Mysigt och skavigt

Nätterna upplever jag ofta som trygga, även om mina tankar kan vara jobbiga. Jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster som syns på bilden ovan, på den kalla snön som lyser upp mörkret, på gatlyktan som ser både ödslig och mysig ut samtidigt, och känner mig extra varm när jag kryper ner under täcket. I natt var jag, min vana trogen, uppe och vandrade flera gånger. Åt lite yoghurt, var hungrig, kände efter att dörren var låst, stoppade om yngsta.

Jag önskar så att världen vore snällare än den är, på samma gång som jag är medveten om hur otroligt lyckligt lottade vi är.

Vad är t. ex. en stökig klass mot barn på flykt, all otrygghet, fattigdom och våld?

Ändå känns det naturligtvis i en när barnen inte mår bra. Äldsta dottern har varit rejält sänkt sista dagarna, och vill knappt prata om det. Ser blek och trött ut. Sådant låg jag och tänkte på i natt. Det tog tid att somna, och när väckarklockan ringde 05.20 kändes det outhärdligt jobbigt, vilket det nästan aldrig gör.

Vad är mysigt då?

Snön och julen, mitt i allt. Lycka den som får ha barn hemma, för då strösslas hela hemmet med förväntan, pepparkaksdoft, tomtar och Nisse-dörrar. Samt glitter och nyinköpt Lucialinne. Det sjungs och övas i byn, vilket värmer i minusgraderna. Även att jag hör yngste sonen prata glatt med en kompis på övervåningen värmer. Och äldste sonen är ute på jippo med jobbet denna tisdagskväll. Roligt, men riktigt tryggt blir det först när han kommer hem. Så gissningsvis kommer denna skribent vara uppe och vanka i natt igen..