Rätt plats, igen…

Jag brukar tycka om mina dagar, men sista tiden har inneburit mer överlevnadsläge än livsglädje, och då tycker jag om denna stund mest av allt.

Kväll, i sängen med te, och en bra bok. Lugn musik utan text i lurarna, kalla tår som värms under täcket, och…stänga ute resten av världen. (Så gott det nu går, yngsta kommer med jämna mellanrum, vilket är ungefär var tionde minut).

Sista tiden har varit så JOBBIG. Förutom att alla varit sjuka har vi haft ohyra hemma, så jag tvättar och städar som aldrig förr. Med enorm trötthet i kroppen, för egentligen orkar jag inte allt jag gör. Men världen slutar ju inte snurra för att jag är helt slut, och maken har en envis infektion som inte vill gå över och är verkligen medtagen.

Jag kan inte berätta om riktigt allt vi går igenom nu, det blir för utlämnande, men det är tungt. Men precis som jag skrev i förra inlägget finns det många ljuspunkter också.

Som nu t. ex. Det är ändå ett paradis i sig att ligga tryggt nerbäddad i en varm säng, i samma hus som sin älskade familj. (Även om den älskade familjen är ganska jobbig)😉För tillfället njuter jag mest av dem på avstånd. Jag önskar att jag vore full av tålamod, men tyvärr är jag mer sliten än storsint. Och med tanke på hur matt jag är, är det nog klokt att jag drar mig undan när jag kan…

Så, nu slår jag upp boken och avslutar denna fruktansvärt kalla dag, -18 i morse. Kram till dig som tittade in🤗