Midsommarafton blev, trots goda intentioner, ingen vidare dag. Den började med ett utbrott, som tyvärr följdes av flera, vilket minst ett av dem var mitt fel…
Det händer att jag skriver om svårigheterna i vår familj här på bloggen. Att två av våra fyra barn har npf- diagnoser. Att jag har en utmattning i bagaget. Och visst krockar detta rejält ibland…Visst är det bra att vara lågaffektiv, att kunna bemöta sitt barn eller tonåring med lugn, att andas djupt och tänka efter innan man säger något. Speciellt om man är arg.
MEN JAG GÖR INTE ALLTID DET! Speciellt svårt har jag för när ett av mina barn attackerar något av sina syskon. I går blev jag vansinnig. Jag skrek, jag gormade och gapade. Alla fönster och altandörren stod på vid gavel, så varenda granne som noppade jordgubbar och letade efter fina duken, eller för all del, bara spankulerade förbi kunde säkert höra mig.
Det stora barnet blev ledset, och det hela slutade med att det var jag som sänkte alltihop
Nu tror jag i och för sig att de andra hämtade sig lite bättre än jag gjorde.
Det bästa och mest storsinta av mig hade väl varit att försöka släta över och lysa upp aftonen efter detta. Men det gjorde jag tyvärr inte heller. Jag hade tappat både lust och ork, även om, som tur var, den goda laxmiddagen som mina föräldrar kom med, blev bra, och tillika en fin pratstund i trädgården med mamma.
Ibland tycker jag att det är så oerhört svårt att vara förälder. Jag kämpar så mycket, men är förbannat osäker på om det räcker till.
Jag försöker ha tålamod och lyckas ofta, men när jag brister är jag rädd att jag förstör för mycket. Jag älskar dem så innerligt mycket, och det gör också ont.
Men i dag är en ny dag! En dag där ingen otroligt nog är vaken än, bara jag. Och kaninerna förstås, som jag i skrivande stund håller ett öga på, där de springer runt i sina hagar. Eller ja, ligger
Och jag bestämmer mig för att detta ska bli en bättre dag. En där jag och äldsta dottern åker och köper nåt gott till serien vi ska titta på i kväll, om hon orkar. En dag där jag är snällare, både mot mig själv och andra. Och när det enda sätt jag tillåter mig själv att sjunka på är så här🔽
För hur gärna vi än vill lyckas vi långtifrån alltid. Det kan handla om humöret eller orken. Det kan handla om engagemang, sådant vi vet att vi borde göra…Det kan vara att gnälla eller tjata när det enda vi vill är att stötta.
Men vad det än är så är det viktigt att vi förlåter oss själva, och tillåter oss att starta om. Stort tack och kram till dig som läste, vem du än är och vad du än kämpar med🤗❤️🔥
Mitt liv 
❤️
GillaGillad av 1 person
🤗❤️
GillaGilla
Sannerligen ett tufft jobb man tog på sig – när man tog beslutet om att bli förälder.
Inser att vi gjorde många fel, men förhoppningsvis mycket rätt också.
Idag berättades en bit ur ett liv för mig och ibland kan jag fundera över hur mycket i miljön som EGENTLIGEN påverkar en människa. Den människan (som berättade) blev ju i alla fall en fullt fungerande vuxen – trots allt…
Borde vi skaffa oss mer kunskap om föräldraskapet INNNAN vi skaffar barn? Vara föräldrar på prov ett tag först, om det kunde genomföras praktiskt på nåt vis.
Kanske att naiviteten innan vi ”skaffar” oss barn trots allt är nödvändig, för utan den så skulle det kanske födas för få barn.
Jag tycker att jag var väldigt okunnig. Visste ingenting om vad som kunde hända/tillstöta efter förlossningen. Hade ingen aning om att man som kvinna kunde drabbas av sjukdomar som utlöstes av förlossningarna. Som sagt; man kanske inte ska veta för mycket – innan.
Idag när jag umgicks med vår yngste son (som nu själv är pappa) så känner jag en stor ömhet – både för honom och oss.
