I dag började jag jobba på ett nytt ställe, och trots att det gamla var så slitet och fult, och det nya är så fräscht och ljust, är jag endast påverkad av saknad för tillfället. Så mycket att det känns ända in i hjärtat.
Som spiken i kistan har jag fått arbetstider jag inte riktigt gillar, vilket gjorde att jag och tre matkassar var hemma 3 1/2 timme senare än jag brukar. Och då hade maken gett sig i väg med ena dottern till Stockholm.
Det blev en ganska tråkig eftermiddag, trots att speciellt äldste sonen var väldigt hjälpsam. Vi hittade en död fågel i trädgården och yngsta sonen hostade på, för tredje dagen i rad…
Vilken tur att det finns kvällar, och bra böcker🙏
Skönt även att samtalet från maken nyss kom, de är väl framme i Stockholm. Och vilken tur att det är en ny dag i morgon.
Som jag nämnt hämtade vi nyss hem en ny kanin till vår Mumrik som sörjt Vitnos sedan hon gick bort i december, f.ö. den allra första kanin vi skaffade (2013).
Men förra lördagen gjorde Elsa entré! Allt gick bra mellan henne och Mumrik, och jag och mina yngsta njöt av att se honom kärleksfullt tvätta henne från start.
När de boat sig någon dag var det dags att låta henne utforska hagen! Elsa har inte bott så att möjligheten att springa fritt har funnits, så det kändes stort. Jag föreställde mig att hon försiktigt skulle lämna buren, för att sedan upptäcka allt en kanin tycker om: Grönt gräs under tassarna, och maskrosblad☘️Att kunna springa mer än några få steg! Att nyfiket nosa och titta sig omkring.
Jag tog med en kopp kaffe ut i vår soliga trädgård och förberedde mig på att njuta.
Jag hade rätt på en punkt: Elsa gick försiktigt ut ur buren. Men sedan var det slut på tveksamheten! Med en jakthunds instinkter var hon två sekunder senare framme vid grannburen där Hampus och Isa bor. Och sedan utbröt en vild strid🔽
Stridsmaskinen Elsas tass t.h.
Nästa gång hon gick ut hängde jag faktiskt en filt framför Isa och Hampus bur. Inte så länge, det var varmt ute, men tillräckligt länge för att Elsa skulle kunna rikta uppmärksamheten mot sin trädgård i stället. Då såg det ut mer så här🔽🙏
Hon tog faktiskt glädjeskutt! Så vi tror att hon kommer trivas hos oss.
I dag har även jag tagit glädjeskutt. Jag fick en andlig kortlek på Mors Dag, ett armband och mycket användbara presentkort med tjänster på som ”jag hjälper dig att städa”🥰
Och maken har sagt att jag ska koppla av så mycket som möjligt, och göra det jag tycker om. Så förutom att sova och äta ljuvlig hembakad brownie (!) har jag i dag lanserat en ny tjänst inom Emotion Code®️, en form av energihealing som arbetar via det undermedvetna. (Kan tillägga att texten redan var skriven så det var inte så mycket jobb). Men min nya tjänst handlar om att avlägsna den hjärtmur många av oss går runt med, och som begränsar oss.
Flera år i rad har jag lagt ut detta inlägg om en riktigt vacker sommardag i juni 2021, då det kunde slutat illa…Läs gärna, det är alltid viktigt att bli påmind om hur lätt det kan hända – men också om hur uppmärksamhet kan bli räddningen lika snabbt🙏❤️
Jag och min familj skulle bada, och vi hade haft bråttom i väg, det skulle bli oväder men jag ville så gärna att vi skulle få njuta innan…
”När vi väl kom till stranden skulle jag vara med min yngsta, som ännu inte var simkunnig, i det grunda. Våra tre stora barn (då 13, 16 och 17) gick mot bryggan. Där är det betydligt mer opålitligt; på ena stället är det grunt för att några cm längre bort bli betydligt djupare.
Det hör kortet tog jag en kvart innan, yngste sonen t.h. på bilden
”Du kan väl ha koll på dem”, sa jag till min man.
”De kan simma”, sa han, inte utan att sucka. Jag visste vad han tänkte, och det gjorde jag också. Jag är verkligen en hönsmamma, och värst är jag när det kommer till vatten. Men han gick lydigt mot bryggan, medan jag och min yngsta långsamt vadade ut i vattnet. Jag tittade upp mot himlen, där mörka moln redan tornat upp sig, men som det var nu fick det bara allt att gnistra i ett ännu vackrare ljus.
