Författare: Louise Baumgärtner

Sedan ett tag tillbaka skriver jag så mycket jag hinner, helgmorgnar innan någon annan är vaken sitter jag i köket, för att senare på dagen flytta upp till mitt nya (och äldsta dotterns gamla) rum.

Jag har tidigare berättat att jag hamnade i ett flow i skrivandet, där jag delvis är kvar, men jag är även pressad av en bokad tid hos lektör 6 oktober. Då behöver jag ha ett klart manus, inte i perfekt skick, men i ett läsbart sådant. Och det är ganska stressigt om sanningen ska fram. För jag tycker att jag borde hänga med manuset hela tiden, vilket inte är möjligt. Jag har ett liv också vill jag skrika till den där inre rösten, som tjatar på. Det finns annat jag behöver göra! Din smitare, mumlar rösten. Du borde vara med din huvudperson nu, hon har det riktigt jäkla jobbigt. Japp, det stämmer, det är (förhoppningsvis) riktigt skräckfyllt, det jag skapar nu. Och för att göra min inre röst till viljes blir detta ett kort inlägg, med några bilder på saker jag gjort de sista dagarna (för att visa att jag inte bara gör som rösten säger) (varningsklockor)?? Hur som, här kommer ett gäng foton på skräckfyllda aktiviteter:

Pingisturneringen i går var faktiskt inte ett dugg pirrig, egentligen visste alla att äldste sonen, som tävlat i pingis skulle vinna den där påsen med grillchips. Och att jag skulle få tröstpriset, en Pepsi Max, som jag skulle ge till någon av barnen sedan. Väldigt förutsägbart med andra ord. Men kul ändå.

Vi såg på Familjen Addams, gamla versionen efter turneringen. Fullmatad med skräck på ett roligt sätt.

Avslutningsvis, i förmiddags i skogen: Spindelväv, skir och inte ett dugg dammig som hos Addams.

Stort tack till dig som läste, följ mig gärna, då blir jag glad!

Ibland tänker jag ska jag verkligen lägga ut det här? när det kommer till mer personliga inlägg, och varför gör jag det egentligen? Mitt varför har jag ganska klart för mig; jag tycker helt enkelt att vi blir mindre ensamma när vi delar svårigheter. Självklart gäller samma sak glädje, men där brukar inte svårigheten att tala om det vara lika stor. Tvärtom, vi älskar att berätta när något gått bra, att fota och lägga ut en glad, en stolt, en mysig stund på sociala medier. Såklart, och helt rätt. Tänk om alla inlägg fick en att vilja gråta?🥲

Men jag hör alltså till dem som anser att det är lika värdefullt att prata/skriva även om det som skaver, som gör ont och som man helst inte nämner. Det är naturligtvis min åsikt, och alla håller säkert inte med. Bara för att jag tycker om bloggar, poddar och böcker där man kan begrava sig i dysterheter (obs, inte bara) betyder ju som sagt inte att alla gör det. Men jag känner mig lite mindre ensam i världen när jag läser att någon annan kan uppleva samma känsla. Jag har dessutom vunnit på det, och hittat vänner i passande forum, både som jag fikar digitalt med och som jag träffar. Så tacksam för det.

Man slipper dessutom hålla fasaden uppe i ett sådant gäng, man har hittat varandra för att man känner sig ensam…Som en av dem sa när jag träffade henne för ca ett år sedan: Kan alla dagar i veckan, almanackan är ständigt tom…

Eller; vad har du gjort i veckan då? Inte mycket..Ska du köpa något till kaffet? Nää, har inte råd…Ganska befriande att kunna vara ärlig från början😅

För stolthetens skull måste jag tillägga att förr i tiden hade jag ett socialt liv jag var nöjd med. Men utmattningen, depressionen och familjeproblemen tog ifrån mig det. Att reparera det är inte det lättaste, men det är möjligt.

Ska jag verkligen lägga ut det här? När andra är inblandade gäller det att tänka till ordentligt, och fråga om tillåtelse om det behövs. Och självklart aldrig lägga ut bilder utan ett stort OK (samt tänka själv. Föräldraansvar!) Men att jag känner mig misslyckad ibland, eller ensam, eller tja, både och, är det så himla farligt att tala om? Ofta får man det motsatta tillbaka, snällt pepp. Förståelse, medmänsklighet.

