Författare: Louise Baumgärtner

De av er som brukar kika in här har förmodligen koll på att Vårmörker kommer bli bok, sannolikt inom några månader. Så självklart är manuset väldigt klart. Några små ändringar hade jag ändå tänkt unna mig att fila på så här in the end.

Samtidigt hände det underbara att min smarta syster, med ett skarpt öga för allt litterärt, äntligen hittade tid att läsa hela manuset. Och kom med den kanske viktigaste feedbacken en psykologisk thriller kan få; Jag tycker att det ibland är lite för uppenbart vem den skyldiga är, sa hon trevande i förrgår. Kan du göra något åt det?

Detta är ett exempel på när man som författare är hemmablind. Så givetvis är det något lektören som läst begrundat, men hon tyckte inte det. Men det gjorde alltså syrran. Jag kom genast på en bra scen som kunde kasta misstänkta skuggor över en annan karaktär och syrran hurrade i luren. Sedan kom jag på en idé till, skrev ner den, och så var det dags att snyta sig en sista gång, och krypa i säng. Jobbiga förkylning…

Jag vaknade av en fruktansvärd hostattack 03.30 nästa morgon. En sådan där som nästlat in sig i drömmen; jag kippade efter luft och bad min dröm-kompis att dunka mig i ryggen. Någonstans i det skede där jag stack ner fingrarna i halsen för att dra upp en rosa marshmallow som fastnat där, övergick drömmen till vaket tillstånd. Jag hade inget luftstopp eller godis i halsen som tur var, däremot kunde jag inte somna om. Och plötsligt kom alla ändringar jag behövde göra till mig en efter en, som vackra pärlor på ett halsband.

Kommande timme spelade jag in över tjugo Röstmemon, som jag hann renskriva igår.

Tack tack tack älskade syster för att du läste🙏Ändringarna var så viktiga. OMG, som ungdomarna brukar säga, vad lycklig och lättad jag är över detta!

En stor kram och trevlig helg till dig som tittade in!

Till mitt försvar får man säga att det var länge sedan jag var hemma från jobbet, men i måndags slog förkylningen jag hittills lyckats undvika, sina klor i mig. Som tur är har jag nyss varit på biblioteket, så litteratur saknas inte hemma.

För första gången sedan i mars har jag även postat på Instagram och Facebook, för att berätta att Vårmörker ska bli bok. Blev så oerhört glad över alla kommentarer och hejarop att jag nästan blev lite förtjust i SoMe igen. Men bara nästan. Inser att jag kommer behöva vara där för att marknadsföra, och jag tycker egentligen om att göra inlägg. Särskilt med ett sådant gensvar.

Problemet är allt annat som kommer med närvaron där: Jättelätt att börja scrolla i hopp om att hitta någon man känner, men i stället fastna i sådant man inte är ett dugg intresserad av, och tappa tiden. Jag kommer vara en supetrist typ, som lägger minimalt med tid på att gilla hos andra. Helt enkelt därför att jag blir dränerad och hjärntrött. Blir trött bara av att tänka på det…

Ja, rejält trött är jag eftersom jag inte är frisk. Lite har jag ändå suttit med tankar och funderingar runt de sista ändringarna. De sista ändringarna, herregud! Trött, men lycklig i detta nu.

Största tack till dig som tittade in, kram.

Nu går hösten verkligen mot sitt slut. Så även manus Vårmörker. Nu är det bestämt. Det blir bok. Än så länge känns det mest overkligt, som en dröm som hägrar långt bort. Men det stämmer inte.

Jag har några bestämda träffar med vänner, sedan tar sista jobbet med ändringar vid, innan texten åker på korrekturläsning. Manus mode alltså.

Hela veckan har det varit tyst på bloggen, eftersom jag varit någon annanstans i tanken. Det börjar luta mot utgivning av Vårmörker, på samma förlag som Skuggvinter gavs ut på. Nämligen Visto, där de gör i stort sett allt praktiskt jobb och jag står för kostnaden, men också får största delen av vinsten.

