När jag och yngsta sov över hos brorsan med familj, i stugan de hyrt i somras, hade vi en härlig kväll. Jag busade med hans flickor, eller ja, de busade med mig. Det gick ganska vilt till emellanåt. Vi åt gott, min bror är en utmärkt kock. Barnen blev trötta. och landade i soffan, så vi vuxna fick en pratstund. Samtalet handlade om stort och smått, inklusive den mycket sevärda filmen Sideways. Har du inte sett den, gör det!
Alltså, huvudkaraktärerna är ganska mycket min man och jag, sa jag den kvällen, och syftade på den depressive författaren (jag) och hans mer sorglöse, optimistiske vän (min make).
Han ser ju på livet med ett ljusare sinnelag än jag gör, förtydligade jag. Inte för att det behövdes. Brorsan tittade kärleksfullt på mig och sa:
Det gör 98 % av befolkningen, Louise.
Men han var snabb att tillägga (kanske för att hans känsliga syster inte skulle ta illa upp) att jag hade blivit enormt positiv jämfört med tidigare i livet. Vi har skrattat mycket åt det. Och han har rätt, på båda sätt. Det stämmer att jag är bra på att känna tacksamhet och ganska ofta är positiv. Men det är också utarbetade överlevnads-strategier för att inte ätas upp av mörka känslor.
De sista dagarna har varit svåra för mig. Jag tänker bl. a. mycket på pappa, och har inte långt till tårarna.
Vissa gånger tänker jag, men nu är jag glad (!) för att fem minuter senare bryta ihop.
Jag har inga bra ord för det. Eller, möjligtvis det uttryck min systerson ofta använde ett tag, det passar till mycket. Fasiken!
Hoppas att det snart går över. Är så trött på att gråta. Kram, och tack för att du läste.
Mitt liv 