Och så till sist, för att dela något som verkligen SKAVER, på mer än ett sätt: Maken och jag blev ovänner för några dagar sedan och pratade knappt med varandra på två dygn. Eller jo, om praktiska saker, inte mer. Jag har inte lätt att förlåta så jag var nog värst. Det hela bröts, inte av något storsint förlåt eller ska vi prata ut, älskling utan av att jag gick till vårdcentralen och fick veta att jag hade inflammation i båda hörselgångarna.

Antibiotikan består av 2-4 droppar i hörselgången 3 gånger dagligen. Otroligt svårt att göra själv, så jag fick be om hjälp. En viss närmare kontakt uppstod som ett resultat av detta och sedan en diskussion. Om jag ska vara ärlig hörde jag nog inte allt maken sa, för öronen var fulla av droppar och fetvadd.

Kanske är det just det som bidragit till äktenskapsfriden, och då var det värt det. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker nog mamma när hon läser detta. Mer storsint eller klokt blev det inte här i dag. Men ibland är det det smarta; att inse att man inte alltid är så klok…Kram!

Det sista har jag skrivit så mycket på mitt manus Vårmörker, varje stund jag orkat och haft tid känns det som om jag suttit vid datorn.

Så i lördags behövde jag göra något annat. Jag åkte till stan där mamma bor, och som tur var kunde hon ses! Men först hade jag lite tid för mig själv, och köpte något jag tänkt på länge; mina älsklingsbyxor i sprillans ny version! Jag frågade hur många de hade på lagret, de hade ett par i min storlek. Hittade tre baströjor jag gillade också.

Lunchen med mamma blev en fin stund med en bra diskussion, där jag inte ens tänkte på att ta upp mobilen (för att föreviga, alltså, något jag tänkt innan). Men några tårar landade allt på potatissalladen som mamma sa att pappa tyckt väldigt mycket om.

Men apropå mobiler, då jag spanade in yngstas serie på kvällen såg det ut så här:

Serien heter Strula och dramatiskt är det, som det brukar vara när tonåringar är med i bilden😅

Och för att göra en lång historia kort, när jag vaknade i går morse och drog ett änglakort, vilket jag gör väldigt ofta, stod det att en mini-semester kunde vara precis vad jag behövde.

Exakt så kände jag! Så jag körde en (nästan) repris, men hälsade på pappa också. Minneslunden är så vacker, träden omkring var majestätiska och gräset grönt som sammet på många ställen.

Stort tack till dig som läste, jag hoppas att du får en fin vecka i vackra september.

När jag och yngsta sov över hos brorsan med familj, i stugan de hyrt i somras, hade vi en härlig kväll. Jag busade med hans flickor, eller ja, de busade med mig. Det gick ganska vilt till emellanåt. Vi åt gott, min bror är en utmärkt kock. Barnen blev trötta. och landade i soffan, så vi vuxna fick en pratstund. Samtalet handlade om stort och smått, inklusive den mycket sevärda filmen Sideways. Har du inte sett den, gör det!

Alltså, huvudkaraktärerna är ganska mycket min man och jag, sa jag den kvällen, och syftade på den depressive författaren (jag) och hans mer sorglöse, optimistiske vän (min make).

Han ser ju på livet med ett ljusare sinnelag än jag gör, förtydligade jag. Inte för att det behövdes. Brorsan tittade kärleksfullt på mig och sa:

Det gör 98 % av befolkningen, Louise.

Men han var snabb att tillägga (kanske för att hans känsliga syster inte skulle ta illa upp) att jag hade blivit enormt positiv jämfört med tidigare i livet. Vi har skrattat mycket åt det. Och han har rätt, på båda sätt. Det stämmer att jag är bra på att känna tacksamhet och ganska ofta är positiv. Men det är också utarbetade överlevnads-strategier för att inte ätas upp av mörka känslor.

De sista dagarna har varit svåra för mig. Jag tänker bl. a. mycket på pappa, och har inte långt till tårarna.

Vissa gånger tänker jag, men nu är jag glad (!) för att fem minuter senare bryta ihop.

Jag har inga bra ord för det. Eller, möjligtvis det uttryck min systerson ofta använde ett tag, det passar till mycket. Fasiken!

