tack till dig som läste, och trevlig helg🤗⛄️❤️

Ja, se det snöar…

Vårt hus i snöskrud

Bilden ovan togs i söndags kväll, då den första snön kommit under natten. Då hade mitt humör långsamt börjat stiga efter att fina kommentarer och hjärtan nått mig via olika kanaler, efter dagens deppiga inlägg ”Ensam och misslyckad”. Varmaste TACK, alla❤️

Och den här bilden togs för en dryg timme sedan på jobbet. Att vakna till en snöig värld överraskade mig, som kastade mig i säng i går kväll, utan att vare sig kolla nyheter eller väderrapport.

– Vi får se om du hinner med bussen, annars får du ta den som kommer en kvart efter, sa jag till äldsta dottern när jag långsamt körde mot samhället idag, och allt jag såg var…snö. Och andra bilar som körde sakta. Jag talade för döva öron, förstås. Hon hade som vanligt lurarna på sig och lyssnade på musik, medan hon oavbrutet gäspade. Äldste sonen kom tydligen inte iväg alls, messade maken nyss, sen eller inställd buss.

Håhåjaja❄️Men minstingen gläder sig åt kalas ikväll😀Själv hoppas jag på en avkopplande skrivstund i eftermiddag. Avkopplande för mig, inte för min karaktär Lina. En av hennes nyfunna väninnor går en utbildning där hon lär sig att se in i framtiden, och övertalar Lina att få träna på henne. Och det kommer inte båda gott, så mycket kan jag säga😰🔮Nu är det dags att jobba vidare, KRAM och tack till dig som läste. Kör försiktigt, och låt dig inte bli spådd av amatörer😉

Ensam och misslyckad…

Vissa dagar börjar helt enkelt fel, och idag är absolut en av dem…Trots att förutsättningarna borde vara bra. Uppfyllt skrivmål första veckan, du kan läsa om mina ambitioner i förra inlägget om du inte redan gjort det✍️

Första advent, och till råga på allt tillsammans med snö❄️Jag som älskar snö, och min yngsta var inte sen att bjuda våra små kaniner på vit premiär. Men i mig är det alltså svart.

Det började redan i natt, då jag vaknade med ångest. En känsla av ensamhet, för det första. Utmattningen, familjeproblem och även Covid har tyvärr krympt umgängeskretsen rejält. Nu , när jag långsamt verkar vara på väg åt rätt håll igen framstår det i ett klart ljus. Jag är tacksam för de vänner jag har kvar, och saknar dem jag inte förmått ta hand om💔Och så känslan av misslyckande över allt som inte gått som önskat. Med familjen, med skrivandet, med hälsan…Visst är det en tung känsla att bära? Speciellt tillsammans med den ovälkomna tanken ”alla andra”…verkar så harmoniska ihop”…”slåss inte alls med de problemen”… ”skrivit ännu en bok ja, medan jag tragglar med mitt manus”…”ute på tjejkväll”…Kul för dom😢 Jag sjönk till och med så långt denna natt att jag låg och räknade andras likes och följare på Insta. Facebook är ingen idé överhuvudtaget, kom in alldeles för sent. Jag fattar ju att det har med egen aktivitet på sociala medier att göra, och där orkar jag ju inte (heller) speciellt mycket, men kunde inte hejda mig. Sedan somnade jag väl till sist, och vaknade låg förstås. Det enda uppmuntrande jag får ur mig just nu är nog; Om du som läser detta känner igen dig på något sätt: Du är inte ensam💗Och om du är en av dem jag inte orkat ta kontakt med på ett bra tag, så var det aldrig lusten som fattades. KRAM❤️❄️

Blir det en bok någon gång?

Ingen spikrak väg direkt…

Och inte molnfri heller. Min debut Skuggvinter tog rejält med tid på sig från tanke till färdig bok. I en intervju med Borås Tidning i augusti 2018 sa jag angående nuvarande manus Vårmörker ”Synopsis är klar, och den ska inte ta tio år att skriva”.

En av de saker jag tycker om med mig själv är att jag oftast är realistisk. Och jag tror att jag tänkte; den får högst ta fem år. Då visste jag naturligtvis inte om vad som skulle hända i mitt liv, och det är ju tur😉Men…hur går det med skrivandet?

Det går, men det är segt. Och det beror förstås på yttre omständigheter som jag måste ta hänsyn till, men det beror också på min attityd till det.

Jag har otroligt svårt att se skrivandet som ett jobb, utan halkar nästan alltid in i fällan att det är en oerhört lyxig hobby som jag, en utmattad fyrabarnsmamma möjligtvis kan kosta på mig några timmar i veckan. Sorgligt, och typiskt kvinnligt misstänker jag. Och jag är trött på det! Faktum är att det är nog bannemej lika jobbigt att skriva på mitt manus, som att inte göra det, för det tar mycket energi att veta att jag konstant bortprioriterar något som är viktigt.

Så nu har jag gjort ett schema; Lördag, söndag, måndag och onsdag, (dagar då jag inte åker till jobbet): 2 timmar per dag. En av dessa dagar kan jag dra ner till 1 1/2 timme vid behov. Tisdag, torsdag och fredag (då jag jobbar) 30-45 min. En valfri dag i veckan kan jag ta ledigt✨Vad tycks?

