Vill börja med att återigen nämna att jag är rörd över gensvaret på inlägg; mail, meddelande och kommentarer. Något har hänt på bloggen det sista, jag får allt fler läsare. Det känns fantastiskt!
Något annat fantastiskt var i lördags, då jag åkte för att träffa mina väninnor (även kallade Gamla Gänget av mina barn:)
Vi åt gott och kvällen i sig var…ja, fantastisk. Men det som fick detta kalas att sticka ut ännu mer var att för två år sedan hade jag ingen aning om att dessa människor existerade, och det gäller även de andra.
Den korta versionen: för två år sedan höll jag på att komma ur en depression, och ville gärna ha vänner. Åren av utmattning och problem med barnen hade gjort mig ensam. Då hittade jag gruppen Vänninor på Facebook 50+.
Det krävde så mycket mod att jag nästan inte vågade. Om jag inte ens kan hitta någon här som vill umgås med mig, då är det kört, tänkte jag.
Det var depressionen som talade, naturligtvis kan inte gensvaret i en grupp på sociala medier bestämma om man är ”värd” att träffa, men det förstod jag inte då. Men eftersom jag var så desperat skrev jag en kort presentation av mig själv och tryckte på Publicera.
Det visade sig att det fanns två i närheten som ville ses! Vi träffades alla tre på en fika i vårsolen. Ett halvår senare hakade två till på, och nu är vi sex, eftersom en god vän till mig anslöt.
Gemensamt för oss är att vi kände oss ensamma och ville bryta det. Och det är inget fel på någon av oss i gruppen! Vi är jättetrevliga (tycker vi själva, hehe) och har det så trevligt i hop! Förstå mig rätt, alla människor har brister såklart. Men man tenderar ju ofta att tänka att det finns en anledning till att man själv, eller någon annan, är ensam.
Men ensam kan man bli av många anledningar; flytt, sjukdom, problem med barnen, skilsmässa, låg självkänsla. Och eftersom orsakerna ofta är flera, tunga problem kan det vara oerhört svårt att bryta. Jag har ändå inget att ge, bara elände…Jag är så tråkig, det blir säkert bara en träff om jag ens har den turen…Det enda som kommer hända är att jag får tunghäfta…Tankar i den stilen kan verkligen paralysera någon som redan befinner sig i ett mentalt mörker.
Är det något jag kan rekommendera, att söka vänskap i en Facebookgrupp? Absolut, men man kan behöva vara lite envis. Det är inte säkert att man har sådan tur som vi hade, på en gång.
Som avslutning, några rader till dig som känner dig/är ensam; Nej, det är säkerligen inget fel på dig. Eller, om du vet med dig att det är det; social ångest eller något annat, då har du en förklaring där. Jobba på det och försök att våga dig ut, och HEJA HEJA dig❤️Alla förtjänar vänskap och kärlek. Du är inte ensam om att vara ensam. Och alla därute är inte lyckliga, lyckade eller sociala ess. Det kan bli bra ändå.
Mitt liv 