Än fanns det tid att njuta av badet. Och det gjorde jag. Tittade på solen som reflekterades i vattnet, och inte blev det för kallt när jag blev nedskvätt:) Det var en riktigt varm dag, så där kvavt som det kan bli när åskan är på väg. Vi doppade oss, min yngsta flöt runt i sin enorma rosa ring, prydd med stora hallon. Jag tänkte på kaffet jag skulle dricka på stranden sedan, om jag hann, med fötterna i sanden.
En liten stund senare började det dock bli dags att lämna, vilket inte gick någon förbi. Det var fortfarande hettan som reagerade, men vissa moln såg nästan svarta ut, och ett muller hördes i fjärran. Vi stötte ihop med de andra på den plats där vi lämnat våra saker. Kaffet får jag dricka hemma, tänkte jag.
”Det hände något jättehemskt därute, mamma”, sa min äldsta dotter. Jag tittade upp från strandbagen där jag försökte hitta min T-shirt, och först då såg jag att det var något med resten av familjen. Nu började alla att berätta samtidigt, men eftersom min man varit med om hela förloppet och var mest samlad, är det hans berättelse jag återger här:
Han hade stått på bryggan ett tag och haft uppsikt, precis som han lovat mig. Men så fick han lust att hoppa i på andra sidan, det skulle vara skönt med några simtag i fred.
Dock kollade han barnen en sista gång, och upptäckte då att vår yngste son, vid tillfället 13 år, omväxlande var ovanför vattenytan, och omväxlande under. Det fanns ett litet huvud precis i närheten, som också dök upp ibland för att sedan försvinna. Hans spontana tanke var att det var en klasskompis som skämtade, men det här var absolut inte okej, och han skulle precis ropa åt killen att sluta, då det lilla huvudet återigen dök upp ovanför ytan, och skrek ”Hjälp”.
Min man reagerade blixtsnabbt, och var med några snabba simtag framme hos dem. Han fick upp dem ovanför vattenytan, båda var bleka och kippade efter andan. Sedan försökte han förmå den mindre pojken att släppa vår son, och ta tag i honom istället, men det tog ett tag, eftersom pojken hade sådan panik att han knappt var kontaktbar. När han äntligen lyckats koncentrerade han sig på pojken, som nu klamrade sig fast vid honom med hela sin kraft. Min man är stark och vältränad, men erkände i efterhand att det var svårt, till och med för honom, att få pojken till bryggan, där hans mamma väntade. Mamman tackade, pojken fick inte ur sig ett ord utan var matt och blek. Min familj uppskattade att han var ungefär sju år gammal.
”De sitter fortfarande kvar där”, sa min äldsta dotter och pekade mot bryggan, där två personer satt tätt intill varandra.
De första regndropparna slog mot taket när vi precis kommit in i bilen, sedan dundrade det loss. På väg hem satt vi tysta. Hela vägen, allihop, vilket är ovanligt för oss.
Vad hade då hänt? Min son hade simmat runt lite planlöst när han hörde ”hjälp, jag bottnar inte här”. Han hade fått syn på pojken, simmat dit, och sagt ”Ta tag i mig, jag hjälper dig”. Och sedan drogs han alltså ner under vattnet, och på några sekunder var en kamp på, inte mindre än liv och död, igång.
Personer som håller på att drunkna drabbas naturligtvis av panik, och det är vanligt att de gör just som pojken gjorde; oavsiktligt drar med sig sin räddare ner. Min son kunde inte frigöra sig från honom, inte heller få med båda upp mer än några sekunder. De sekunderna använde pojken till att ropa på hjälp, och som tur var uppmärksammade min man det.
Jag vill inte tänka på hur det annars kunde ha gått. Mamman då? Hennes historia kommer vi aldrig få. Hon sa inget annat än tack, vilket säkerligen berodde på chock. Förmodligen kände de inte till detta badställe sedan innan, hur det som sagt, blir grunt och djupt om vartannat. Kanske uppfattade hon inte ens att situationen blivit farlig förrän hennes barn var uppe på bryggan. Drunkning sker snabbt och tyst. Det räcker med att vi inte är uppmärksamma i någon minut, om vi har otur. Sedan kan allt vara förändrat, för alltid.
