Dysfunktionellt i juletid

Nu är det snart jul igen och bland balansen jag försöker hitta i att inte stressa och göra för mycket försöker jag även få familjen att hjälpa till mer.

Du som regelbundet tittar in här vet att det finns flera NPF-diagnoser hos oss, och jag har bl. a. gjort så mycket hemma, under lång tid.

Förklaringen till det hittas bara inte hos barnen, utan även i det faktum att maken jobbar mer än jag, och dessutom natt, så många dagsysslor som vårdbesök, att handla mat o.s.v. har legat på mig. Men efter sjukkhuset, där läkarna sa att min stressnivå var skadlig för mig, måste något hända på hemmafronten.

Jag har varken ork eller tid att skriva ett så långt inlägg jag skulle vilja, följande kan uppfattas som lite kontroversiellt, men för mig känns det både viktigt och aktuellt att skriva:

Föräldrar till barn med dessa svårigheter får ofta mängder av goda råd (om de har turen att få besöka vården vill säga). Det handlar om anpassningar för barnet, och hänsyn. Hur man kan ställa fram allt på morgonen för att underlätta, förbereda alla aktiviteter i god tid och påminna, jag har t.o.m. fått veta hur jag ska inreda hemmet för att även den som är ljudkänslig ska ha det drägligt hos oss.

En hel timme fick jag lyssna, en timme då jag satt gråtfärdig med dåligt samvete och tänkte ”för vilka pengar? Jag är utmattad och kan inte jobba så mycket som jag önskar. Vi kämpar ofta med att kunna betala räkningarna. Att göra om halva hemmet finns inte på kartan för oss”.

Väldigt många råd handlar om att vara lågaffektiv när aggressiviteten och utbrotten haglar som skurar över en.

Gå undan. Lugn sprider lugn. Välja sina strider. Andas djupt. Och fokusera på allt som funkar. Och det har jag verkligen gjort i åratal. Så bra att hen går i skolan för det mesta i alla fall har jag tänkt och förberett och planerat i timmar, städat undan mögliga handdukar och använt toapapper, och allt möjligt överallt. Samt stått ut med massa annat som jag inte kan skriva om. Många konflikter och situationer blir både absurda och bisarra. Som att säga en sak fel, och fortfarande efter fyra timmar, få höra det.

Jag vill inte skriva att jag fått felaktiga tips på förhållningssätt, eller att det är andras fel att jag mår dåligt. Däremot tror jag att det är lätt att både specialister, föräldrar och barn faktiskt går vilse i alla anpassningar ibland.

Självklart ska man ta hänsyn till den som har en diagnos men den personen måste också lära sig att ta hänsyn till andra.

Det pratas mycket om hur svårt det är för den som har diagnosen, betydligt mindre om de anhöriga. Som syskon. Och i allt föräldrar gör för att underlätta kan det nog vara lätt att missa det barnet/ungdomen kanske skulle kunna klara själv. De befinner sig ju i ständig utveckling.

Om du som är förälder nu vill hävda att allt du gör behövs, säger jag inte emot dig ett dugg. Bara du vet vart du och ditt/dina barn befinner sig, jag har som sagt varit där men hoppas nu att vi i familjen är färdiga att ändra på en del, och det tror jag att vi är.

Stort tack till dig som läste❤️🤗Ta hand om dig, inte bara om andra!