Hoppas att det snart går över. Är så trött på att gråta. Kram, och tack för att du läste.

I helgen har jag suttit begravd i minnen, i form av fotoalbum. Tror jag berättat innan att jag hör till den (troligtvis försvinnande) lilla skara som fortfarande framkallar bilder för att sätta in dem i album. En vana jag haft sedan tjugoårsåldern. Själv tycker jag att det är ovärderligt, och har ingen tanke på att sluta med det.

Att kunna bläddra fram och tillbaka i albumet, och därmed tiden, hjälper mig både att bearbeta det som varit, och gör att minnen förstärks och lägger sig tillrätta inuti.

MEN att få hem ca 200 foton som ska in i 5 olika album(!) jo, för nördig som jag är har jag gjort egna album till alla barnen. Varav äldsta är 21 år nu, så läge att sluta där kanske😅

Hur som helst, att sortera bilderna och få dem på rätt plats är som att åka expresståg genom en storm av minnen och känslor och det gör mig helt utmattad.

Denna gång var dessutom pappas sista tid…Så jag hade fasat lite för det hela men ville inte hoppa över det. Pappa tyckte mycket om att titta i mina album. Så finally, check på detta!

Efteråt sprang jag ut i min sköna gröna räddning, skogen. Och bara andades, och grät.

Över till något helt annat. Häromdagen hade jag tänkt ut vad man och barn skulle vara om de var djur i stället för människor. Min man sträckte stolt på sig när jag sa att han var en lejonhanne.

Men om jag hade varit ett djur då? frågade jag.

Min man tänkte två sekunder och sedan sa han:

Vattenbuffel!

Va?! Varför då?

Du dricker ju mycket vatten.

Okej?

Och vattenbufflar har stora horn…

??

Som de skyddar sin familj med, sa maken lite tystare som om han anade att han var ute på tunn is.

Eller så gör de något annat med sin stora horn, tänkte en sur vattenbuffel/hustru/mamma och gick surt i väg…Check på den! Eller?

…jag kunde, men jag tror att du hör mig ändå...

…Att på något sätt känns det ändå bäst när jag sörjer som mest, för då känner jag mig så nära dig. Jag kan se dig framför mig och höra din röst. Jag vet att du är där! I vissa situationer är det så tydligt, som när jag var nära att börja gråta när jag klev in i bilen förra veckan, då hoppade du kvickt in, du hade dina beige shorts och en kortärmad skjorta när du satte dig bredvid.

Mamma har en kort inspelning på mobilen där man kan se dig öppna en present och bli glatt överraskad. Jag tittar på den ibland, när jag orkar.

…Jag skulle tala om att jag följde med mamma till Kalmar för att fira hennes födelsedag. Hade du levt hade det varit ni som åkt, och det märktes. På nästan varje gata pekade mamma ut en restaurang ni ätit på, eller en affär ni besökt. Jag grät flera gånger under resan, men vi enades om att den var lyckad, det var varmt och solen sken. Senare den veckan fick vi veta att din aska ströddes för vinden i minneslunden samma dag vi kom fram till Kalmar. Det kändes så helt; vi var tillsammans och pratade om dig, och himlen var en klarblå kupol spänd över jordklotet. Vi är aldrig åtskilda, allt är ett och samma.

…Jag skulle säga att jag önskar att jag besökt dig en extra gång sista veckan, men jag visste ju inte. Men jag är säker på att vi skulle vara överens om att jag kom ofta. En av de sista gångerna åkte jag på impuls efter jobbet, mamma sa att du bytt avdelning på sjukhuset. Jag var jag så trött att det snurrade i hela huvudet, jag hade köpt blommor och undrade om de skulle klara sig i värmen i bilen, men jag åkte ändå. Blommorna lever fortfarande, men du har varit borta hela sommaren.

Jag skulle berätta om min mest misslyckade hårfärgning någonsin (t.o.m. värre än förra årets halmgula variant) och när jag besökte min bror med familj, och yngsta flickan blekande en aning och viskade till storasyster att Louise blivit väldigt ljus. Jag vet precis hur du skulle se ut när du skrattade.

Kanske skulle jag även nämna att det var första gången jag frös i går kväll, och jag undrade om det berodde på att jag var så ledsen och trött, eller om det var för att hösten börjat, och jag bestämde mig för att det var både och.

