Att orka när man inte orkar…

Som NPF-förälder får man, om man har turen att ha den kontakten, en mängd goda råd från psykiatrin. Att vara lågaffektiv är ett av de främsta. Backa, eller gå undan. Välja sina strider. Lugn smittar. Kärt barn har många namn, så att säga. Och naturligtvis är det goda och kloka råd.

Problemet är att många av dessa föräldrar, i likhet med mig, brottas med både utmattning, depression och ångest, ofta som en direkt följd av barnens problem. Och det är inte så att man inte försöker följa dessa råd. Tvärtom har man i många fall utvecklat en väldigt hög tolerans för sådant man aldrig trodde att man skulle acceptera.

I familjer med dessa svårigheter upphör vanliga regler att gälla. De kastas omkull av utbrott, gråt, förtvivlan och psykisk ohälsa. Annat blir viktigt än i familjer som fungerar mer normalt. Då fokus måste ligga på att allt behöver fungera så smidigt som det går, och man befinner sig i överlevnadsläge…det är svårt.

Jag orkar inte riktigt fördjupa mig här, och kan av integritetsskäl inte heller.

Men för att bara kort sammanfatta det jag började inlägget med så känns dessa råd ibland som hån. Självklart vill man vara lugn, stöttande och kärleksfull, alltid❤️

Men det orkar jag inte. När ett, eller flera barn skrikit och gapat i timmar är man fullständigt dränerad, vilket givetvis gäller alla i familjen.

Det har hänt att jag bara sprungit ut, eller gömt mig i sovrummet och gråtit. Och även jag har gapat och skrikit såklart. Inte lätt att skriva men när man slits itu, av oro och förtvivlan för sitt barn och situationen, när man inte får sova ostört, när man blir utskälld för att man sa ett ord fel som missförstods och detta händer gång på gång, år efter år…Ingen som är trasig kan vara sitt bästa jag – ändå fortsätter man försöka.

Måste avsluta med att tala om att jag älskar mina barn över allt annat❤️Det är inte deras fel att det är så här, och de är allihop snälla och goda kämpar som gjort oerhörda framsteg, speciellt nu det sista.

Och yngsta kom i väg till skolan i morse, om än med tunga steg, och för det är jag så tacksam. Tack också för fina kommentarer och mail angående förra inlägget🙏