En bra påminnelse

Obs! Detta inlägg innehåller endast peppande bilder som jag kan titta på när jag behöver.

Så har jag åter kommit igång med skrivandet på mitt manus Vårmörker. Och inte nog med det. Jag kontaktade även mitt förlag Visto för att fråga om det går att återaktivera Skuggvinter i handeln igen.

Just nu finns den tillgänglig enbart som ljudbok eftersom jag valde att ta bort den från fysiska boken från nätet. Jag skrev ju ändå inte längre (och har heller inte många ex kvar). Hur som helst, när jag ringde Visto kunde hon placera mig direkt. Förvisso har jag ett ovanligt efternamn, men det var titeln hon kände igen, trots att det snart gått sju år sedan utgivningen. Hon hade både läst och gillat Skuggvinter, och tyckte att det var jätteroligt att jag börjat skriva igen!

Sammma sak när jag lade ut ett inlägg på mitt konto på Instagram där jag varit inaktiv LÄNGE. Både vänner och författare hälsade mig välkommen tillbaka. Jag hade varit saknad skrev en av dem t.o.m. och det var fint att se mig. Jag blev så otroligt tagen och rörd, inget av detta hade jag väntat mig.

Så hur känns det då? Lika delar märkligt, och märkligt välbekant. Det är så mycket jag att skriva, det finns i hela mitt system. Och när jag påstår att jag inte skrivit på nästan två år (1 1/2)? är det ju manuset jag menar. Skriver gör jag dagligen, på bloggar eller annat.

Men min lycka över att skriva på Vårmörker igen grumlas av rädslan att tappa lusten. Åtminstone till jag pratade med maken om saken. Vad ska jag göra om jag inte vill längre? Om jag vaknar och all lust är borta?

Då skriver du ändå, sa maken. Som du alltid har gjort.

Och visst är det lustigt hur man glorifierar saker i efterhand? Som att jag bara älskade att hänga vid datorn? Yeahh, right.

Det fanns massa gånger jag satt med mitt manus trots att all inspiration saknades.

En del beroende på att under småbarnsåren var det the one and only egentid. Både man och barn vande sig vid att man inte fick störa när jag skrev. Barnens kompisar vande sig. Även om det inte funkade perfekt var det min zon. Min värld. Och så fanns ju förstås alla gångerna jag försvann in i, lät mig uppslukas av och älskade Skuggvinter. Och att ha en sådan passion ska man vara rädd om, oavsett vad det är. Så den här gången slutar jag inte, även om vägen framåt kommer innehålla allt möjligt.