Tror att det ska vara ett schema jag orkar med, och har sedan i söndags skrivit nästan lika mycket som de två föregående veckorna tillsammans. Håll gärna tummarna med mig, eller be en liten bön för att det ska gå bra🙏Och du som skriver själv, eller har ett annat intresse du försöker hålla liv i; Har du några synpunkter? Tips, eller tankar? KRAM på dig hur som helst, och tack för att du läste🤗

Var och en i sin värld

Det är vi väl alla lite till mans. I våra egna världar, alltså. Men ibland är det extra tydligt, som denna kväll. Min yngsta spelar ett spel hon inte vill sluta med, på mobilen.

Jag ligger i sängen mittemot och bloggar. Äldsta dottern lyssnar gissningsvis på True Crimes uppe hos sig, och vägg i vägg med henne spelar en av sönerna dataspel med kusinen i Italien. Den andre sonen kom nyss in från en kvällspromenad, nöjd med sin nya lurar. Mycket längre än så blir inte detta inlägg, snart är det dags att släcka. Men jag kan visa en gullig bild från kaninvärlden:

Yoko käkar halm

Samt avslöja att jag tagit ett beslut angående mitt skrivande. Berättar mer om det en annan dag.

Nu säger jag God natt härifrån, eller Kram på dig! beroende på när du läser🤗Så hoppas jag att du har det så bra som det bara går, i din alldeles egna värld💛✨

Efteråt…

När jag som utmattad drabbats av en större utmaning sker detsamma; Just då, i stridens hetta, blir jag väldigt pigg. Tröttheten blåser tillfälligt bort, så att jag kan ta hand om problemen. Vilket ju på ett sätt är tur, eftersom dessa utmaningar ofta tar sin tid i anspråk. Plötsligt kan jag hoppa över att sova på dagen, och orkar mer. Är extra skärpt, och vaken.

Men sedan, då det lugnar sig…Blir jag bortom trött.

Hotellet vi bodde på bjöd både på eftermiddagsfika och kvällsbuffe

Det var förstås mysigt att bo på hotell i helgen, men jag fick tillbringa största delen av tiden i sängen. Sanningen var att jag kunde knappt äta på kvällen. Fick bara i mig svampsoppa med salt bröd. Ett glas vin fanns inte på kartan. Och för två dagar sedan tillstötte ett annat obehagligt utmattningssymptom. Det känns som om pulsen och hjärtat rusar inuti. Minst sagt stressande…

Så nu måste jag ta det väldigt l-u-g-n-t. Jag och min yngsta, som tack och lov har tillfrisknat från vattkoppor, har tittat mycket på animerat, vilket jag finner väldigt avkopplande. Och i morse unnade jag mig en stund i skrivskrubben. Ljuvligt🙏✍️

Nu väntar kaninerna på mat, efter det blir det lunch för mig. Och så sängen, i minst några timmar. Jag hoppas att du är piggare än jag. Och tack för att du läste❤️

Överlevnadsgrejer

Efter två tunga inlägg där jag skrivit om vårt familjeliv, tänkte jag dela med mig av några knep för att stå ut i jobbiga tider. Håll till godo😅

Min dotter är inte borta.

Precis, så det kunde vara värre. När det är tufft läser jag mer feelbad och mörka thrillers än annars. Påhittade historier, så jag med gott samvete kan grotta ner mig i andras elände.

Gör det i mitt eget space, med rymdlampan på. Och inte alltid ensam, ändå…

Tittar på komedier, som Leif och Billy. Det kunde vara mer out of control, liksom😂

Bloggstatistiken går spikrakt uppåt, när allt annat pekar neråt. Lite uppmuntrande är det faktiskt😉

Men att inte bara skriva, utan prata med andra. Min erfarenhet är att man ofta möts av mer igenkänning och förståelse än man trodde❤️❤️‍🩹Det är som balsam för själen, och ett sårigt hjärta.

Måste ut på promenad nu, även det ett tips som är guld värt. Tack för att du läste, jag önskar dig en riktigt skön söndag, full av kärlek🤗Och glöm inte bort att vara snäll mot dig själv.

Idag rymmer vi!

Vad är det här för bild?

Förutom att jag har lekt med den på Instagram, är det ett ovanligt bra och glatt foto på mig. Såklart, eftersom den är tagen av en av mina fina vänner, Linda Gredåker, som även är fotograf.

Men vad är det här då?

Det är från ett mail jag fick häromdagen. Skönt att man kan bli hjälte bara av att boka hotell, och sova👌🏻Precis vad jag behöver. I skrivande stund är nämligen jag och ett av barnen på väg till Göteborg. Och vi ska inte åka hem förrän imorgon😊 Hejdå smutstvätten, hej då badrumsgolvet som jag fortfarande inte orkat städa👋

De sista inläggen har speglat livet som varit ganska tungt ett tag. Tråkiga saker har hänt, som dragit med sig tårar, och bråk. Vissa ord önskar jag att jag aldrig fått höra, andra önskar jag att jag inte sagt. Det gör så ont att ha barn när det ibland inte alls blir som man vill, hoppas, och önskar. Utan tvärtom. Och det svåra med tipsen som låter, förlåt, som är så bra, i handböcker och på föreläsningar, är att de är allra svårast att använda när man behöver dem som mest. Ibland är man bara handfallen, sårig och dödstrött. ..

