Inte fel att vara ledsen

Så hände det sig, på årets hittills varmaste och kanske även vackraste dag. En dag då vi skulle bada, tyckte jag, och grilla på kvällen. Att jag var så himla ledsen. På morgonen och förmiddagen höll jag mig uppe och igång.

Var ute i skogen, fotade träd med en kluckande vattenflaska i min nya ryggsäck. Och pratade med pappa, i tanken. Försökte ta in att han inte går att nå som vanligt längre, att han inte finns kvar på jorden. Och förmodligen spädde den fina sommardagen på sorgen.

På eftermiddagen föll jag ihop. Först sov jag, sedan grät jag och sedan insåg jag att jag inte skulle komma upp ur sängen. När jag har riktigt ont inuti ligger jag hopkrupen under varma täcken. Eller ja, i lördags under ett svalt sådant. Det lindrar. Först på kvällen kom jag upp. Åt rester av kött, grillad paprika och aubergine, potatissallad och melon. Doften fanns kvar, svävade över altanen och köket, och köksgolvet var kladdigt under mina barfota- fötter. Yngsta klagade på flugor och äldste sonen hade över tjugo myggbett efter fredagens bastande. Det är sommar. Och naturligtvis helt okej att vara ledsen.

I går var det inte lika soligt, men varmt och då badade vi.