På de böcker jag säljer själv behåller jag hela vinsten, och på dem som säljs via kanaler som Adlibris och Bokus, får förlaget 40 kr/ex, och jag resten.

Jag har skickat Vårmörker till ca 15 traditionella förlag, och fått nej från nästan alla. Eftersom jag vet hur otroligt svårt det är att bli antagen var det inte oväntat, jag har däremot varit besviken över att jag inte fått en enda positiv refusering, alltså någon form av beröm/gillande. När jag berättade det för den lektör jag brukar använda sa hon dock att det verkar ha blivit en trend bland förlagen att knappt ge återkoppling längre.

Så hur känns det? För tillfället har jag ont i magen, för just när jag och min man bestämt oss för att låta Vårmörker bli bok, så larmade varningslampan i bilen att något var fel.

Till råga på allt gjorde den det halva vägen till Stockholm där vi nu befinner oss. Vi kom fram, men vet inte vad det är. Och fredag kväll brukar som bekant inte vara verkstädernas bästa tid.

I dag ska vi fira Halloween med förväntansfulla kusiner, men det kommer alltså inte bara vara deras blodiga ansikten som fyller oss med skräck, utan även resan hem i morgon…

Men om inte bilproblemet blir en katastrofalt kostsam historia, så blir nog Vårmörker bok. Till sist. Nu önskar jag dig som tittar in en riktigt fin helg🍁🎃👻

Låt mig börja med att säga att jag har världens bästa svärmor. Hon är snäll, far more easy going än jag och skrattar mycket. Så jag har inte storstädat badrummet och putsat fönster inför hennes ankomst i dag av rädsla för att bli kritiserad.

Snarare använder jag det som inspiration, för visst är det skönt att kunna välkomna gäster till ett trivsamt hem. Och vad skönt det är när man väl satt igång. Att gnugga, putsa och feja.

Så mycket finare det kommer bli att sätta upp stakar och stjärnor när fönsterglasen är rena. Men än så länge är det enda rätta att njuta av hösten.

På kvällarna har jag kommit igång med boken du ser ovan, och gillar. Och i går testade jag att baka ett nytt bröd.

Förutom mjöl innehåller det havregryn, rapsolja, honung och morötter. Så gott! Görs i långpanna och ger sconeskänsla, fast tyngre och nyttigare. Prova gärna själv, receptet hittar du på underbara Claras blogg här;

https://underbaraclaras.se/2009/01-28/morotsbrod-med-honung/

Jag önskar dig som tittade in en skön helg. Njut av höstlöven och mys inomhus om det regnar.

I lördags var jag och maken bjudna på invigningsfest hos vår vän Linda, som just tagit över den gamla anrika fotobutiken Donalds i Borås! Om du bor i närheten, kika in. Linda är en väldigt duktig fotograf med många års erfarenhet och roliga idéer, och vi njöt av hennes lycka och entusiasm denna magiska kväll.

Förutom att jag och maken beställde en gratis förstoring på oss själva (erbjudande när man köpte en ram) och ett fotoalbum, drack vi bubbel, åt smått och gott och minglade runt. Jisses, vad det sistnämnda gjorde mig gott!

Och i går var det städning. Började vid sju på morgonen. Kanske inte låter som en energiboost, men det var det. I alla fall efteråt. Under tiden suckade jag några gånger, det blev ett sånt där göra allt in i detalj-städ. I alla fall i köket. Och då hann jag ändå inte allt.

Men kaffebryggaren kalkades av enligt plan.

Jag hann gå en vacker promenad mitt i allt.

Och på kvällen läste jag denna här:

Känns som jag. (Titeln alltså, inte handlingen).

Just saying. Stor kram till dig som kikade in❤️Hoppas att du får en fin start på nya veckan.