Men idag! Vi tänker äta god lunch och prata😍😍Gå i affärer vi tycker om. Checka in, och slänga oss i en skön säng. Som vi inte lämnar förrän det är dags för mat igen. Kanske uppdaterar jag senare, kanske inte. Önskar dig som läser en fin fredag. Och TACK för alla varma och kloka kommentarer, både här, på Facebook och Insta🙏❤️Betyder så mycket. Kram!

En dysfunktionell familj, eller en i tiden?

Ibland blir jag tokig. På min familj, och på mig själv. Allt blir för mycket. Och då tänker jag att vi är värsta problemfamiljen. För det första är vi sex stycken. En del kaos, konflikter, och ont om tid, blir det bara av det.

Jag hämtar kraft, bl a hos våra sju kaniner💓Fr v; Sötnos, Yoko och Domingo

Så har vi bokstavsdiagnoser hemma. Det innebär stora utmaningar, konstiga, rent av absurda situationer som uppstår. Och allt däremellan. Man blir nog aldrig expert på det, även om man går kurser. Barn och ungdomar förändras som bekant ständigt, diagnoser eller inte. Och så tonåren…😅🥺Har jag glömt något? Javisstja, skärmtiderna. Plus alla saker som kan hända (och händer) på nätet…Och maten. Kan tyckas en parantes i sammanhanget, men nej, det är det inte. När någon vill äta hela tiden, och en annan borde äta lite mer. Jobbigt.

Precis som jag skrev i förra inlägget kan man inte räkna med att allt ska knalla på för jämnan med en stor familj. Jag skriver inte för att klaga, utan för att jag vill dela med mig, I dagens samhälle (nu känner jag mig lastgammal här, i verkligheten är jag 48 år (och lastgammal enligt vissa) är vi väldigt många barn och föräldrar som kämpar med svårigheter.

Jag får även mycket kraft, och hopp, av min tro på det gudomliga. Och av vackra änglakort, med budskap

Jag försöker göra mitt bästa, trots utmattning och ångest. Lyckas långtifrån alltid. Behöver lugnande för att få sova. Tappar tålamodet, blir arg och gormar. Går undan andra gånger för att jag inte orkar med ännu ett bråk. En gång rymde jag till och med hemifrån, trots att mammor inte ska göra det. Men i sanningens namn blev det ganska trevligt, för jag bodde på hotell och hade med mitt ständigt försummade manus.

Jag debuterade med den psykologiska thrillern Skuggvinter 2017, och skriver nu på Vårmörker. Det går segt, men jag ger mig inte!

Och barnen? Ja, men de är så jobbiga, nästan jämt. Såklart. De är barn, några är tonåringar. Och de är världens bästa, samtidigt. Godhjärtade fighters, som ger så mycket glädje och kärlek. Och det är väl just så det är med familjer, normala eller inte. Kanske är vi i själva verket en hyfsat vanlig familj? Eller nej, kanske inte…Men möjligtvis inte heller riktigt så onormala som jag tror.

Hur som helst, TACK för att du läste🙏❤️Få gärna vanan att kika in. Du som redan har den vanan, du ska veta att det betyder mycket för mig, oavsett om du kommenterar eller inte. Bloggandet är helt enkelt en välbehövlig ventil utåt. Ytterligare en källa till kraft, i vardagskaoset. Kram🤗

Läskiga Halloween

Lagom till Halloween rullar det sista vi behöver in över oss: En rejäl utmaning. Som för med sig ännu mer att göra, av den jobbiga sort jag egentligen inte orkar med.

Vad ska jag säga? Möjligtvis detta: Om man skaffar fyra barn på sju år, kan man nog inte räkna med att det ska knalla på för jämnan. Och det gör jag inte heller. Men det tar inte bort att man ändå aldrig är riktigt beredd när det händer något. Samt att det gör ont. Jag pendlar mellan att känna mig förtvivlad, besviken, arg, frustrerad, uppgiven och orolig. Tyvärr kan jag inte skriva mer öppet än så här.

Så varför skriver jag då? För att några av er kanske undrar varför jag inte bloggat på ett tag. Och för att jag vet att jag, att vi, verkligen inte är ensamma om att ha det svårt. Så det blir ett sätt att dela, även om jag inte kan dela så mycket. Detta kan jag dock berätta; I samma veva blev vår yngsta sjuk, och behövde antibiotika. Sedan fick hon vattkoppor. Och efter det blev jag förkyld😳

Vi är många som kämpar, på olika sätt, med olika saker. Och på något förunderligt vis blir det lite lättare av att veta det. Förmodligen också för att det är enklare att se att det kommer ordna sig för andra (oftast), och då kan vi ta med den insikten till vårt eget elände❤️Så heja oss alla🤗KRAM