Författare: Louise Baumgärtner

Visst blir man lite skum av sommartiden? Extra kaffe har allt behövts dessa dagar, och vilken välsignelse när solen varit framme.

Apropå trötthet eller vardag, dagar jag skriver manus, vad gör jag i pauserna? När orken tryter, hjärnan blivit seg och kaffet för blaskigt? Inte jättesvårt att räkna ut kanske, och jag har skrivit om det innan, men hushållsarbete och fysisk aktivitet är verkligen ett bra komplement till allt stillasittande.

Som i dag, ner för trappan med smutsig tvätt, och upp med ren. Och samma sak är det med mig, jag mår verkligen upp och ner.

Jag orkar dock inte skriva om det i dag, så jag avslutar med Love is blind istället. Jag har aldrig sett något i den stilen innan, och trodde inte att jag skulle göra det heller. Men det var innan äldsta dottern med pojkvän kom, och frågade om vi inte kunde titta en stund. Sedan var jag fast, och inte bara jag, utan även yngsta och maken.

Vi har tyckt till, och tyckt olika. Häpnat och glatt oss. Undrats och förfasats. På våffeldagen 25 mars var det självklart med våfflor till avsnitt(en). Kvällen efter var vi så nyfikna på vad som skulle hända med två av paren att vi kände att vi behövde våfflor.

Och sedan kom fredagen, fler avsnitt och fler…våfflor. Fast vi har backats upp av almanackan som hänger i köket. För där nämns våffeldagen TVÅ gånger. Så vi har gjort rätt och kärlek är alltid rätt❤️

Jag tackar dig som tittade in och önskar dig en riktigt fin och Glad Påsk!

Du som kikar in här har förmodligen inte missat att jag skriver på manus Vårmörker, och kanske vet du också att min debut hette Skuggvinter. Den går f.ö. att både läsa och lyssna på.

Men vad handlar Vårmörker om? Ihärdiga besökare här kan ha koll, och har förmodligen även läst ett och annat publicerat stycke. Men p.g.a. stor trötthet (och för att det är lite kul också) lägger jag ut handlingen i form av en baksidestext nedan:

Ha en fin fortsatt vecka och TACK för att du är här🙏❤️ MANUS VÅRMÖRKER

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort?

Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Här kommer, förhoppningsvis tycker ni det i alla fall, ett humoristiskt inlägg om när man verkligen skenar i väg i sin ångest. Olyckligtvis ligger det inte långt från min verklighet, snarare tvärtom. Kallas även GAD. Likasinnade kommer känna igen sig.

Att skriva om det är ett sätt att bearbeta det, och just då förstå att det är ganska knäppt. Det hindrar dock inte att varje situation känns ny. Vill även tillägga att personer som inte har så stor erfarenhet av psykisk ohälsa, tror ibland att det är lättare att förändra känslor och tankar än vad det är. Tack för all omtanke, men jag behöver inga råd om hur jag ska handskas med detta, det har jag redan. Kram på er!

Jag är varken mycket för teknik eller appar, men jag har HITTA, så jag kan se var min familj befinner sig. Och det här är ofta jag:

Kollar var dottern är, och undrar: Vad är det här för gata? Mejerigatan, där har hon aldrig varit förut. Vad finns det här då? Hmm, barer, restauranger, caféer, ett gym. Okej. Bäst att hålla koll.

Skickar ett sms och 34 minuter senare HAR JAG FORTFARANDE INTE FÅTT SVAR! Går in på Hitta igen. Hon är fortfarande kvar på precis samma fläck, nr 18. Googlar igen. Aha, en restaurang. Det verkar lugnt, men det vet man ju aldrig säkert.

Och mobilen har hon alltså inte kollat…Men jag måste försöka hålla mig lugn, får inte fara i väg. Ska inte ringa. Jag är lugn som en filbunke och känner ingen oro. Massor av människor sitter på restaurang utan att något dumt händer. Fast, ibland sker ju fruktansvärda saker.

