Denna dagen, ett liv

De sista dagarna har jag tänkt, och jobbat lite grand med mitt manus Vårmörker. Eftersom jag inte gjort det på två år kunde det inte kännas märkligare. Men vädret matchar både skrivblock och känslor.

Ser ni blocket bredvid muggen?💚

Men – det stannar inte vi detta konstiga. Häromdagen fikade jag med två kvinnor jag aldrig träffat förut, ett resultat av gruppen 50 + på Facebook. Vi pratade i timmar. Väldigt trevligt, även om yngsta klokt påpekade det olämpliga i att stämma träff med någon man inte känner. Det kan vara gamla gubbar, tänk på det!

Kaninerna sökte sig till skuggan i eftermiddags

Men – i dag! Solen lyser från en klarblå himmel. Vi ska titta på yngstas teaterföreställning snart. Äldsta dottern har just fått besked att hon ska provjobba på måndag. Och jag har kanske börjat skriva igen. Vad kan gå fel nu – detta känns nästan för bra för att vara sant. Jag måste nypa mig i armen. Eller – så ska jag bara lita på att det kan få vara så här ljust just nu. Okej, jag försöker🙏

2 reaktioner till “Denna dagen, ett liv”

    1. Jag vet, det tycker jag med😊Yngsta syftade på det vi brukar säga till henne, att man ska vara försiktig med att stämma träff med någon man bara mött på nätet, för det kan ju vara en annan person än hen utgett sig för att vara.
      Och här får man ta i beaktande att för barn är alla män över 30 gamla gubbar…
      Ha en bra onsdag!

      Gilla

Lämna en kommentar