En olämplig färd mot körkort

Nu är det över en vecka sedan äldste sonen fick sitt körkort! Andra gången gillt – och det var bara sju dagar mellan försöken.

I mitt stilla sinne tänkte jag att ett större mellanrum kanske hade varit lämpligt, men det sa jag inget om. I stället noterade jag när det var dags att skjutsa honom till körprovet att han verkade ganska avspänd. Lyssnade på en av sina favoritlåtar och skämtade lite. Och samtidigt som jag blev allt lugnare, jag hade stressat hela dagen på jobbet för att hinna hem i tid, började jag känna en förhoppning, detta skulle gå vägen.

Solen sken, och sonen sken när han steg ut ur bilen för att hälsa på personen från körskolan som mötte honom. Till saken hör att han fått ett samtal från dem bara några minuter innan jag hämtat upp honom hemma, där de hade frågat om han kunde starta lite tidigare. Och eftersom jag så gott som alltid kör med marginaler fick vi till det! Gott om tid alltså, på alla fronter. Jag vred om bilnyckeln och vinkade. Kvinnan från körskolan vinkade tillbaka, lite väl intensivt tyckte jag.

Ja, väldigt intensivt. Jag stannade, och sonen öppnade bildörren på passagerarsidan med bekymrad min.

– Jag glömde leget.

Utan legitimation, ingen uppkörning. Detta blev kristallklart följande minut. Man kan alltså inte visa upp det i efterhand.

Kvinnan från körskolan tittade på klockan. Sonens egentliga tid för uppkörning var 14.45, nästan en halvtimme bort.

– Hinner du hem och hämta det? frågade hon.

– Teoretiskt sett, sa jag. Men då får det inte vara en enda EPA på vägen. Viker är typ teoretiskt omöjligt på vår väg, men det sa jag inte.

Hon stirrade villrådigt på mig några sekunder, jag stirrade lika villrådigt tillbaka. Kvinna till kvinna, mamma till mamma.

– Kör, sa hon sedan, med ett omärkligt darr på rösten. Kör!

Och jag körde. Medan jag bad yngsta att ringa maken och säga åt honom att leta upp leget. Medan maken svor och for uppför trappan till sonens rum och letade. Medan yngste sonen kastade sig upp på cykeln med leget i handen, beredd att möta upp oss. Så körde jag som en galning. Inte som en tok, hela tiden, men så fort som en mamma vågar köra.

En mamma som, samtidigt som hon gasade på, tänkte att hon gärna ville behålla sitt körkort om nu polisen dök upp bakom en kurva…

En mamma som var väl medveten om att yngsta, något av det bästa hon har i världen, befann sig i bilen och sa saker som ”nu är klockan 14.35, Tobias undrar var vi är, och pappa tror inte att vi kommer klara det”.

Så körde mamman alltmer beslutsamt. Träd, hus och bilar svischade förbi. Hennes körlärare hade inte tyckt att det var en lämplig körning. Hade det varit hon som kört upp hade hon inte fått körkortet. MEN – sonen fick det faktiskt😀🙏Och det fick vara huvudsaken den dagen!