Potentiella hot beräknat på dag, tid; lördag kl. 20.20 och plats: MEJERIGATAN (What the…vad gör hon där)?! Först och främst: Lördag kväll är väldigt dåligt, polisen har som mest att göra då. Folk blir fulla och höga och ett hot är absolut att hon träffat fel person.

Vänta nu, nämnde hon inte att hon skulle träffa en Felicia? Tänk om något redan smugits ner i hennes drink. Det kan vara den där Felicia, ibland är det tjejer som lurar in dem i bilar och sedan är hon fången hos en sån där traffickingliga. Vad sa hon egentligen? Var det en arbetskollega? Och det säger ju absolut ingenting. Nej, jag måste ringa, här gäller det att inte missa viktiga varningssignaler.

Jag ringer och får inget svar, fast jag låter alla signaler gå fram. HERREGUD! En del av mig säger ANDAS, medan den andra går in i katastrofalt beredskapsläge. Men det gäller samtidigt att tänka klart: Vad kan det finnas för andra orsaker till detta stillsamma restaurangsittande? Plötsligt hjärtstopp!

Mitt hjärta börjar fladdra i bröstet. Inte så sannolikt egentligen, men…förra veckan på FB läste jag om en 20-årig man som bara föll i hop. Det fanns inga som helst tecken innan! Frisk som en nötkärna tydligen. Nä, fy fan! Jag vill inte jaga upp mig, men det är definitivt dags för åtgärd två:

Går listigt till maken, och försöker strama upp läpparna till ett leende. ”Kan du ringa vår dotter”?

Maken, tittar upp från mobilen: ”Varför då? Skulle hon inte hon ut”?

”Joo. Och nu verkar hon vara på en restaurang där hon aldrig varit”.

”Det är väl kul? Du brukar ju själv säga att det är sunt att hitta på annorlunda saker”.

”Ja, men…Och nu kan jag inte hålla mig tillbaka längre. TÄNK OM NÅGOT ÄR FEL?!

”Älskling! Vad skulle kunna vara fel”?

Jag tänker; Kidnappning. Droger. Medvetslöshet. Skjutning. Aggressiv matförgiftning, propp. Ler ett blekt leende.

Maken suckar, men ringer. Dottern är ute och äter med sin fina och trygge sambo visar det sig. De kommer åka hem tillsammans, inga ensamma turer ute i natten alltså. Faller nästan ihop av lättnad.

”Ska vi kolla på en serie”? frågar maken och gör plats i soffan. Vad vill du se?

”Något spännande”, säger jag.

I dag skulle jag lagt ut ett humoristiskt inlägg om hur tankarna och ångesten kan skena i väg, men jag orkar inte. Vaknade flera gånger i natt, senaste gången 04.38 och sedan var det kört. Nu sitter jag på jobbet och sover, nästan.

Kaffet är min räddning. Samt vetskapen att jag ska åka direkt hem och sova sedan.

I kväll blir det bowling, och det ser hela familjen fram emot. Jag vill även passa på att tacka så enormt mycket för alla kloka, uppmuntrande och medkännande kommentarer jag får.

Det betyder mycket! Att skriva så öppet är sårbart såklart, men responsen brukar övertyga mig om att jag gör rätt, så även när jag skrev förra inlägget.

Det humoristiska kommer i helgen, det är nästan klart. Jag tackar dig som kikar in här och hoppas att du får en riktigt fin helg❤️

I förra inlägget berättade jag om min ångest, och i dag tänkte jag ta upp vad som triggar den mest:

När barnen har det jobbigt

Alla som är föräldrar vet det. Hur det äter sig in när ens barn inte mår bra. Och om det är stora och långvariga problem, hur det genomsyrar hela ens varelse till slut.

Eftersom vi har fyra barn har vi varit med om lite av varje. Utanförskap och mobbning, ångest, ena dottern var alldeles för tunn i flera år, ensamhet, dålig självkänsla…

Hur många timmar, nätter, dagar har jag tillbringat med att oroa mig? Tänk om hen aldrig kommer må bra igen? Tänk om det inte ordnar sig? Tänk om hen slutar gå till skolan? Hål i hjärtat och en ond vind som viner genom själen. Kan tillägga, som en hoppfull avslutning, att i princip allt, om jag går några år tillbaka, faktiskt HAR ordnat sig. Mycket bättre än jag trodde.