Det tog ett tag för oss att smälta det. Och det tog dagar för mig att komma ihåg bönen jag bett dagen innan det hände. Kan tillägga att jag aldrig, varken förr eller senare, bett just den bönen.
”Käre gode Gud och änglar, låt inget barn drunkna den här helgen”.
Jag tackar för att ni läste, och avslutar inlägget med uppmaningen att vara försiktig, och aldrig slarva med uppsikten vid badet. Samt tala om för era barn och andra, att man aldrig ska försöka rädda någon som håller på att drunkna ensam, utan kalla på hjälp. Det gjorde inte min son, inte min man heller. Varför? För att i stunden handlar man instinktivt. Därför är det så viktigt att prata om faror som kan uppstå, återkommande. Och innan det händer. Det kan rädda liv. KRAM på er!
Sitter i trädgården med gräs under fötterna och klarblå himmel (nåja, nästan) ovanför mig. Tittar emellanåt på kaninerna som ligger/äter gräs/dricker, beroende på vem av dem jag iakttar.
Igår åkte jag och yngsta och hämtade vår sjunde kanin, Elsa, numera fru till vår hane Mumrik som varit ledsen sen Vitnos gick bort i december. Men förhoppningsvis är han nu gladare, det kan jag nästan lova att han är med tanke på hur mycket han tvättat Elsa sista dygnet😍
Kärlek i buren, bröllopsmiddagen bestod av färska maskrosblad, morötter och pellets.
Kan det bli bättre? kanske han tänker nu.
Så tänker i alla fall jag. Tre kompisar har bakat kladdkaka som vi snart ska äta, från övervåningen hörs tjoanden och skratt från andra vänner. Idel solsken i dag, alltså🙏
En av fördelarna med att ha det väldigt tufft är att man blir bra på att njuta av de små, goda stunderna. I ett inlägg på Instagram läste jag att NPF-föräldrar ofta blir experter på just det. Fem minuter ensam med en kopp kaffe, en måltid utan bråk, ett barn som går till skolan på morgonen. Sådant som är självklart för vissa är helt underbart för någon annan.
Jag har lidit av mycket psykisk ohälsa genom livet, men haft en ganska snäll kropp och det är jag tacksam över. Och att vi länge haft det jobbigt hemma gör att såna här dagar, med vänner på besök och solsken, känns som paradiset.
Något annat jag är väldigt glad över är att jag är certifierad Emotion Code@ Practitioner!
The Emotion Code®️ är en form av energihealing som grundades i USA på 90-talet, och arbetar med att frigöra instängda känslor via det undermedvetna. Jag vet att jag lovat att detta inte ska bli någon reklamportal för mitt andliga arbete, men jag kan inte låta bli att nämna att i dagens blogginlägg på min andliga hemsida (som du hittar länken till nedan) skriver jag om att The Emotion Code®️ med största sannolikhet har påverkat vårt familjeliv – till det bättre🙏Du kan ta del av det här🔽
På min hemsida kan du naturligtvis även ta reda på hur en session går till, vad det kostar och hur du bokar under fliken ”The Emotion Code®️- tjänst och pris” i menyn. Och under fliken ”Tjänster och Priser” hittar du övriga tjänster jag har. (Jag är ganska fullbokad, men inom ca tio dagar kan jag ge dig en tid som det ser ut nu).
Vad The Emotion Code®️ kan hjälpa mot? Stress, oro, värk i kroppen, och mycket mer! In och läs, om du vill.
Oavsett hur du gör önskar jag dig en trevlig kväll eller dag beroende på när du läser detta, och avslutar med lite bilder på några av våra kaniner. Har de fått vara försökskaniner för The Emotion Code®️? Oh yes, big time😅
Hampus och Isa, två vänner som älskar att grävaSötnos och Domingo i sin hage☘️
De senaste dagarna har varit så fina. Efter att ha känt sig ensam förra veckan vände det plötsligt och yngsta har lekt och lekt, med vänner🙏
Här en bild från Stockholm på pannkaksfrukost och två kusiner som är väldigt goda vänner
Skönt att det kan svänga så, (även om det är mindre roligt när det är åt andra hållet). Och i fredags kom ett litet gäng nästan vuxna tjejer hit och sov över. Spred skratt, charader och canvasdukar lite varstans☺️
Och solen, allt lyser i solen.
