Författare: Louise Baumgärtner

Jag hade tänkt att skriva ett roligt inlägg, men…Så inleddes lördagen med att jag rymde hem till mina föräldrar, för andra gången på en månad.

I och för sig så skulle man ju kunna skratta lite åt det eftersom jag är 49 år. Men det gjorde jag naturligtvis inte i förmiddags, utan jag grät i stället. Livet är inte alltid lätt, mina vänner, och i stunden kanske man inte hittar de mest konstruktiva lösningarna. Fast..med facit i hand, har jag det bra här!

”Jag tror att du har gått ner”, sa pappa, och så åkte kakfatet fram. Och den gravade laxen, och brieosten, skagenröran, och en bit pizza. Inte allt samtidigt, men som ett resultat av det hela är jag mätt. Och titta här, i den lilla hyllan i mitt gamla flickrum kan man hitta inte mindre än två Skuggvintrar.

Även det gör att man tinar en smula. Det är dessutom väldig ordning här, och rent! Inte alls som hemma hos mig. Diskbänken glänser hela tiden, lagom mycket tomtar står prydligt uppställda på lämpliga ställen, (hemma har de bildat en hotfull trupp i vår yngstas rum) och soporna i mitt föräldrahem bärs ut innan man hinner blinka.

Jag tror att jag skulle kunna leta damm, utan att hitta ett korn. ”Vi har kommit på ett städschema som fungerar perfekt”, sa mamma förra gången jag var här. I wish I could say the same…

Nu blev detta inlägg kanhända lite småroligt ändå, även om jag fortfarande är ledsen över att det blev som det blev i dag. Men i morgon åker jag hem, förhoppningsvis med nya krafter.

Och kanske skrev jag detta inlägg för att dela, även om jag inte delar så mycket. För oavsett om du är glad, deppig, känner dig isolerad eller gillar läget är du i gott sällskap av många, många fler. KRAM🤗❤️

Hej🤗Detta inlägg, som tidigare lagts ut på en av mina andliga bloggar är både kul och lite inspirerande, om du frågar mig😉

Något att ha med sig i morgon, och kanske även fortsätta med? Kram på dig❤️

Tvärtom-dagen

Så smyger julen sig närmare, dag för dag. Vissa spår är synliga, adventskalendern hittas lite här och var, en lucka fattigare om dagen, några tomtar har trotsigt ställt upp sig i fönstret i vardagsrummet trots att de flesta i familjen hävdar att det är för tidigt, och julgranspapper ligger inklämt i bokhyllan(?)

Andra spår är mer subtila; en liten kartong som innehållit polkagrisar till granen i hallen (tom) intensiv brevväxling mellan vår yngsta och de mystiska nissarna som har en pytteliten dörr in till oss, en önskelista som kommer som ett sms.

Det här är första året någonsin vi drar ner på julklapparna för barnen, och det beror naturligtvis på alla stigande priser. Även vad gäller övrigt försöker vi spara förstås, som många andra. Jag fryser nästan ständigt hemma. Här bör tilläggas att jag är en väldigt frusen person, de andra tycker inte att det är särskilt kallt.

Vad gäller bensin kan vi inte spara så värst mycket, vi måste till jobbet, och busskommunikationerna är usla…Men jag hoppar aldrig över brödbaket numera, och en del av vardagslyxen i kylskåpet är borta.

Men mitt i allt, hur bra har vi det inte ändå? Helt otroligt bra, om man jämför med så många…Det är viktigt att komma i håg det nu, kanske särskilt extra viktigt när det lackar mot jul, dag för dag.

Jag trodde in i det sista att något skulle ställa sig i vägen för oss, hopplös optimist som jag är (inte) men vi kom i väg, maken och jag!

Även om jag var lite uppriven av olika anledningar precis när det var dags. Det blev bättre när vi var framme och gick till vår favoritaffär, Stengården! Fylld med precis vad det låter som, samt galet många kortlekar, pendlar, rökelser, oljor, kläder och trummor. Lunchen gjorde oss inte besvikna heller.

När vi väl landat på hotellrummet sov jag. Om jag ska vara ärlig var det mest det vi gjorde, åt och sov. För när jag vaknat till, var det dags att gå ut och äta. Jag vet, det var tidigt, men jag har numera alltid sällskap av mitt förkläde Sviterna Efter Utmattningen, och det gör att allt går väldigt ordentligt till. Alltså var vi, hör och häpna, tillbaka på rummet igen strax efter sju på kvällen. Med en påse smågodis från Go Banana.

Låg vi sedan utspillda i sängen, åt, pratade och slumrade till glansigt chokladpapper låg strött som konfetti på golvet. Halv elva sov vi som små barn. Vildare än så blev den inte, vår hotellnatt…Men det var helt i sin ordning. Faktiskt mer än så. Vi är trötta, jag och vår man, just nu. Och därför så himla tacksamma att det blev VÅR weekend. TACK, mina fina föräldrar som kom till oss, så att vi kom i väg❤️❤️Och tack till dig som läste förstås!

