Författare: Louise Baumgärtner

Som lovat i förra inlägget kommer här ett stycke ur manus Vårmörker, som jag skriver på nu. I detta kapitel har Lina just svängt in på familjens uppfart, och upptäckt att ytterdörren står vidöppen trots att ingen är hemma. Det är senvinter, mörkret håller på att falla och huset ligger ensligt utanför byn.

”Varför ska vi stanna i bilen”? Jakob lät otålig i baksätet.

”Bara en liten stund, gubben, mamma ska kolla en sak. Lina drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet. Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något, försett med ett färgglatt band som hon mycket väl kände igen utan att just nu kunna placera det. Hon hörde Josefin säga något i bilen, men inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det. Registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka men fortsatte. När hon kom tillräckligt nära såg hon vad det var. Hennes nyckelknippa, som kommit bort i höstas, låg där på översta trappsteget.

Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.

”Mamma”!

Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem, hade låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och till och med på detta avstånd hörde hon att Jakob gnällde.

”Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen”, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd. Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade snön av det färgglada snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.

”Hallå”? ropade hon.

Hon fick inget svar, trots att hon stod kvar någon minut. Däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande; Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt, var det redan för sent att göra något åt det.

Jag tackar dig som tittade in och hoppas att du har en fin första advent. Kram!

”Bit i hop som du brukar göra”, sa hon, och två minuter senare stirrade två tandläkare dystert in i min mun. Tydligen har jag ett otroligt dåligt bett, hårt t.o.m. när jag inte upplever att jag biter i hop. Djupgående saxbett. Inte konstigt att jag fått dra ut två tänder i höstas, konstaterades det. Men nu är det bettskena på gång! En del upptäcker att de inte kan sova utan den när de väl vant sig, sa tandläkare tre uppmuntrande, när han kom med olika exemplar i en liten korg och förevisade dem.

Det låter lovande (tror jag). I övrigt är jag nedstämd. Trots att mycket är bra. Så det känns lite orättvist att mitt känslomässiga lågväder dragit in…Jag tycker att man ska bejaka sina känslor, men är så trött på att gråta att jag bestämt mig för att möta deppet i dörren, så att säga. Inte stänga ute det, men inte heller alltid stänga in mig i sovrummet när tårarna rinner.

Så nästa gång jag är ledsen har jag och min man bestämt oss för att göra något ihop. Det kan vara serie i soffan (inte mycket annat vi orkar göra tillsammans på vardagarna) ta en promenad, eller ”bara” kramas. Närhet till någon hjälper när man är låg, men jag kommer inte alltid i håg det.

Något annat som muntrar upp mig är att det går så bra med Vårmörker! Skrivandet har blivit något jag klamrar mig fast vid, särskilt nu när jag tillbringar mer tid än jag brukar ensam. Och min svikna karaktär har fått ett särskilt liv, jag skriver genom henne och de kapitlen blir bättre än om jag varit glad. Så inget ont…

Du som tittar in här hyfsat ofta har förmodligen koll på att jag lät en lektör läsa för ett tag sedan, och hon tyckte mycket om mitt manus. Det betyder självklart också mycket. Det är ännu inte klart, men det närmar sig! Så i nästa inlägg blir det ett smakprov ur Vårmörker, för den som är nyfiken. Kram och stort tack till dig som tittade in, hoppas att du mår bra.

Brödhög

Bokhög

Frosthög

Manushög

Jag mår inte bra för tillfället. Men med manuset går det bra och det är jag lycklig över. Kram.

Jag kom i väg till jobbet i dag utan att riktigt veta hur det gick till.

Känner mig aningens darrig och världsfrånvänd efter dagar av feber och liggande i soffan. Massor av läsande och tittande på serien Succession. Såpass att jag snart tror mig höra till en rik och störd familj.

Jag har en lapp i fickan, och räknar med att orka handla efter arbetet.

