Att vara vi – på vår resa

Det är inte så ofta jag lägger ut denna typ av inlägg, och de gånger det händer är det inte utan känslor, och tvekan.

Även om den fina respons jag får tröstar. Men det är inte därför jag gör det. Sanningen är att det är väldigt kluvet för mig att skriva detta. Det är sårbart och utlämnande och skamfyllt. Det är sanning utan filter, något som många inte visar upp, av naturliga skäl.

Och så finns det en anledning till, som kan tyckas obetydlig i sammanhanget men betyder något för mig: Jag arbetar även som healer, har t.o.m. ett litet företag. Borde en healer ha en trasig familj? Så tänker egot.

Och svaret är att naturligtvis vill ingen ha en trasig familj. För det skaver, och gör ont, och som föräldrar känner man sig, förutom allt annat man nu känner, så misslyckad…

Men om vi ska vara ärliga finns det väl ingen bara lycklig eller problemfri familj, även om man kan ha bra perioder och en del tycks ha det bättre än andra.

Det där har inte gällt oss de sista åren och om jag ska fortsätta vara ärlig är det just därför jag blev healer; för att hjälpa min familj❤️

Men jag skulle även vilja påstå att jag skriver detta inlägg egenskap av healer: Jag har nämligen alltid tyckt att den typen av bloggar (artiklar, Instgramkonton, böcker osv) som vågar vara transparenta med hur de mår, och vad som försiggår bakom fasaden är de mest givande. Inte för att det är trevlig läsning, för det är det sällan. Inte för att det alltid är igenkänning, för vi människor har det på så olika sätt, i olika skeden av livet.

Utan för att jag får tillåtelsen att ”titta in” i en helt annan tillvaro, och på det viset, när jag verkligen får lov att komma på besök, känner mig mindre ensam, helt enkelt. Jag blir påmind om att ”alla andra” också har utmaningar. Och kanske ännu viktigare: jag får perspektiv på mina egna svårigheter.

Vissa har det onekligen bättre än vi, andra har det så mycket sämre. Då kan jag känna medkänsla med dem, samtidigt som jag blir tacksam över det jag trots allt har, och det som fungerar i vårt liv. Och det hjälper mig att växa!

Det är därför jag delar. Det är förmodligen ingen som blir lyft av att läsa nedanstående, men det finns säkert dem därute som känner sig mindre ensamma om sina problem, särskilt om ni är föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser. Det är väldigt mycket till er jag skriver🫶❤️För att det inte ska bli alltför tungt ger jag några exempel (av många möjliga) och avslutar med bra saker hos oss.

Vill också tala om att inte alla fyra av våra barn har npf-diagnoser.

De sista åren har vi kämpat bl. a. med utanförskap och mobbning, djup depression hos en av tonåringarna, skolångest, olika former av ångestproblematik, och utmattning (hos mig).

Pga det, och diagnoserna är vårt hemmaliv…dysfunktionellt, minst sagt.

Tänk dig att någon sparkar på toalettdörren och skriker svärord för att du är därinne?

Det är bara ett exempel på hur vidrigt det kan vara hos oss när någon är extra trött, arg och förtvivlad…

Eftersom det aggressiva beteendet är värst i slutet av dagen är det inte ofta vi äter tillsammans. Två av ungdomarna äter i stort sett alltid på sina rum. De gånger vi försöker slutar ofta med någon form av konflikt.

Ibland går jag undan och gråter efteråt. Det händer även att jag sitter i tvättstugan och bara låter tårarna rinna när det enda jag skulle göra var att hämta strumpor, medan någon vrålar åt mig en våning ovanför.

Ofta får jag dock planera när jag kan vara just i tvättstugan, i källaren. Om min man inte är framme i huset brukar jag hålla till i köket eller vardagsrummet. Alltså vara nära när konflikter snabbt stegras, för att de inte ska spåra ur totalt.

Egentid, jag och maken? Man brukar prata om de jobbiga småbarnsåren…Vi blev föräldrar för nitton år sedan och har aldrig haft så lite egentid som nu. Knappt ens en promenad i byn. Och det beror alltså på de snabbt uppblossande konflikterna.

Och sömnen? Min man jobbar natt och sover dag, och sover nog bättre än jag.

Jag blir ofta väckt flera gånger varje natt, av yngsta som sover oroligt. Och när jag blir det brukar jag ta en runda ut i köket, och…

..plocka in mat som någon natthungrig ungdom ätit (är säkert inte ensam om detta😉

…men även kontrollera kyl, frys och SPIS! Senast för två veckor sedan stod en platta på😰

Jag har även blivit sorgligt van vid ständigt hålla mediciner gömda, och se till att det inte finns farligt många Alvedon tillgängliga samtidigt…

…i hemlighet söka igenom väskor på uppmaning av personal inom vården med ont i magen…

…och mycket annat man inte vill göra som förälder…

Samtidigt vill jag belysa att alla i vår familj är riktiga kämpar och att vi också ser så mycket ljus i tunneln..

Det bråkas i alla fall mindre nu. Vår tonåring som gärna stannade hemma större delen av grundskolan älskar gymnasiet och har strålande betyg!

Vår äldste fick jobb två veckor efter studenten.

Vår yngsta går för tillfället till skolan med lätta steg. Och någon har varit på sitt livs andra date! Vi genomgår en stor transformation även om den varit otroligt plågsam. Och jag har, i allt detta fått förmånen att vara mycket med mina barn. Ett av barnen skrev i en skoluppsats nyss om vem hon alltid visste att hon kunde vända sig till; Min mamma!

Till er därute som kämpar: GE INTE UPP HOPPET, om er själva eller era barn. Var hoppet istället, alla stunder du orkar, var hoppet för dina barn som behöver dig för att du är DU!

Och till mina barn: Jag älskar er – i alla stunder. (Även de gånger det inte märks)❤️❤️❤️❤️