Jag är en väldigt frusen person, men ändå älskar jag höst och vinter, och speciellt snö!

Men när plusgraderna kom tillbaka häromdagen var t. o. m. jag glad. Och det får tillskrivas elpriserna, inget annat. Dock måste det sägas att den var vacker, den där enda vita dagen.

När min yngsta letade fram pulkan i garaget, sida vid sida med maken som i ett mörkare stämningsläge sökte vinterdäck. Jag kollade handskar, vantar och mössor, och kan meddela att jag sparade några hundra kronor på att lysa igenom hallgarderobens mörkaste vrår. Maken fick mirakulöst nog en tid på verkstan samma dag och kaninerna nosade på snön.

Det var en bra dag. I övrigt har jag varit så ledsen det sista, men…Det är ju precis sådant som livet är, och det finns mycket som glädjer mig också. Mitt andliga företag t ex som blomstrat i mörka november! Och i dag ska jag ska och maken bo på hotell en natt! Så lyxigt🥰🥰

Tack till dig som läste, ha en fin helg och ta hand om dig! Länken till min andliga hemsida hittar du här, om du är intresserad🔽

http://healingnaradig.com/

Det har inte gått någon av mina närmaste förbi att jag dels varit låg, och dels haft mycket att göra sista tiden. Inte heller kaninerna…

Speciellt Domingo har blivit som en rund pälsboll.

Mina yngsta försökte väga honom, när han och systern Sötnos var inne på besök häromdagen, men han hoppade genast av vågen. Olyckligtvis var det den enda snabba rörelse han gjorde.

”Han har blivit väldigt chill”, sa sonen, och tittade kärleksfullt på Domingo, som låg utsträckt och lät sig matas med morötter.

En stund senare kom yngsta dottern springande till mig i köket.

”Mamma, nissarna har äntligen svarat! De skriver så här: ”Vi vill göra en bättre jul för ALLA, och det vet vi att du också vill! Vi brukar gå förbi era kaniner i trädgården, och de ser ledsna ut. Din mamma har inte haft tid att sköta om dem som vanligt det sista, så vi undrar om du kan ta över? De behöver motion. Vi kommer med en liten present snart. Kram Nissarna”

Åter en stund senare kunde man höra min yngsta i kaninhagen: ”Nu är det tempo som gäller, Domingo! Ät inte bara gräs, du måste röra på dig”.

Det är som det är hemma, precis som det är i andra hem, familjer, lägenheter och villor. Men Nisse-dörren är installerad i vardagsrummet, och nu har de svarat. Då är det ganska bra ordning ändå, om man frågar vår yngsta. Och jag läser en bra bok just nu. Aldrig fel det heller.

Inser att det känns svårare att skriva ett inlägg för varje dag jag väntar, så lika bra att jag får det gjort.

Ett så här långt uppehåll har det nog aldrig varit förut, men livet tenderar ju att vara ovanligt ibland. I mitt fall dessutom ganska svängigt, vilket ofta hänger ihop med barnen. Men när man har ett gäng älsklingar finns det alltid saker att glädja sig åt också. I dag är det Fars Dag, och senare blir det tacos med extra lyxiga tillbehör❤️‍🔥

Förra veckan var jag och äldste sonen och tittade på en slags dokumentär om David Bowie. Kärleksfullt gjord, med hög integritet!

Vid 49 års ålder har jag fått en chrush på honom. Helt platonisk givetvis (kanske inte helt). Jag tittar på honom varje dag, jag spelar hans låtar.

”Han var ju inte ens snygg, sa maken häromdagen, efter att äldste sonen kollat min historik på Spotify, och krasst meddelat:

”Mamma har spelat Starman 447 gånger”.

Jag försvarade Bowie, genom att påpeka att han hade personlighet, karisma, och modet att sticka ut! Då blev maken ännu surare.

I dokumentären sa dock Bowie själv på en fråga om sin personlighet: ”Den, ja… Den har aldrig haft en tydlig inriktning”. Så UNDERBART svar!

Nu måste jag återgå till mina andra grejer. Jag är just nu kaninvakt, brödbakare, kanske fönsterputsare och lite annat. Allt har en hyfsat tydlig inriktning. Så det så🤗

Jag inser att jag lät väldigt dyster i inlägget häromdagen. Men jag inser även att det var viktigt för mig att se det i text. Att det kan kännas så illa, trots att jag har familj, och så mycket i livet jag älskar.

Till viss del handlar det om att jag är så känslostark. Men det har även mycket att göra med min utmattning, och livet före det. Man blir både skör och stark av svårigheter, kort sagt.

