Det vanliga livet?

Jag, maken och barhäng. Fin lördagsbild som jag inte lade ut på Instagram eller Facebook, där jag tillbringar allt mindre tid, men valde att publicera här. Ett foto man vill dela med sig av, en lycklig stund i livet. Eller?

Ja, det var det faktiskt. För jag och maken har inte hängt på bar, bara vi två, sedan innan vår nu 21-årlige son föddes. Det var därför jag föreslog just det. Ätit på restaurang har vi gjort, sovit på hotell också.

Men nu behövde vi slå ihjäl några timmar när ett av barnen var på kompisträff. Väl värt att fira, eftersom det inte hänt så ofta de sista åren. Bakom varje bild, på sociala medier och var helst det dyker upp, finns det vanliga livet.

Alla vuxna förstår det, ändå behöver vi påminnas.Annars faller vi alltför lätt i fallgropen att alla andra mår bra/lyckas/har stabila barn med sund självkänsla…Men nej. Visst finns det också, och vilken välsignelse det är! När mycket i tillvaron flyter på, när fredagskvällen är genuint mysig, när den efterlängtade resan kommer, eller man firar sin student. Självklart ska man dela med sig av goda ögonblick, det är inte fel på något vis.

Men kanske blir det ännu mer rätt när vi också vågar berätta om det som skaver. Vad det nu är. Jag skulle kunna skriva att jag är så känslig vissa dagar att jag undviker min egen familj, och speciellt då konflikter. Jag står inte rakryggad och lugn, utan smiter undan. Barnens pappa finns ju…Andra dagar är jag trött och sur, utan tålamod. Eller känner mig ledsen och ensam.

Oroar mig ofta för något, och vaknar med en klump i halsen, eller värk i kroppen. Med andra ord Det vanliga livet. Väl värt att delas, på det sätt som passar en. Eller vad tycker ni?