När man kommer upp från källaren och värmen slår som en vägg mot en. Och när badkläderna knappt hinner torka innan det är dags igen. Och man får ta skogspromenaden tidigt.
När man absolut inte får glömma grillkol i affären, och man funderar på om glassen kommer smälta på hemvägen. När till och med jag är röd i ansiktet på kvällen. Och det känns helt overkligt att maken ska till jobbet, för det är ju SOMMAR! Bara att njuta, lapa i sig, stånka och pusta i värmen. Svensk sommar blir inte bättre än så här!
Varje (skrivande) dag har min målsättning varit att skriva på Vårmörker. Att jag ska komma längre, hinna mer. Så att jag någon dag kan bli klar. Det har alltid känts så långt bort. Men plötsligt är jag där! Och skickar till förlag i stället. Det är så märkligt.
Och gör mig både full och tom på känslor.
Så i går, en av mina skrivdagar, uppstod frågan; Vad ska jag göra nu?
Ta hand om växterna är något jag absolut borde göraSå jag åkte till Blomsterjätten för att köpa en blomspruta. Brukar aldrig åka någonstans för att köpa EN sak. Ett tecken på att något är ovanligt i mitt liv.
Och även om det pirrar vid tanken att börja på manus Sommarvarsel inser jag behovet av att vila (några dagar i alla fall).
Så jag städade köket, och satte på en tvätt, åt middag och sov som en stock, och sen, när jag hämtat bilen på service, mötte jag äldsta dottern med sambo på stranden.
Ljuva stund! Ljuva bad! Vackra blå himmel och ta det lite lugnare.
Dottern (inte så pytteliten som det verkar) och pojkvännen💕
Förra veckan skickades manus Vårmörker till flera förlag. Därefter skulle jag vara ledig från skrivande ett litet tag. Några dagar eller så, beroende på hur länge jag klarar det, tänkte jag.
Bye bye Vårmörker- både ja och nej
Men så blev det inte. I stället började jag kritiskt granska mitt följebrev. Följebrev är kort och gott något som skickas, tillsammans med manus, till förlagen, och innehåller en kärnfull presentation av dig, och ditt manus. Främst manuset, ska tilläggas. Eftersom det, av de allra flesta förlag, anses som viktigt brukar det, enligt mig, andra skrivande människor jag känner, samt inlägg och podcasts, skapa en hel del ångest hos den som vill bli utgiven…
Känsla var det allt att redigera första kapitlet i Gamla stan, det är ju till Stockholm Vårmörker nu reser…
Så även hos mig. Nu har jag skrivit om, karvat och putsat ord och meningar. Inte bara i följebrevet, ska tilläggas. För jag kunde inte låta bli att titta igenom manuset igen, och hittade ännu några småfel att korrigera. Och sedan tänkte jag en del på kommande manus Sommarvarsel. Så blev det med den ledigheten…
Texten på anteckningsblocket är svag, men synopsis är bra, det tycker i alla fall jag
Men i dag är det en ny dag, och ny vecka! Då Vårmörker åker på turné till ännu fler förlag. Då jagfaktiskt ska göra något mer än att ”bara” skriva och jobba. Nu kokar havregrynsgröten, och efter frukost blir det skogspromenad med blå himmel. Sedan lunch med en vän, och handla mat på hemvägen, behövs verkligen…
Hej skogen, hej sommaren, hej lunch på uteservering!
Tack till dig som tittade in, jag hoppas att du har det bra och hade en fin midsommar🌷
Nu har jag skickat in mitt manus till flera förlag.
Jag är, minst sagt ganska trött efter att ha hängt vid datorn utan avbrott de sista dagarna , så jag sätter punkt här. Kram och tack till dig som tittar in!
Eller, i mitt fall borde det stå försöker, för det är vad jag gör just nu. Att få ett manus som är så färdigställt att jag kan skicka det till förlag. Herregud med sällskap säger jag bara!