Hur som helst fick jag faktiskt kraft av att förstå hur mörkt det blir för mig ibland. Har tagit det lugnare de sista dagarna, unnat mig att höra mer sådant jag tycker om. Bli mer av den healer jag vill vara, även för mig själv.

Ringt ett samtal som var viktigt för mig, och fick ett ja❤️❤️Tack, det betydde så mycket! Och i dag lyser solen igen, väldigt vackert. Även om jag har en känsla av att jag kommer sova bort en del av eftermiddagen. Men så får det vara. Det är faktiskt mer än okej, för det betyder att jag tar hand om mig. KRAM, och tack för att du läste!

Många stunder är jag glad, och känner mig stark. Och jag måste verkligen, och återigen säga att mitt företag Healing nära Dig lyfter mig så mycket🙏Jag älskade att skriva manus också, men det är ett ensammare, trögare och mer ensidigt arbete. Även om det till slut blir ganska många sidor;) Min verksamhet som healer delar jag med andra. Genom att jag utför healing, men också alla jag interagerar med, och får gensvar av.

Jag är verkligen tacksam över att jag hittat det! Men så händer något, kanske inte ens något stort, och så brister jag. Häromdagen vågade jag för första gången på ett litet tag släppa ut våra små kaniner i deras hage. De är såna rymmare…Men nu stod jag tålmodigt där och passade de små liven när de glada sprang runt. Skulle bara gå in och hämta lite vatten. Stämningen inomhus var lugn, och jag funderade på att hälla upp ett glas vin. Och så rymde båda två! Varvid jag, maken och två av barnen sprang runt i en kvart i skymningen och duggregnet med andan i halsen. Vår yngsta med tårar i ögonen. Allt gick bra, men efter det var mitt humör förstört. Jag var så arg på kaninerna att det knöt sig i bröstet, och det släppte inte.

Och förra veckan fick ett av barnen, som sällan blir arg, ett fruktansvärt utbrott. Och jag förstår det. Det är jobbigt, och orättvist att ofta hamna i skymundan, för att andra inte kan tänka sig att ta ett steg åt sidan. Inte ens förstår att man bör göra det ibland. Den kvällen blev jag inte arg. Jag blev ledsen. Jag började gråta, och kunde inte sluta. Jag var så ledsen att jag knappt kunde andas, och det kramade otäckt i bröstet. Ibland blir jag rädd att all stress ska ställa till det riktigt allvarligt för mig. Samtidigt som jag tänker i riktigt mörka stunder att det inte skulle göra något. Jag har kämpat så länge, och så mycket i mitt liv, att om det skulle ta slut, har jag verkligen gjort vad jag kunnat.

Andra dagar, stunder, timmar, minuter är jag tacksam. Över allt som funkar. Över att vi bor här, i Sverige. Att vi har tak över huvudet, att ingen i familjen är livshotande sjuk, att barnen har vänner. Att jag och min mans äktenskap känns stabilt. Och att allt nog ska ordna sig, trots allt❤️Ytterligheter, det är det framför allt mycket av nu, känner jag. KRAM!

Fredag förmiddag, duggregn och grå himmel ute. Och kaffe, ostmacka och bloggande inne i lunchrummet. Har märkt denna vecka att jag har börjat stressa mer. Vill att det mesta ska gå fort, så jag hinner till nästa sak på att göra- listan. Jag är vid gott mod för det mesta, jag tycker om det mesta jag gör😃

Det, å andra sidan, har ofta varit mitt problem, och garanterat en av förklaringarna till min utmattning 2018. Så nu måste jag passa mig!

Det som ökat för mig detta året är helt klart mitt andliga arbete. Inga planer på att minska det, dock. För jag hämtar så mycket glädje, kraft och hopp där. Och, eftersom jag ändå blivit klokare med åren, har jag inte lagt någon press på mig själv i det, allra minst ekonomisk. Det jag investerat i mitt företag är mest engagemang. Utbildningen till healingterapeut betalades av en väldigt generös person, som gett mig den summan utbildningen kostade, några veckor innan. Och den sista kursen köpte jag för pengar jag tjänat på min healing, och Soul Realignment®️- läsningar.

Jag behöver alltså inte jaga klienter, utan gör bara det jag tycker om och orkar. Väldigt helande, måste jag säga. I mitt företagande blir jag också ständigt påmind om att ta hand om mig själv på ett bättre sätt. Mycket av det jag bloggar och instagrammar om, handlar ju just om det. Medveten närvaro. Självkärlek. Djupa andetag. Lyssna inåt. Kort sagt har det som ökat i mitt liv, även lett till mer lugn. Gott så.

Tack för att du läste och hoppas att du får en fin helg🍁Vill du kika in på min andliga hemsida kan du göra det via länken nedan🔽Kram🙏

http://healingnaradig.com/