Gymnasiet blev en nystart för en, med snälla och mogna vänner! Tunnisen gick upp i vikt, och träffade kärleken! Kompisar poppade upp här och var, och gud, vad jag är tacksam över det! Även om vi har nya utmaningar i dag finns det så mycket att glädja sig åt.

Ensamhet

Åh, vad jag har känt mig ensam. Jag har aldrig varit helt ensam, men under många perioder har jag, p.g.a. psykisk ohälsa, nej sjukdom, haft ett väldigt begränsat socialt liv. I familjen hade vi det ganska bra i åratal till svårigheterna och min utmattning kom. Och tonåren. Det gjorde att vi förlorade vänner och kontakter, och Covid hjälpte inte till.

Ensamhet kan även sitta i själen. Att vara deprimerad kan kännas som att existera i en stor, ödslig bubbla där ingen når in, och varifrån man inte vågar sträcka ut sin hand. Man är alltför rädd för att bli avvisad. När jag var som längst ner, för några år sedan, tänkte jag: Vad ska jag göra om jag blir helt själv när jag är äldre? Jag kan gå med i en volontär-grupp eller något, då kan man inte vifta bort mig…

Jag har ofta upplevt att jag har lätt att bli omtyckt, men jag glömde det när jag var deprimerad. Depression är ett allvarligt tillstånd där man inte riktigt är sig själv längre. Men jag förstod aldrig att det var det jag var, jag antog bara att ”folk” slutat tycka om mig.

I nästa inlägg kommer några fler triggers, förhoppningsvis med en humoristisk twist. Att skratta åt sig själv och sina stolligheter är så läkande. KRAM på dig som läste, vem du än är, och hoppas att du får en fin start på veckan.

Det började i söndags. Jag satt och redigerade mitt manus och tänkte att jag skulle bli mer effektiv. Det gick oväntat bra, men någonstans registrerade jag att jag fick hjärtklappning. Dock var jag så nöjd med farten att jag bara skrev på.

Men hjärtklappningen gav inte med sig när jag lämnade datorn, som jag trodde, utan fortsatte…Dunkade på i kroppen, stressade varenda nerv. Jag är van vid att leva med ett tryck över bröstet vid stress, men detta var ganska nytt. Efter några timmar började jag få panik, och tyvärr kom inte kvällen och natten med lugn heller. Svårt att sova när hjärtat dunkar som om det ska explodera. Vid något tillfälle blev jag så rädd att jag inte visste vad jag skulle göra.

När man får ångest/panikångest fungerar varken tankar eller hjärnan lika bra längre. Tvärtom, ofta slås det rationella ut, katastroftankarna tar över och det är oerhört svårt, i stunder tycks det omöjligt att få kontakt med sitt kloka, grundade jag. Det jag som skulle säga, och veta; Andra saker har ordnat sig, detta ska nog göra det med, och en massa annat jag knappt kommer på nu därför att jag fortfarande är ganska blockerad.

Jag inser nu att hjärtklappningen/ångesten inte ”bara” kom från stresspåslaget i söndags, utan har byggts upp under flera veckor, även pga annan oro. Men PANG – plötsligt slog den till – och denna gång så starkt.

Jag är lugnare nu, t. ex. har jag fått sova i natt, men allt finns kvar under ytan, så jag måste vara väldigt försiktig med mig själv. Ska man verkligen skriva ett inlägg om det då? kanske någon tänker. Jag vet inte, uppriktigt sagt.

