Våren har finurliga sätt att dyka upp lite överallt, tydligen. Som här, när den tagit sig in.
Värmen hittar in i själen, och ljuset gör allt utomhus hoppfullt.
Men så kom årsdagen för din död, pappa och jag blev så ledsen. Och sedan hände en annan sak, och jag fick sådan ångest att jag legat vaken halva natten. Det var en lättnad att gå upp.
Inget skrivande i dag, jag är alldeles för ofokuserad, i stället hushållssysslor. Efter städning och brödbak blev det promenad under klarblå himmel, och jag tänkte allt ska nog ordna sig ändå. Fast inte med pappa…
Nu bloggar jag, i sällskap med en liten kopp kaffe, och väntar på att ugnen ska bli varm, så att jag kan sätta in brödet. Hoppas att jag inte somnar medan jag duschar, men att jag sedan, efter en lunch ska få vila utan besvärande symptom. Och så hoppas jag verkligen att du har en bättre dag än jag;) Kram!
Mitt liv 