Drivet i skrivet

Nu har jag bestämt mig för att verkligen försöka öka min skrivtid.

Men nyss skrev jag ju om att det var svårt, eftersom jag och utmattningen inte mår bra av att jag pressar mig själv, så vad är det som ändrats? Jag skulle säga ingenting, men att motivationen har ökat på grund av uppmuntran, och att jag därför ser mitt syfte och mål tydligare. Att bli tillfrågad och delta på Marks Bokfestival i november förra året var naturligtvis väldigt motiverande!

Tänk att sitta på scen med bl. a. välkända Kristina Appelqvist, och bli intervjuad. Få intresserade frågor om hur min skrivprocess sett ut, och hur det går med Vårmörker? Och att prata med läsare sedan, som längtade efter att den kommer ut🙏Det var nästan för stort att ta in.

De sista åren har jag glömt hur tiden efter debuten var; alla som kände mig och köpte, och alla som inte kände mig men köpte ändå; bybor, vänner till släktingar, folk i Marks kommun och i Borås för att jag plötsligt var en lokal författare, alla signeringar i Akademibokhandeln och ICA-butiker jag gjorde, intervjuer i både radio och tidningar, recensioner på bokbloggar. Och glädjen när Skuggvinter blev ljudbok!

Men något som var otroligt uppmuntrande för några veckor sedan var när en bokklubb i Borås, sprungen ur den gemenskap vi hittat via Facebook, recenserade

Skuggvinter och bjöd in mig att vara med. Det var lite nervöst såklart, men jag hade backup i form av att jag visste att åtminstone en gillat. Det gjorde att jag vågade ha med mig lite egna frågor in i samtalet, som om de tyckte att historien höll och hur de såg på min huvudkaraktär Alice, om de förstod henne. Det var en så givande träff!

Det som gjorde mig lyckligast var inte bara att alla tyckte att Skuggvinter var bra, utan att jag märkte att de verkligen engagerat sig under läsningen, tänkt och funderat, inte bara på vem som skulle sätta livet till, utan också hur och varför personerna i boken reagerade på varandra och saker som hände under berättelsens gång. De tyckte dessutom att det var spännande att ha med mig, och höra hur jag hade resonerat. Eller rättare sagt; faktiskt inte resonerat ju längre in i historien jag kom. Jag tror det är så för många författare, att i ett visst skede får karaktärerna eget liv.

Jag planerade t. ex. för en scen där Alice och Sebastian skulle prata i telefon, men plötsligt ringde han stående utanför hennes hus och hon följde med honom hem. Lite så blev det hela tiden, och jag fick bara finna mig.

Jag hinner inte skriva mer nu, för jag ska skriva. Haha. Nämen allvarligt talat, tack till alla som läst i dag och/eller läst/lyssnat på Skuggvinter. Kan man få en bättre uppmuntran?!