Halvfullt eller halvtomt?

Det här blir nog en fortsättning på förra inlägget, där jag inte riktigt orkade vara positiv. För det orkar jag fortfarande inte.

När något jobbigt händer brukar jag tänka ”det är i alla fall ingen i familjen som fått en cancerdiagnos”. Det räcker ganska långt. Men just nu är går både kraft och livslust på sparlåga, och då är det dom riktigt trista tankarna och känslorna som tar över…Jag ska inte skriva jättemycket om det, men alla som har erfarenhet av livets hårda skola, och det finns väl ingen som levt ett tag som inte har det, skulle säkert känna igen sig.

Vad är det för mening med allt, och jag känner mig ensam och jag orkar inte, och jag är eländig som gnäller…

När jag ändå är inne på gnäll-spåret: Titta på den här fina vyn utanför jobbet! Nej, det är inte en sjö eller ett vattendrag, som man kanske kan luras att tro någon sekund eller två, det är en parkering, lömskt kamouflerad av regn.

Man blir ju fan helt galen av det här vädret. Häromdagen tog jag med yngsta till stan, och vi fick sitta i bilen och vänta en bra stund innan vi vågade oss ut, för det hällregnade naturligtvis och paraply hjälper inte mot dessa skurar.

Lägg till avlusning två, jo, för hela eländet måste ju göras om efter sju dagar, en till med feber och ont i halsen och så lite familjekonflikter. Tur ändå, nu när jag tänker på det, att jag avstod från semester detta år. Det blir det enda positiva jag inflikar denna kväll där solen konstigt nog tagit sig fram, ser jag nu. Ett gladare inlägg kommer förhoppningsvis en annan dag. Tack till dig som orkade läsa ända hit❤️Kram!