Yngsta gruvar sig för ett viktigt prov i morgon, medan jag ber att hennes skor inte har för hala sulor. Fruset och vackert ute. Sönerna snörvlar på hemma, manuset har lagts på is när jag varit sjuk och allt känns väldigt mycket november.

I torsdags kväll började jag känna mig sjuk. Och i går hade jag uppemot 39 grader. Det var jobbigt, hjärtat dunkade hårt i kroppen och jag var stelfrusen och ångestfylld. Natten blev bättre med hjälp av Alvedon och Iprensa.

I morse mådde jag mycket bättre och satt till och med en stund med mitt manus. Men efter det svek orken mig. Ganska skönt, faktiskt.

Dessutom är jag mitt i en riktigt bra bok, Draggängarna. En lovande debut!

Och nyss läste jag ut en suverän deckare.

Så i dag skulle jag rentav kunna kosta på mig att säga att det är aningens skönt att vara sjuk.

Förresten, på tal om böcker berättade jag nyss att Skuggvinter hade 3.74 i betyg på Goodreads, här kommer en bättre skärmdump på det än i förra inlägget. Hoppas att du som kikade in mår bättre än jag. Trevlig kväll eller dag, beroende på när du läser.

Jag är oändligt tacksam för min familj. När jag var ung var jag så sjuk att jag inte vågade hoppas att ”det vanliga livet” var något för mig. Lyckligtvis hade jag fel.

Jag känner stor tacksamhet över att jag och maken har jobb, att äldsta dottern nyss fick ett vikariat, och att äldste sonen gjorde ett arbetspass för första gången på ett tag i går.

Vi är inte rika, men inte heller fattiga. Att bo i hus var allt jag ville när barnen var små, nu har vi bott i vårt i femton år. Att ha trädgård! Att kunna köpa vinterjackor till barnen utan ont i magen, och julklappar och hälsa på farmor i Nederländerna.

Rikedom eller ekonomisk stabilitet kan se olika ut beroende på vem du frågar, men är att få äta sig mätt, kunna gå till doktorn eller åka på semester självklarheter?Nej och åter nej. Tyvärr🥲

Jag skriver på manus Vårmörker och hoppas och tror att den ska komma ut. Men oavsett vad som händer gjorde Skuggvinter det. Så min dröm är redan uppfylld!

Att jag tror på Gud, änglar och ett välvilligt Universum. Det betyder så mycket för mig, det värmer, tröstar och inspirerar.

Har du några tacksamheter du vill dela med dig av? När vi verkligen börjar tänka efter är de ofta fler än vi tror. Kram och tack för att just du tittade in!

Jag arbetar med manus Vårmörker. Gick upp 06.20 och satt i flera timmar, och likadant har det varit nu på eftermiddagen.

Förra helgen var jag inne på Goodreads och såg att Skuggvinter hade detta betyg. Det muntrade upp.

Hittade även denna recension, skriven av Boktokig (29 dec 2018): Det är hemskt. Det är spännande. Louise Baumgärtner skriver insiktsfullt om destruktiva förhållanden och våldsamma män. Jisses så läskigt det är. Skuggvinter är en bra debutroman som gör mig mörkrädd. Sådant här är mycket mer skrämmande än övernaturliga saker.

I morgon är det Fars dag och hela familjen ska till mamma och äta. Förra året åkte jag ensam, med sällskap av rosor och tårta med blåbärsgrädde. Du blev så glad, pappa, och rörd. Jag har lovat mamma sockerkaka med saffran till kaffet. Efteråt blir det besök i Minneslunden. Gravljusen är redan packade. Saknar dig så, lilla pappa.

05. 40: Vaknar innan klockan, direkt in i en varm och lång dusch. Njuter sedan av kaffet i källaren där jag sätter på en tvätt. Kollar att skolungdomarna vaknat, kokar gröt till mig, och gör en toast åt yngsta. Äter frukost, och antecknar vad som ska göras i dag.

07.30: Allmänna hushållssysslor; in med disk i maskinen, in med rena handdukar i skåpen, hänger upp plagg som måste vara torra i morgon bitti, förbereder inför skrivandet. Maken kommer hem från nattjobbet, vi byter några ord innan han går och lägger sig.