Det gröna på träden och grannens nytvättade bil. Man blir som en ny människa! Eller som en ny kanin… Vi har sökt och hittat en ny fru åt vår deppige Mumrik, men innan hon ens hunnit anlända verkar han gladare.
Han, som innan inte ville gå ut, har nu t.o.m. grävt sig ett hål – så att han kan komma ut ur buren själv.
Mumrik, den skyldige
Inte helt lyckat dock, maken som måste åtgärda det hela suckar, och jag sa åt yngsta att vi kanske inte behövde hämta frun Elsa nu när han blivit så pigg. Trots allt har vi ju sex kaniner. Men det blev protester förstås, yngsta längtar efter henne.
Domingo och Sötnos, två kaniner som inte lyckats gräva sig ut, utan får nöja sig med maskrosblad inne i buren
Det enda som stör mig just i detta ögonblick är min värkande högerarm. Därför blir detta inlägg inte längre än så här. Tack till dig som läste, kram på dig!
Vid sju i morse hade jag världens energi. Gjorde frukost till alla, och började sedan sortera vår förfärliga hög med papper, tidningar och gamla räkningar, den hög som numera har en egen stol till sitt förfogande. Men icke efter min rensning!
Sedan fortsatte jag av bara farten. Bar ner krukor och annat som inte används dagligen till källaren. Och äntligen den sista julstjärnan, tillsammans med påskpyntet. In i garderoben med eländet!
Och Svinto i diskhon och vatten till törstiga växter.
Det hade inte skadat att röja lite i trädgården också. Men vi har iaf blommor i rabatten😅
Jag kunde nog ha hållit på hela dagen om det inte var för all healing jag också skulle göra.
Healing ger, för att även jag tar emot energi. Efteråt kan man känna sig aningen euforisk eller lätt speedad. Men det tar också energi, så framåt kvällen blev jag jättetrött. Så där trött som man kan bli om man gjort många varierande saker under dagen.
Vad man än gör eller inte får man inte glömma kaninerna💚
Och så där trött som man kan bli när yngsta kommer hem och känner sig ensam. Att gå på mellanstadiet i en väldigt liten by är inte alltid så lätt, tyvärr…Lite matt blev jag också när jag frågade äldste sonen hur det gått på bilskolan en gång och han tyckte att jag var tjatig.
Och för all del, när sjuttonåringen frågade om kompisarna fick sova här istället på fredag, för någons pappa var sjuk. Kul såklart, det är bara det där med städningen…
Men, nu är det kväll och jag behöver inte bekymra mig om just det. Fast jag tänker be en liten vänskapsbön för yngsta🙏
Samt tacka dig som läste förstås, och önska dig en trevlig kväll eller dag eller vad det nu är när just du tittar in. Kram❤️
I torsdags åkte vi, jag och yngsta. Hon har väntat och längtat i flera veckor, på barns vis. Men även jag. Så när vi klev på tåget mot Stockholm var vi glada, en glädje som inte sänktes nämnvärt av det faktum att tåget inte ens startade innan det meddelades att det var förseningar.
Vad gjorde det liksom? Vi var ju på väg, mot kusinerna! Och vi hade god matsäck.
Men blonmor i tågfönstren hade vi förstås inte, bilden ovan är tagen i Bagis, där vi bodde fram till i dag.
– Fast mamma, vi bor faktiskt inte här, sa yngsta när vi stegade i väg mot tunnelbanan fredag förmiddag, för att shoppa lite i huvudstaden.
– Jo, sa jag, just nu gör vi det.
Hon hade sparat pengar en månad, och var väldigt belåten när vi åkte mot Bagarmossen igen efter några timmar. Det var jag med, även om jag inte är någon shoppingfantast. Men en liten termos hittade jag till mig, och presenter till barnen.
Brorsan är väldigt vass på matlagning, och serverade dessutom limoncello till den godaste pizza jag någonsin ätit.
Minsta kusinen var en hejare på spel, trots en jätteelak förkylning som slog till.
Och min yngsta är väldigt bra på otäcka spökhistorier visade det sig. Alla önskade att kvällen aldrig skulle ta slut, och det gjorde den nästan inte heller.
I dag när vi kikade ut på gården var ett av borden fyllt av ballonger, det var kalas på gång. Minsta kusinen mådde bättre till allas lättnad, men sorgligt var det att säga hejdå förstås…
Det är ljuvt att åka bort, och bitterljuvt att packa väskorna och åka hem, särskilt när semestern varit kort. Men slutet gott, allt gott.