Den sista veckan har det varit kapitel som ändrats på, meningar som putsats till förbannelse, tidslinjer som kontrollerats. Och nu börjar jag komma fram till sådana saker som att hitta grammatiska fel, och följebrev. Stora saker! Varvat med, måste jag tillstå, att jag fortfarande upptäcker sådant jag trodde var färdigbearbetat, och så är det inte det😬
Det är ganska vidrigt och underbart på samma gång. Att vara så nära…På söndag eller måndag ska det skickas till minst tre förlag. Undra om jag klarar det? Jag får fjärilar i magen av bara tanken.
Jag tackar dig som tittade in här, och önskar dig en fin fortsatt vecka. Kom ihåg att det viktigaste med drömmar är att du låter dem leva, inte vad andra säger om dem🦋Samt att det förmodligen hör till sakens natur att ifrågasätta varför du ens har dem emellanåt…
Nu åkte vi ju inte till Evigheten i torsdags, som tur var. Däremot till Stockholm. Ett litet förväntansfullt gäng bestående av yngsta, maken och jag. Och så underbart vi haft det! Första natten sov vi alla tre hos brorsan med familj, och på fredagen var det dags att åka in till stan. Yngsta shoppade lite och valde Mc Donalds till lunch.
På eftermiddagen åkte hon till kusinerna, maken följde förstås med, medan jag checkade in. Visste att jag kommit till rätt hotell när ögonen landade på tavlan ovan. Jag sov när maken smög in en dryg timme senare.
På kvällen var det viktigaste att vi hittade plats på en uteservering. Maten var inte sagolik, men helt okej.
Desserten köpte vi i en liten Ica-butik.och när vi kom tillbaka till hotellet kunde jag, som var salongsberusad, inte låta bli attlägga min dessert på bokenjag läser nu.
För att det är bättre att välkomna Evigheten med en lyxmuffins än en blodig kniv (se omslaget längst upp).
Efter en god och stor hotellfrukost i går blev det Gamla Stan en timme. När jag ägnade mig åt mitt manus, och maken besökte Comics Heaven.
Efter det, och fram till nu har vi hängt med bror med familj. Har kramat om och busat med tjejerna, kollat in Kaninparken och druckit vin och pratat mycket vuxna emellan. Alla förenades vid middagsbordet och just då åt vi mer än vi pratade. En helg blir inte bättre än så här!
En helg när jag har njutit. Av att vara i sluttampen med mitt manus, och både ha bråttom och inte.
Rosorna fick jag från ena dottern…
Av att ha blivit fint firad på Mors dag och ha firat min egen mamma. Maken grillade, och yngsta bakade kladdkaka till oss.
…och muggen från andra dottern.Fick också fina presenter från sönerna!
Njutit även av att vara för mig själv. Ute i skogen och i sängen med en bra bok. Tänk att vara så välsignad, att man har en familj. Och betänk att de ensamma stunderna också känns som livets guld. Hur rik är man inte då?
Tänk att ibland kan lycka beskrivas så här lätt, med bara några få ord och bilder.
För nu har jag, i stort sett, börjat korrigera det korrigerade i manus Vårmörker. Är alltså verkligen på sluttampen, och jag är nöjd. Så belåten att jag i skrivande stund knappt bryr mig om vad som kommer hända med det.
Rekommenderas!
Jag minns en kväll när jag kröp ner i sängen för att läsa, då Skuggvinter var på turné hos förlagen, och ännu inte utgiven. Och jag tänkte att det gör ingenting om jag aldrig blir författare, bara jag alltid har bra böcker att läsa. Jag menade det, och samma sköna känsla har jag i dag.
Det hände en tråkig sak förra helgen, så vi bestämde oss för att göra något roligt. Några av oss stack därför till Pinchos, en restaurang som serverar riktigt små rätter. Titta bara på planksteken och Crispy chicken nedan, lade mobilen bredvid för att förtydliga storleken på maten.
