Skuggvinter i blåsväder?

Nu börjar det dra ihop sig…Nästa vecka ska en bokklubb i Borås nämligen recensera Skuggvinter på mitt favoritcafé och de har bjudit in mig att vara med.

”Det blir så roligt att prata om en bok när författaren är med”, sa en av dem förtjust.

”Kanske inte jätteroligt”, invände jag och tog en stor klunk vin. Vi befann oss på restaurang , och väninnorna tittade förväntansfullt på mig och i sina mobiler, där de reserverade Skuggvinter på bibliotek eller laddade ner den som ljudbok.

”För det är inte säkert att ni tycker om den”, fortsatte jag lite tystare.Men nu har jag träffat en av dem, och hon tyckte jättemycket om, så jag vågar nog dyka upp på träffen ändå.

Jag påminns även om hur mycket folk tyckte om Skuggvinter. Där jag satt och signerade flera gånger, som t ex på Ica Maxi i Borås dök det upp en del läsare som redan köpt boken och ville prata med mig om Alice, min huvudkaraktär. En del stod kvar ett tag…

Det faktum att Alice, som är gravid, träffar ett gammalt ex, och dessutom dricker vin ett flertal gånger (två tror jag) väckte mycket känslor. En kvinna som var med barn när hon läste berättade att hon kastat boken i väggen flera gånger. Men hon tyckte ändå att den var bra!

Oavsett vad Bokklubben tycker är det oerhört värdefullt för mig att komma ihåg hur många som faktiskt gillade. Jag tenderar att glömma av det, och mest hänga upp mig på att det går segt med skrivandet. Häromdagen sa ett av barnen något som knappast hjälpte; Att en av lärarna flera gånger nämnt att jag var författare, berättat att hen läst Skuggvinter och frågat bl. a. om jag skrev på heltid. Och det sa jag att du gjorde, mamma”.

”Men varför sa du så? ylade jag. Nu verkar jag ju, om möjligt, ännu mindre produktiv”.

”Jag orkade inte förklara”, blev förklaringen.

Går det segt med Vårmörker? Egentligen inte, det tuffar på. Men det är en helt annan historia.