Hej på dig! Hur kan du underlätta för dig i dag? Då förra inlägget om att göra tvärtom blev så omtyckt, tänkte jag spinna vidare på ett liknande tema.
Nämligen hur du kan göra något lättare för dig själv i dag. Gör minst EN sak! Det kan t. ex. vara att:
Strunta i att laga lunch/middag.
Ja, varför inte? Och det behöver inte betyda att du, eller familjen, måste köpa färdigt. Det kan ni förstås göra, om ni vill, men det är inte nödvändigt. Eventuellt missnöjda familjemedlemmar kan ta en koll efter rester, eller laga mat själva. Alternativt koka ett ägg.
Förutom att ha sparat en slant, ev. slagit ett slag för jämlikheten OCH varit klimatsmart, har du nu även sparat tid! 1-0 till dig!!
Gå till sängs tidigare – eller titta på TV!
Att lägga sig tidigare eller landa ensam i fåtöljen, inte en självklarhet för många mitt i livet, särskilt inte för föräldrar. Hör du nu till dem som säger likt jag brukade göra ”Det går inte att hoppa över grejer i dag, då måste jag göra ännu mer i morgon” , vill jag säga: Verkligen?!
Mycket av det vi tycker att vi måste när vi skyndar runt om dagarna, är inte det skulle jag vilja hävda. Eller, om det är ett måste, så kanske det inte är DU som ska göra det i dag/jämt?
Tänk om det faktiskt är någon annan som tar itu med stöket och köket om inte du är där? Och även om det inte är så, har du i alla fall sluppit det i dag. De flesta av oss har tyvärr lätt att glömma det faktum att vi blir både piggare och gladare om vi får koppla av. Du behöver inte åka på spa, eller lägga bort en hel kväll, det kan räcka med en halvtimme extra i sängen (eller soffan om du föredrar det). Och det får förstås gärna handla om längre tid:)
Låt bli att göra något för någon annan
Nu ska det helst inte handla om lilla mormor som sett fram emot ditt besök en månad, eller myset din yngsta älskar. Men om du tänker på det upptäcker du antagligen att det finns en hel del du brukar göra för andra, bara sådär, i förbifarten. Det gäller speciellt dig som bor med en partner, eller familj. Du kanske t. o. m. får höra ibland ”Du behöver inte göra det där”. Precis. I dag behöver du inte. Och nästa gång? Kanhända vill du hoppa över det då också?
Om du provar detta, vilket jag hoppas att du gör, för att efteråt konstatera: ”Det där var minsann inte att underlätta för mig! Barnen gnällde för att det inte fanns middag / min partner undrade varför hen inte hade ren t-shirt i morse/ jag lade mig tidigt men kunde ändå inte somna…
...så vill jag belysa, både med inlägget ”Tvärtom-dagen” och detta, att det inte bara handlar om att göra nytt, annorlunda eller underlätta utan minst lika mycket om att bryta vanans makt, och oj, den är mäktig. Förändring är inte lätt. Och för att återigen referera till förra inlägget (Tvärtom-dagen) blir egot genast oroligt när vi försöker oss på något nytt, eftersom det kan finnas faror i det okända!
Så det kanske inte känns lätt första, andra eller femte gången. Och du kanske vill laga familjens middagar för jämnan eftersom du älskar det. Utom på måndagar – för då är du så trött. Och förresten gick det ju bra den dagen du inte gjorde det. Inte hände väl några katastrofer när du unnade dig att vara jättelat i torsdags heller? Och, någon annan kan väl tvätta/diska/plocka undan ibland?
Med andra ord; detta inlägg handlar lika mycket om att så möjligheten till ett nytt tänk och nya vanor! För det är faktiskt så underbart att en ny tanke ofta sår andra nya tankar. Och vem vet vad du kan komma på som kan göra livet lättare eller roligare för dig, i längden? Jag tackar dig som läste och önskar dig en fin och lätt tisdag;) Är den tung, lägg då in två saker som underlättar!