Det skulle inte spela så stor roll vad jag sa egentligen, jag vet att du skulle lyssna. Det var en av alla fina saker med dig. Det blir första hösten utan dig, men jag är övertygad om att du finns nära, och det är en stor tröst för mig. Jag saknar dig och jag älskar dig, pappa.

Söndagen och måndagen blev två välbehövliga dagar då livet fick ta större plats än skrivandet. Först hälsade äldsta dottern, som flyttade hemifrån för snart tre veckor sedan, på.

Det var tydligt att alla saknat henne, för efter middagen satt hela familjen kvar ett tag och pratade. Yngsta hade bakat en sockerkaka, som jag hittat på en blogg, med smak av choklad och kanel. Hon pyntade med florsocker, och vi njöt!

Och i måndags var det dags att åka till stan. Hade lovat yngsta att shoppa kläder inför skolstarten, äldsta dottern ville hänga på. I bilen visade det sig dock, med plågsam tydlighet, att vi alla var ganska trötta och lättirriterade…Men, vi var i alla fall tillsammans, vilket jag passade på att föreviga.

Fast vi hängde inte hela eftermiddagen (och det var nog tur). Efter en lyckosam shopping på bl. a. Gina Tricot, träffade yngsta en vän, och detsamma gjorde jag, medan äldsta dottern tog bussen hem, hon skulle på kurs på eftermiddagen.

Jag och min vän fikade i…3 1/2 timme visade det sig, vi var båda lätt chockade när vi insåg det. Under tiden hade yngsta med sällskap flugit in och ut ur affärer som virvelvindar. Vi var lite fattigare när vi åkte hem, men hade en del saker med oss;)

I dag är jag trött, så trött! Har skrivit på mitt manus, parallellt med att jag fyllt både kaffekopp och tvättmaskin flera gånger. Skolstart i dag, känns både vemodigt och skönt. Största tack till dig som läste, hoppas att du får en fin dag!

Semestern och ett sällsynt flow i skrivandet (äntligen)! har förvandlat de sista veckorna till en riktig djupdykning i manus Vårmörker. Så eftersom inte mycket annat finns i huvudet just nu tänkte jag berätta hur en skrivande dag ser ut.

Vänligen observera att jag inte på något vis är en etablerad författare, utan endast har skrivit en stackars bok (Skuggvinter 2017). För produktiva författare ser det säkerligen annorlunda ut, men jag måste ta hänsyn till sviterna av utmattningen och ett visst mått av hjärntrötthet. Nåväl:

Jag går oftast upp tidigt, i dag kl. 06.15. Och fotade min favoritmugg från Starbucks, ute på altanen, till detta inlägg. På morgonen skriver jag alltid på laptopen i köket, då stör jag ingen. Jag brukar sätta på lugn (ordlös) musik och timern på mobilen.

Ett skrivpass är 25 minuter, sedan vilar jag i några minuter. Fast sanningen är att det gör jag inte jämt, inte om jag är väldigt inne i texten, då kör jag ett pass till. Efter ca två timmar, då jag även ätit frukost (framför datorn) brukar jag vara ganska trött, och då tar jag en promenad i världens vackraste skog.

Den stunden är bara min, när tankarna får flyga fritt, inte sällan är det den bästa stunden på dagen. Och/eller, så här i sommartid, kan det hända att jag tar ett bad.

När jag kommer hem är det ofta hushållssysslor som väntar, eftersom vi är fem stycken som bor hemma (alldeles nyss var vi sex, men äldsta dottern flyttade för drygt två veckor sedan) så är det aldrig fel att sätta på en tvätt eller plocka/städa lite. Fast klappa kaninerna och ge dem mat är förstås mysigare.

Matlagningen och disken är makens, med viss hjälp av motsträviga tonåringar;) Då min dygnsrytm under sommaren är annorlunda än deras, brukar jag ha en färdig matlåda i kylen, om inte lunchen är färdig när jag är hungrig. Efter maten vilar jag. Sedan min utmattning 2018 har jag sovit i stort sett varje dag, och har inga planer på att sluta med det. Måste jag hoppa över sömnen betalar jag för det i form av ökad trötthet dagarna efter.