Tack Louise
GillaGillad av 1 person
Tack själv för all klokskap du delar🙏❤️Ja, det är nog tur att vi är naiva och inte riktigt vet vad vi ger oss in på, och allt som kommer hända innan vi blir föräldrar…Fint att höra om stunden med din son, när du kände ömhet för er båda❤️❤️Man gör ju så gott man kan
GillaGillad av 1 person
Dina barn vet att du älskar dem!!! Även du har begränsningar gällande ork och tålamod, det kallas att vara mänsklig! Jag har tagit upp vissa saker med John som jag haft dåligt samvete för och då jag rutit i. Han har som vuxen inget minne av det och sa: Jag behövde väl antagligen att du sa ifrån.
Ingen kan göra mer än sitt bästa och det gör du. KRAM
GillaGillad av 1 person
Tack fina du❤️Så skönt att höra att han inte ens kom ihåg det☺️Och ja, vi är ju alla människor, ingen av oss är perfekt. Kram!
GillaGilla
Det svåraste – och det finaste i livet är att vara förälder. Det tillhör livet att alla beter sig som de människor vi är – på gott och ont!😍👍🏻
GillaGillad av 1 person
Så sant som det är sagt, du är klok som alltid🙏🥰
GillaGilla
Ja inte är det lätt att vara förälder… Tack o lov är mina alla fyra vuxna nu o lever eget liv och två av dem har eget barn o den tredje blir snart förälder… Men nog har vi haft våra dunster, då jag tappat humöret o ropat o gormat… Men jag har alltid förklarat efteråt, att det var inte han/hon jag blev arg på utan deras beteende… Att vi har alla rätt att få visa våra känslor, men gör man fel ska man säga förlåt åt den man sårade. På ngt sätt måste jag/vi väl ändå ha gjort rätt i min/vår uppfostran för ingen av dem har vänt mej/oss ryggen eller har ngt ont öga mot mej/oss idag. Jag har också fått den äran att sköta barnbarnen så det betyder väl att dom litar helt på mej, annars hade jag nog inte fått den äran.
Det känns alltid jobbigt när man varit på kant med barnen o det är nog föräldern som tar mest illa upp av bråket o får dåligt samvete. Inte vill man ju vara arg på den man älskar mest av allt i världen. Men med en ny dag kommer nya tag. Kramar hela det trasiga – och kärleken övervinner allt 🤗❤️
GillaGillad av 1 person
Tack för medkännande och klok kommentar❤️Kramar hela det trasiga – så fint! Det måste väl ändå vara så att vi alla tappar det ibland? Det är en av de stora orsakerna till att jag delar, det är skönt att få svar likt dina men statistiken blir också väldigt hög då – tror folk känner igen sig och tycker att det är skönt. Kram på dig och TACK igen❤️
GillaGillad av 1 person
Det är svårt att vara förälder och för oss med barn med NPF-diagnoser blir det så mycket svårare. Minsta lilla blir en stor sak. Förstår att du blev ledsen och tappade orken när ditt tålamod brast men du är bara människa och det är okej. Ingen är perfekt och hanterar varje situation enligt ”regelboken”. Hoppas att du mår bättre nu.
Kram ❤
GillaGillad av 1 person
Ja, du har alldeles rätt i att det blir så mycket svårare, tack för att du skriver det🙏Tänk ett barn som blir arg två – tre gånger (bara ett exempel) på en fm. Men tänk ett barn som får kanske sex eller sju utbrott under förmiddagen, och syskon som reagerar på det – och inte bara en dag är sådan…Att hålla sig lugn då. Man blir ganska utmattad av det. jag mår bättre nu🤗Hoppas att du också mår bra (och lyckas få in bilder i bloggen igen). Kram
GillaGilla
Hmm… ja jag skulle ALDRIG klara av att vara förälder. Det är därför jag har valt bort barn. Bonusbarnen funkar det inte heller så bra med, trots att de nu ska föreställa vuxna alla fyra. Det är svårt. Jättesvårt. Och som sagt. Jag är glad att jag inte är förälder. Verkligen.
Var rädd om dig.!!
GillaGillad av 1 person
Som en annan kommentator skrev och jag höll med om: det är nog tur att man inte vet riktigt vad man ger sig in på när man skaffar barn…Jag ångrar givetvis inte att jag valde att bli förälder, jag älskar ju dem mest i världen, men däremot är jag ofta rädd för all sårbarhet det för med sig. Tänk om något händer någon av dem. Hur vågade jag? Så jag förstår din tanke. Lätt är det inte, även om det ger väldigt mycket glädje också. Ta hand om dig med. Kram❤️
GillaGilla