Men det ger mig mycket att blogga. Det är ett sätt för mig att ge mig ut i världen, trots att jag inte lämnar datorn, och särskilt betydelsefullt har det blivit efter att jag sällan använder Facebook och Instagram längre. Jag vill även tacka för respons (trots att jag undanbad mig kommentarer)❤️🙏

Dock behöver jag inga råd om att söka, jag vet att man kan, bör göra det, och det har jag gjort antal gånger. Kan se framför mig hur en neutral undersköterska kopplar mig till ett EKG, och sedan kommer min snälla läkare Emma in och säger; Hur är det, Louise? Är du stressad? Ditt EKG ser fint ut.

Jag har också levt med ångest i många år och är (nåja) hyfsat bra på att hantera den (när jag orkar). Ångestdämpande mediciner fungerar inte på mig, däremot håller jag hårt i mina sömntabletter och lugnande nattetid.

Jag hoppas så att få må bättre i dag. Jag ska redigera mitt manus, gå ut och gå, meditera, och i kväll ska maken och jag på filmkväll hos vänner. Tack till dig som tittar in, det betyder mycket.

Min ambition att vara ledig för att vara med mitt manus var bra, men…Typiskt mig har jag pressat mig för mycket, och i går fick jag ett rejält påslag av stress, och sedan en fruktansvärd ångest. Inte bara över mitt skrivande kan tilläggas utan över allt jag någonsin oroat mig för.

På kvällen skrek jag rakt ut, och sedan började jag gråta. Det slutade med att jag klamrade mig fast vid maken i soffan, medan vi tittade på vår serie, för att försöka distrahera mig.

Det funkade till viss del, men så fort det hände något pulshöjande bultade mitt hjärta ännu hårdare än förut.

Tidigt i säng med sömntablett och lugnande, ändå har jag inte sovit så mycket. Hoppas på en bättre dag, och mående i dag, tror att det värsta klingat av.

Att leva med ångest är så vidrigt. Och just i dag ber jag er att inte kommentera. Jag vet att man inte ska stressa. Jag förstår att det viktigaste är att man mår bra. Och så vidare…

Det största problemet är att, eftersom jag haft ångest i princip hela mitt liv, är mitt fight and flight- system oerhört lätt att aktivera, och svårt att stänga av. Och som person är jag driven, envis och beredd att jobba hårt. Och TYCKER OM det. Jag älskar att göra saker, att vara i gång. Och ja, jag älskar faktiskt även att meditera och vila, det gör jag också dagligen. Men ibland kraschar jag ändå. Då blir det svart och väldigt ångestfyllt. Och du som tittar in får gärna hålla tummarna eller be en liten bön för mig🙏Kram!

Jag ska inte påstå att jag har skrivit hela tiden min första (nästan) lediga vecka, men så mycket jag orkat.

En och annan promenad har jag gått, även med en vän och några av barnen.

Bakat bröd har jag också gjort, och hälsat på mamma. Det var så mysigt, men när jag vaknade hos henne i morse hade jag en mild panik över mitt manus. Trots att jag, som sagt, tillbringat mycket tid med det.

Jag kommer aldrig bli färdig, skrek jag. Då erbjöd min snälla mamma sig att baka kladdkakan som jag skulle göra till våra vänner som vi är på väg till nu, jag och maken. Hon gick till och med till Systemet och köpte en flaska vin åt oss. Medan jag redigerade för glatta livet.

Det ska bli SÅ skönt att komma ut och tänka på något annat. (Jag hoppas att de inte frågar hur det går med boken).Och jag hoppas att du som kikade in här får en fortsatt fin helg!

Detta inlägg blir förmodligen inte välskrivet, men kommer rakt från hjärtat: JAG HAR PANIK FÖR JAG DRUNKNAR I MITT MANUS- OCH ÄNDÅ FÅR JAG INTE TILL DET!! Hur gör alla författare som lyckas? Undrar världens långsammaste…

Men så uppenbarade sig en oväntad chans! Att verkligen drunkna i Vårmörker (ja, en mörk vår på skrivfronten väntar).

Jag ska nu vara hemma i två veckor och bara, ja, vara med mitt manus. En lätt prestationsångest här, men HOPPAS att jag kommer någonstans. Och du får så gärna hoppas med mig🙏Tack för att du tittade in och läste!