Blir du nyfiken på mig och mina helande tjänster länkas du till min hemsida nedan. Varmt välkommen med funderingar, frågor eller bokning
Hallå, hallå! Jag misstänker att nedanstående inlägg varit publicerat, eller rättare sagt länkat till här förut. Det hör till en av mina andliga bloggar, och eftersom jag inte har tid att blogga i dag men ändå vill, blir lösningen denna. Gå gärna in och läs, om jag får säga det själv är det ett kul och samtidigt tänkvärt inlägg.
Det måste inte alltid vara något drastiskt, ibland är det att stanna upp som gör hela skillnaden☀️
För hur lätt är det inte att fastna i sina inkörda banor och hålla sig kvar där, fast sanningen är att det skulle vara mycket roligare att stänga av autopiloten ibland, och ta en helt annan väg!
Varför hinner inte jag blogga då? Jag har fullt upp, främst med mitt andliga jobb. Och dessutom ett fint erbjudande på The Emotion Code®🎉
Den som blir nyfiken är varmt välkommen att titta in på min hemsida och läsa mer Önskar dig en fin dag, där du är snäll mot andra men inte glömmer bort att ta hand om dig själv!
Det här är nog mitt mest förstummade blogginlägg någonsin. Jag vet redan nu att inte alla kommer tro på detta, eller ta det till sig, och det gör absolut ingenting. Det här är ju trots allt min blogg, där jag kan skriva vad jag känner för, och den som inte vill läsa kan ju bara låta bli!
Det här handlar, inte helt otippat, om healing. Närmare bestämt om utbildningen inom The Emotion Code ®️ som jag precis blivit klar med. Flera av er har kanske läst detta redan, att The Emotion Code®️ är en form av energihealing som med hjälp av det undermedvetna frigör instängda känslor som påverkar oss negativt.
Metoden grundades i USA på 90-talet och är i dag väletablerad med över 10 000 practitioners världen över, och minst lika många nöjda klienter. Du kan läsa mer på deras officiella sida här:
Jag har känt till The Emotion Code®️ sedan jag köpte boken på svenska 2021, och tränat på mig själv och familjen. I höstas köpte jag kursen, och sedan fick jag fullt upp med det antal övningsklienter som krävdes. Ganska många…
Bl. a. våra kaniner har så att säga fått ställa upp som försökskaniner💖En hund och en häst har jag också fått öva på – med goda resultat! MAJ GADD
Men i takt med att jag kom längre in i kursen började jag också jobba på mig själv och nära och kära. Inte otroligt mycket, det har inte funnits tid för det, men äntligen på helt rätt sätt!
Boken är jättebra och lär ut massor, men självklart ger utbildningen mycket mer.
Sedan jag blev certifierad har jag blivit totalt uppbokad! I samband med ett erbjudande fick jag ca 30 bokningar🙏I går fick jag ta ledigt från jobbet för att överhuvudtaget hinna med.
På Instagram
Sessionerna tar jag i den takt jag orkar, det viktigaste är att det blir bra sessioner, men det är mycket jobb runt; frågor, mail osv, och livet i övrigt har inte satts på paus direkt😅
Men den sista veckan har jag noterat att det varit ovanligt lugnt hemma, och att jag mått bättre. Jag märkte det redan i påskas. Att alla kunde sitta och äta ihop, flera gånger, utan att det blev bråk, eller om det blev det, passerade det snabbt utan jättedrama.
Fick föreviga äldste sonen när vi tittade på en bra film en ledig dag❤️
Märkt annat också, som att yngsta för tillfället knappt har svårt att gå till skolan och är mindre gapig om kvällarna och tyckt att det varit lite skumt. Först i går slog detta mig: The Emotion Code®️
Jag har slängt in en session här och där på familjemedlemmarna sista tiden med teman som: mindre arg och ljudkänslig, mindre skolångest, större tålamod osv. Nu som färdigutbildad practitioner! Och resultatet har blivit ett annat familjeklimat! Jag kunde knappt tro det (fast jag tror på detta) så jag kollade med maken och han håller med!
Till dig som funderar: våga prova! Gärna hos mig, om du har överseende med att jag är fullbokad i några veckor framöver🙏😉
The Emotion Code®️ kan hjälpa mot både psykiska och fysiska besvär. Du kan läsa mer och boka på min hemsida här🔽Gå då in under fliken The Emotion Code®️ – tjänst och pris här i menyn.
Ps Jag lovar att denna blogg inte ska bli en reklamportal för healing, men samtidigt är det en så stor del av mitt liv att jag inte kunde låta bli att nämna detta här. Ds
Mitt liv 