När jag efter ca 1 1/2 timme går upp är kaffebryggaren laddad, så att jag kan ladda för nästa skrivpass. Tar laptopen under armen och går upp till mitt nya skrivrum. Känns berusande härligt att ha ett med dagsljus och t.o.m. balkong!

Förutom laptopen, kaffe och termos måste jag ha med mig; vatten och smörgås, och Underbara Claras almanacka, för att kunna kolla vad som behövs göras resten av dagen.

Underbara Claras almanacka ser f.ö. ut så här och innehåller mängder av praktiska husmorstips, recept och mycket mer🙏Hoppas det kommer en ny för 2026!

I övrigt får inget störa mig. När jag är i min text är jag verkligen där! Just nu är det en viktig avgörande dialog mellan min huvudkaraktär Lina och en person jag inte kan berätta om. Yngsta har lite svårt att acceptera detta, men tränar på att inte störa mig. När jag, efter några timmar börjar göra annat, som att kolla nyheter eller klänningar jag vill ha, då vet jag att orken sinar vad gäller skrivandet.

Då väntar bl. a. tvätten på att bli hängd, och har jag tur får jag hänga med något av barnen. Men i går var det syrran jag pratade med, samtidigt som jag dammade tre rum (sovrummet, vardagsrummet, köket).

Uppmuntrar henne att fortsätta med sitt skapande, min syster är en otroligt begåvad konstnär, och ett ess på poesi.

I dag har jag bakat in bloggandet i min skrivtid, men nu är det dags för den där skogspromenaden to die for! Tack snälla till dig som läste, det betyder mycket för mig, och vill du prenumerera blir jag självklart ännu gladare. Önskar dig en riktigt fin dag, kram!

Just nu skriver jag om att jag ökat skrivandet på mitt manus, och i går morse kom jag in i ett riktigt flow. Det fortsatte hela dagen, och även i dag. I skrivande stund (haha) har jag ont, framför allt i höger arm och hand, och är så där lost som man kan bli när man hänger med sina karaktärer mer än med riktiga människor. Men, så välbehövligt, jag börjar ana slutet på Vårmörker. Dock finns det fortfarande kapitel att skriva, och ännu mer att rätta till innan det är dags att snygga till det hos lektör. Sjätte oktober är tiden jag fått, men hon skulle höra av sig om hon fick någon lucka. För nu är jag naturligtvis sugen på att komma längre i processen. Här är förresten jag, precis nu, i skrivrummet.

Och doften jag känner kommer från grillen. Maken sjunger där nere, med stor entusiasm och en kall öl i handen. Mitt luktsinne är tillbaka, det är ljuvligt! Dock har jag fått snyta mig många gånger i dag, men nej tack, ingen förkylning igen.

Längre än så blir inte detta inlägg, p.g.a. nämnda högerarm och hand. Jag ska gå ut i trädgården i stället, medan jag väntar på maten. Se till kaninerna och titta uppåt, på den blå himlen. Jag badade tidigare, det var skönt, och karaktärerna kan gott vänta med sina äventyr till i morgon. Kram!

Fram till 26 augusti arbetar jag bara två dagar i veckan (vanligtvis är det tre), vilket ger mig möjlighet att skriva mer än vanligt. Och för första gången vad gäller Vårmörker börjar jag sakta närma mig slutet.

Även om jag numera vet att ett manus som är ”klart” egentligen bara betyder att andra ska ta vid och tycka och tänka så att jag får ändra en massa – alltså är det långtifrån klart – är det i alla fall en milstolpe!

I slutet av detta inlägg kan du som är nyfiken på Vårmörkers handling ta del av en s.k. baksidestext. Den publicerades visserligen nyss här på bloggen, men det är bara att hoppa över den om du redan läst. Vad gör jag när jag behöver vila mellan skrivpassen då? Hushållssysslor till exempel. Efter några timmar vid datorn är det skönt att vara praktisk; hänga tvätt, dammsuga och bara få röra på sig. Och inte mycket kan få mig att hoppa över mina skogspromenader, tvärtom – ju mer jag skriver, desto mer behövs dem.

Och förra veckan bodde jag och maken på hotell en natt. Sånt piggar sannerligen upp!

Nu tackar jag dig som läste, och hoppas att du kikar in snart igen. Kram!

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala. Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.