Över till hemlagat. Många av er som kikar in här vet säkert att jag följer Underbara Claras läsvärdablogg, som är en salig blandning av…allt (ursäkta dålig beskrivning). Läs själv om du inte redan gör det. I detta allt finns recept med, och i fredags bestämde vi oss för att prova en tacogratäng, länkar till hennes blogginlägg här🔽
Bilden och gratängen är vår, Clara tar mycket snyggare bilder
Och kan verkligen rekommendera den! Clara skrev att det var riktig killmat, men även damsidan njöt i fulla drag.
Jag har nyss läst en bok jag tyckte stack ut. Handlingen var ganska konstig, ibland med väl långdragna beskrivningar av skeenden. Jag förstod inte alltid huvudpersonerna, och tyckte inte alltid om dem. Ändå slukade jag den med hull och hår.
Nu ska jag utmana mig själv och läsa en feelgood. Svårt för en feel bad som jag. Men kanske just därför viktigt! Korrigeringen av mitt manus börjar bli klart. Jag skulle vilja att det kändes bra, men det gör det tyvärr inte. It feels bad, för jag vet inte om jag vill skicka in det…
Hur som helst, jag tackar dig som är här och önskar dig en riktigt fin söndag!
Här kommer en fortsättning på förra inlägget Historier med hopp. Därför att de blir så lästaoch uppskattade, och för att sådant som får hjärtan att klappa lite gladare alltid förtjänar att uppmärksammas.
I högstadiet var en av våra ungdomar ganska ensam. I högstadiet!
Då, när det är som viktigast att höra till, eller åtminstone ha en vän. Att fnissa, ha hemlisar och göra saker med. Men hon kom allt som oftast hem och satt på rummet. Det är så plågsamt svårt, även för föräldrar.Man vet att tonåren inte brukar vara någon höjdare, men att gå igenom den utan kompisar. Hon umgicks visserligen med några tjejer i skolan, men…Med tunga steg gick som vanligt en dag uppför trappan för att fråga Hur är det? eller Vill du ha något? Hittade henne febrilt textande, och …såg hon inte ivrig ut?
Mamma, jag har hittat en vän! Hon tycker precis som jag! När jag kommit över rädslan att det skulle vara en ”ful gubbe” eller någon väldigt flyktig bekantskap, kom detta att betyda så mycket för oss. Och så förblev det, i flera år.
Nej, de tyckte inte alltid lika. Och det hände att de kom i hop sig, men inte på något taskigt sätt. Den andra var också ganska känslig, och utanför. Men så fint att de hittade varandra!Ibland träffades de även ”på riktigt”.
Jag vill härmed, liksom i förra inlägget, ge ett ljusare perspektiv på sociala medier och barn/ungdomar. Inte för att jag tycker att de ska ha mer skärmtid än de redan har, för det tycker jag absolut inte. Inte för att tona ner de problem som finns. Men för att belysa att sociala medieräven kan vara otroligt betydelsefullt. Och dottern i dag? (för detta har jag tillåtelse att skriva). Hon har vänner, arbete och bor i hop med sin fine pojkvän. Så det jag berättade om ovan är minnen, allt är annorlunda nu.
Då är inte nu – verkligheten ändras en aning hela tiden, ibland utan att vi märker det.
Om du, kära förälder till ett ensamt barn/tonåring läser detta; de och deras värld är i ständig förändring. Plötsligt, en dag kan något ha hänt. Något bra!
Jag var på en föreläsning en kurator höll om ungdomar för några år sedan. Hon sa bl. a: Några får sin första vän i gymnasiet….Och: Om de har en vän på nätet, säg aldrig att det inte är en riktig vän. För det kan vara den enda som finns.
Ord som gjorde mig klokare. Hoppas att de får betyda något även för dig som kikade in här och behövde dem.Kram!