08.15: Börjar skriva på manus Vårmörker i 25-minuters pass, med korta pauser. I en av dessa gör jag första utkastet till detta inlägg.

11.45 Promenad. Musik i lurarna. Många tankar och känslor för tillfället. När jag kommer hem släpper jag ut kaninerna i deras hagar.

13.00 Färdig matlåda till lunchen, så skönt. Couscous med grönsaker, kikärtor och fetaost.

13.45-14.45 Sover. Som varje dag.

14.45 – 15.45 Putsar fönster i köket och i yngstas rum. Kan inte låta bli att sortera i hennes garderob, och hittar då de leggings hon letat efter. Diskar sedan mina viktigaste skrivredskap🔽

15.45. Skriver. Kommer på en otäck idé och blir riktigt uppåt!

17.00 Plock, och prat med familjen, innan de åker till gymet. Ännu en promenad i mörker, suttit så mycket. Dammsuga, fixa något lätt att äta, hänga tvätt. Och lite serie med maken.

21.15 Och nu är det sängdags, eller rättare sagt läsdags. Tillbringat nästan hela dagen ensam. När barnen var mindre var jag aldrig i fred, nu är det totalt annorlunda. Inte alla dagar, men en del, som denna onsdag. Tack till dig som kikade in🙏❤️Hoppas att du mår bra.

Yngsta ringde till jobbet och beställde låtsasblod, och så var Halloween i gång på riktigt. Jag var tacksam över att hennes såriga ansikte bara var fejk, och över allt godis vi köpt.

För i fredags, medan jag och maken lämpligt nog kollade på en läskig serie, knackades det på dörren, och den ena, kusligare än den andra, presenterade sig.

I går gick jag och mamma på minnesgudstjänst i kyrkan där pappa begravdes. Det var stämningsfullt, och tårarna rann. Efteråt värmde kaffe och personalens vänlighet, och när vi väl kom till kyrkogården blev vi på bättre humör när vi lyckades hitta parkering. Och sedan, så vackert!

Stad i ljus, som det sjöngs i kyrkan. Stad i ljus av älskade som inte längre finns här. Du ska veta att vi saknar dig oändligt, pappa. Det finns så mycket vi skulle berätta om du kom tillbaka. Vi skulle krama dig och vi skulle inte, aldrig släppa taget.

Höstlov och yngsta åkte till bästisen för att sova över, medan vår andra skolungdom entusiastiskt och högljutt spelade med kompisen hela kvällen. Jag tryckte i öronproppar när jag skulle sova, och tänkte på det som är viktigt på riktigt när det gäller vänner: Att de finns❤️För vi har i perioder även upplevt motsatsen.

Apropå vänner, så kom makens och mina bästa i lördags kväll. Det gör väl inget om jag ligger i soffan, sa en av dem som hade ont i ryggen. Såklart inte, sa jag, vi kan vara oss själva med varandra. Det har jag sagt till mamma, tillade jag sedan, så det måste stämma. Då sträckte vännen nöjt ut sig och vi kollade på filmen Världens värsta människa. I mina ögon en otroligt oskyldig sådan, en ung kvinna som bara velade lite. Till detta åt vi bullar och drack kaffe, vin och te. Eller, ingen drack allt av detta, men alla drack något.

Höstlov, men de första gastarna ringde på redan i lördags. Därefter garderade vi oss med franska kolor och en stor Haribopåse, som alla (inte jag, tänk tänder) går och smaskar på. Så osaliga andar får nog skynda sig att ringa på innan allt är uppätet. Jag drar mig till minnes när yngsta med kompisar flitigt vandrade byn runt och sa Bus eller Godis för några år sedan. Tills vår tålmodige och snälla granne sa att nu får det minsann räcka…

Höstlov och höstlöv och jag skriver på mitt manus. Går igenom det med lektörens feedback i åtanke, funderar och korrigerar. Det är mörka och spännande tider, på många vis…