September

Skolstarten har gått så bra. Yngsta får beröm och lovord på plats. Men priset betalas hemma, i form av ångest, utbrott och ändlösa diskussioner som ingen vet början eller slutet på efter en stund…

Jag skriver naturligtvis inte detta för att lämna ut oss. Jag brukar nämna så lite jag kan, även om de som känner oss förstås vet. Jag har dessutom väldigt snälla bloggläsare, men är samtidigt medveten om att jag inte vet vem som läser. Av den anledningen finns det mycket jag inte kan skriva här.

Nej, jag berättar för jag vet att vi är långtifrån ensamma om svårigheter och hoppas att den insikten i sin tur kan hjälpa andra. Ge inte upp förälder/anhörig! Jag har sett mina barn vandra genom mycket mörker – och hitta glädjen, och vänner, och kraften igen!

Som vanligt är det mycket bra hos oss med. Yngsta har hittat en ny vän! Häromdagen var jag på ett föräldramöte och fick bara goda intryck. Och i november kommer jag antagligen tacka ja till en författardag som biblioteket i vår kommun anordnar. Om jag säger ja är det också för att jag inte ska sluta skriva nu – även om livet är tungt och jag så trött emellanåt.