Här kommer, förhoppningsvis tycker ni det i alla fall, ett humoristiskt inlägg om när man verkligen skenar i väg i sin ångest. Olyckligtvis ligger det inte långt från min verklighet, snarare tvärtom. Kallas även GAD. Likasinnade kommer känna igen sig.
Att skriva om det är ett sätt att bearbeta det, och just då förstå att det är ganska knäppt. Det hindrar dock inte att varje situation känns ny. Vill även tillägga att personer som inte har så stor erfarenhet av psykisk ohälsa, tror ibland att det är lättare att förändra känslor och tankar än vad det är. Tack för all omtanke, men jag behöver inga råd om hur jag ska handskas med detta, det har jag redan. Kram på er!
Jag är varken mycket för teknik eller appar, men jag har HITTA, så jag kan se var min familj befinner sig. Och det här är ofta jag:
Kollar var dottern är, och undrar: Vad är det här för gata? Mejerigatan, där har hon aldrig varit förut. Vad finns det här då? Hmm, barer, restauranger, caféer, ett gym. Okej. Bäst att hålla koll.
Skickar ett sms och 34 minuter senare HAR JAG FORTFARANDE INTE FÅTT SVAR! Går in på Hitta igen. Hon är fortfarande kvar på precis samma fläck, nr 18. Googlar igen. Aha, en restaurang. Det verkar lugnt, men det vet man ju aldrig säkert.
Och mobilen har hon alltså inte kollat…Men jag måste försöka hålla mig lugn, får inte fara i väg. Ska inte ringa. Jag är lugn som en filbunke och känner ingen oro. Massor av människor sitter på restaurang utan att något dumt händer. Fast, ibland sker ju fruktansvärda saker.
Potentiella hot beräknat på dag, tid; lördag kl. 20.20 och plats: MEJERIGATAN (What the…vad gör hon där)?! Först och främst: Lördag kväll är väldigt dåligt, polisen har som mest att göra då. Folk blir fulla och höga och ett hot är absolut att hon träffat fel person.
Vänta nu, nämnde hon inte att hon skulle träffa en Felicia? Tänk om något redan smugits ner i hennes drink. Det kan vara den där Felicia, ibland är det tjejer som lurar in dem i bilar och sedan är hon fången hos en sån där traffickingliga. Vad sa hon egentligen? Var det en arbetskollega? Och det säger ju absolut ingenting. Nej, jag måste ringa, här gäller det att inte missa viktiga varningssignaler.
Jag ringer och får inget svar, fast jag låter alla signaler gå fram. HERREGUD! En del av mig säger ANDAS, medan den andra går in i katastrofalt beredskapsläge. Men det gäller samtidigt att tänka klart: Vad kan det finnas för andra orsaker till detta stillsamma restaurangsittande? Plötsligt hjärtstopp!
Mitt hjärta börjar fladdra i bröstet. Inte så sannolikt egentligen, men…förra veckan på FB läste jag om en 20-årig man som bara föll i hop. Det fanns inga som helst tecken innan! Frisk som en nötkärna tydligen. Nä, fy fan! Jag vill inte jaga upp mig, men det är definitivt dags för åtgärd två:
Går listigt till maken, och försöker strama upp läpparna till ett leende. ”Kan du ringa vår dotter”?
Maken, tittar upp från mobilen: ”Varför då? Skulle hon inte hon ut”?
”Joo. Och nu verkar hon vara på en restaurang där hon aldrig varit”.
”Det är väl kul? Du brukar ju själv säga att det är sunt att hitta på annorlunda saker”.
”Ja, men…Och nu kan jag inte hålla mig tillbaka längre. TÄNK OM NÅGOT ÄR FEL?!
”Älskling! Vad skulle kunna vara fel”?
Jag tänker; Kidnappning. Droger. Medvetslöshet. Skjutning. Aggressiv matförgiftning, propp. Ler ett blekt leende.
Maken suckar, men ringer. Dottern är ute och äter med sin fina och trygge sambo visar det sig. De kommer åka hem tillsammans, inga ensamma turer ute i natten alltså. Faller nästan ihop av lättnad.
”Ska vi kolla på en serie”? frågar maken och gör plats i soffan. Vad vill du se?
”Något spännande”, säger jag.
Mitt liv 