En aning lättare sinnesstämning än häromdagen, och min lediga dag dessutom, så jag kan börja med att blogga. Inte för att jag har något särskilt att berätta, utan för att jag bestämt det på förhand. Läste nyss hos en annan bloggare att hon av och till funderar på att sluta, men hon har bloggat länge och…jag kommer inte ihåg exakt vad hon skrev nu, men jag antar att hon känner ungefär som jag: Det blir mer än ”bara” en vana och/eller ett måste, med åren blir det ett behov. Och det är ett ypperligt sätt både att skriva av sig, och om man tittar tillbaka, att minnas.

Undrar, om jag ser tillbaka på detta inlägg om ett tag, vad jag kommer tänka då?

Fick jag alla fönster putsade innan frosten och kylan kom, det är min plan nu. Hann garaget städas, så vi kan köra in två bilar och slipper stå i minusgrader och skrapa rutor på morgnarna? Även det planeras.

Och den brännande viktiga frågan, som jag gärna undviker att tänka på; Hur gick det med manus Vårmörker?? Inte så bra, gissar jag? De flesta förlag har tackat nej, några återstår. Kommer jag ta beslutet att ge ut den via Visto? Orkar jag, vågar jag?

Och hur kommer det gå med mitt motstånd gällande att skriva på Sommarvarsel? I går funderade jag på om jag skulle gå igenom Vårmörker istället, för att se om jag kan hitta något att utveckla och förbättra. Några tankar finns redan.

Nu börjar himlen ljusna, snart tar dagen vid. Jag ska njuta av en skogspromenad, träffa en vän och storhandla. Bland annat. Jag hoppas att du som kikade in får en fin dag och fortsatt vecka. Tack för allt pepp, som kom in på olika sätt, efter förra inlägget. Det betyder mycket. Kram!

Ibland gör den entré, ångesten. Nästlar sig in bland vardagstankar, och viskar allt mer högljutt. Stör när jag vill koppla av med familjen, och gör svarta hål i själen som spiller över på nattens drömmar.

Besvärande ofta det sista har det handlat om min s.k. hälsoångest, och nästan alltid är det rädslan för cancer. Som många vet har cancer många olika former och ännu fler symptom, vilket lätt gör det till ett orosmoln. Det är bara lite mindre än en vecka sedan jag låg klarvaken på natten i över två timmar, googlade och var skräckslagen.

Somnade sedan av ren utmattning. Nästa dag ringde jag upp en mottagning, fick ett klokt råd och lugnande besked. Dessutom släppte symptomet vilket gjorde att jag var djupt lättad och tacksam på fredagskvällen. Hurra, det finns inget som pekar på att jag har cancer!

Där och då är jag lycklig. Förnuftet har kommit tillbaka, och jag har ofta svårt att förstå att oron blev så stor, samtidigt som jag vet att det inte dröjer det inte länge till nästa attack. Det behöver inte alltid gälla mig. Om ett av barnen har kraftig huvudvärk fasar jag för att det kan vara något värre, hosta kan utvecklas till lunginflammation. Sant i och för sig, men…Är övertygad om att ni förstår andemeningen här. Samt vet att det inte är första gången jag delar detta, men bloggen är ett sätt att skriva av mig…

En annan ångest jag verkligen avskyr är mina ensamhetskänslor, och allt som följer med dem. Här blandar sig allt möjligt in; inte ”bara” det faktum att jag pga. sjukdom varit ganska ensam i perioder av livet. Utan också föreställningen om hur det ”borde” vara, ”alla andra” har ett stort socialt nätverk, arbetskollegor de trivs med o.s.v. Förutom jag.

Av allt vi kan frukta fruktar vi människor nog, omedvetet eller medvetet, ensamheten allra mest; att bli utstött, bortvald, inte omtyckt. Få saker gör mer ont än när det händer oss eller våra barn. Mobbning borde inte finnas, inte ensamhet heller. Och jag vill tillägga att jag är djupt tacksam över allt, och alla jag har. Men det händer, som nu, att vassa skärvor av det som varit, och en del som kvarstår, ändå verkligen förstör.

