Bara ingen ser mig…

– Din första semesterdag, sa jag när maken yrvaket stapplade upp vid halv elva. Vad ska vi göra av den? Maken tittade ut genom fönstret och suckade. Det öste ner.

Sedan hände en sak, eller rättare sagt förmedlades. Jag avslöjar inte hur, men efter det visste jag precis vad vi ska göra i dag.

Nu, drygt 1 1/2 timme senare står jag under tak med påsen ni ser på bild som sällskap, samt en handväska fullproppad med tabletter, Red Bull och avlusningsmedel. När jag inhandlade kvällens belöning (som ni också ser på bilden) ringde maken och rapporterade dystert att han redan hittat löss hos minst en kille hemma. Då gick jag tillbaka till Apoteket och köpte ännu mer vapen mot lössen.

Kan tillägga att jag tappat den lilla stil jag brukar vara mån om det sista. Badklådan, som nu börjar gå över, har liksom sugit musten ur mig. Och det var när jag gick över torget, iklädd lång klänning, ganska fin iofs, men med svart fleece och leriga skor (fixade hos kaninerna mellan skurarna) som jag tänkte ”bara ingen ser mig”…

Det enda jag gjort i skönhetsväg det sista är att färga håret, och det blev ganska rött och det gifter sig inte alls med glåmig uppsyn, lusmedel och återanvänd påse från Systemet.

Jag tycker om att tänka positivt, att försöka hitta det stora i det lilla osv. Men jag börjar bli rejält trött på alla halsflussar, regnskurar och annat. Jag tycker inte den här sommaren har varit kanon, med andra ord. Och i dag tycker jag det ännu mindre än andra dagar…

Kram, och hoppas verkligen att du som läste har något bättre att göra i dag😉