Veckans drama

De sista dagarna har varit hektiska. I torsdags hade jag ett inbokat långt samtal med Försäkringskassan, och i går stod ett planerat sjukhusbesök med ett av barnen på schemat.

Efter diverse nödvändiga ärenden på hemvägen mådde jag illa och var stuptrött när jag väl kom hem. I torsdags uteblev sömnen jag behöver varje dag, så nu hade jag bestämt mig för att göra minsta möjliga.

Jag släppte ner matkassarna på golvet och skulle just ta Alvedon mot huvudvärken när telefonen ringde. Ett av barnen – från övervåningen. Jag svarade och hörde ett obestämt kraxande från den ungdom vi frånvaroanmält samma morgon pga halsont.

Jag gick upp till honom. 28 grader ute och stekhett på rummet. Han hade knappt druckit och hade 39,5 i feber.

Det blev Alvedon, rikligt med vatten, hemmagjort potatismos som jag fixat dagen innan, och stekt lax till oss! Efter en timme mådde han avsevärt bättre och jag kunde äntligen vila en stund. Ljuvligt nog var det bara vi hemma, äldste sonen hade skjutsat maken som skulle på After Work i Göteborg till bussen, äldsta dottern jobbade och yngsta var med vänner.

När jag gick upp en timme senare var jag fortfarande seg, men vid gott mod. Kvällen bestod av stöket i köket, en stillsam 60-tvätt, småprat med yngsta och hämtning av äldsta. Avslutade med denna bok som jag älskar:

Från början hörde vi till samma förlag, och jag fick läsa hennes Blått blod, rött hjärta i utbyte mot min Skuggvinter. Sedan dess har hon publicerat flera alster, bl. a. ovanstående. Jag som har otroligt svårt att slita mig från thrillers har alltså nu hittat en romance jag genuint tycker om. Somnade gott med tankarna på Fröken Högman och Herr Westerberg, boende på Marstrand på 1800-talet.

Ironiskt då att natten skulle utspela sig på följande sätt: Jag sov djupt i fyra timmar, ovanligt länge för att vara mig. Och sedan upptäckte jag att det var för tyst i sovrummet. Klockan visade 03:03 och om allt varit som det skulle hade maken redan legat där.

Fylld av onda aningar gick jag upp, bara för att konstatera att allt var mörkt i huset och att även äldste sonens skor saknades. Lyckligtvis fick jag tag på honom direkt🙏Det visade sig att maken ramlat på en trottoar. Han hade lite blåmärken men behövde inte vård.

Efter att ha skjutsat äldsta dottern till jobbet tidigt i morse behövde jag lugna nerverna, vilket jag gjorde med brödbak.

Det blev ganska många frallor.

Jag sitter i trädgården nu och passar kaninerna. Feberfritt läge här i dag, vilket jag är tacksam över. Maken sover och jag vet inte riktigt hur han mår. Men denna stunden är min.