Om man är ensam är rådet förstås att våga bryta det. Men alla som varit där vet att det inte är så lätt. Att rädslan att bli avvisad kan vara så stor att man inte tycker det är värt risken. Att en inbjudan till en fest eller samvaro kan bli en bekräftelse på att man verkligen är dömd till ensamhet, om man inte tycker sig passa in. Att en invit är farlig, för tänk om träffen inte blir bra…

Nåväl, oavsett hur jag mår, tränger sig dagen på och jag hoppas på en ljusare sinnesstämning under dagen. En stor KRAM till dig som läser. Oavsett vem du är och hur du mår är du inte ensam om det❤️Det finns många som känner som du.

Så dimper ännu en refusering ner i inkorgen precis när jag är mitt i steget, upptagen av dagen. Och det är klart, roligt är det inte. Men kanske gör det inte så himla mycket heller, när allt kommer omkring. För när jag går ut med soporna på jobbet hittar jag en färgglad lövhög som jag fotar, och regnet faller mjukt och milt och landar på mitt hår. Och jag har inte ont någonstans.

Helgens värk har gett sig av, och jag är, nåja, ganska duktig med ryggövningarna (kanske inte varje dag) och känner en genuin tacksamhet över hur frisk jag är ändå. Och både Fredrik Backman och Frida Skybäck har sagt att bli utgiven är lika stor chans som att vinna en miljon på lotteriet, så mitt manus måste inte vara dåligt. Å andra sidan, tänker jag, medan jag kör hemåt bland alla träden, kanske det inte heller är så bra som jag trott. Och vem ska kunna veta det? (Syrran, har du fått Vårmörker, jag mailade förra veckan)?

I går låg ångesten som en hinna över hela eftermiddagen, men i dag gör den inte det. Tvärtom känner jag mig lätt och luftig som bomull, och ska sätta mig på den nya motionscykeln ett tag.

Efter det, när maken och yngsta kommer hem ska vi ha super-mys. Vi ska tända många ljus, äta något vi inte ätit förut (vet inte vad, det är dom som ska handla) och titta på serien vi älskar The Middle. Den handlar om en amerikansk familj med tre barn, två av dem tonåringar.

De kämpar med sådant som är bekant för många av oss med familj; jobbet och skolan man trivs sådär med, för många utgifter, halvtaskiga vänner men också guldkorn, bortglömda bröllopsdagar, och gamla jobbiga släktingar. YOLO. You only live once. SDS. Så det så.

Här kommer några saker att tycka om med hösten. Både för dig som gillar den, och för dig som inte gör det.

Alltså, jag påstår inte att detta är ett originellt inlägg, men att bevittna mörkrets inträde utanför fönstren, tända ljus och se på en bra serie. Det brukar det inte vara många som protesterar mot.

Dock vet jag inte hur vanligt det är att uppskatta promenader i mörker, men det har jag alltid tyckt om. Världen upplevs annorlunda, samtidigt som jag känner mig både osynlig och skyddad.

Kan tillägga att jag bor på landet, när jag var stadsbo tyckte jag ibland att mörkret var obehagligt, beroende på vart jag befann mig. Men städer är, på sina ställen, magiska och fantasieggande, när dagsljuset försvunnit.

Apropå ute: det vackra. För varje dag blir det mer och mer färgsprakande. Vägen från samhället till vår by är kantad av tusentals och åter tusentals träd. Ibland faller löven som ett guldregn, belysta av sol. Man kan njuta av naturen och förstås, ta många fina bilder.

Och när man kommer in känner man varit ute, då den kallare luften gjort entré. Detta gällde dock inte i går. Då var det sommar och höst samtidigt, och jag och en liten vän såg barn äta glass på torget. Men bilden jag tog andades definitivt höst.

Är det något, utöver det jag nämnt, som du tycker extra mycket om med denna årstid? Ha en fin höstdag hur som helst🍂Kram