Sårbara människor

Vad meningslöst med minusgrader om det ändå inte ska snöa, tänkte jag i går på min kalla kvällspromenad. Väderappen visade nämligen ingen nederbörd alls. På himlen stack en bit av en måne fram bakom ett moln.

Men i morse låg det ett tunt vitt täcke på marken och just nu faller sagoflingor genom luften, stora och ulliga.

Jag håller kanske på att få en ny vän, och det gör mig både lycklig och rädd. Självklart vet jag att jag är långtifrån ensam om att ha fått törnar och smällar genom livet, och att jag på många sätt är lyckligt lottad.

Men det tar inte bort att det känns. Det är likadant när vi ses, ett gäng luttrade kvinnor, som hittat varandra via Facebookgruppen Väninnor 50 +. En del pratar mycket, andra knappt alls. Det är inte alltid man vågar spela med de högsta insatserna, vilket är fullt förståeligt. Det har dock inte hindrat oss från att boka in två nya fikaträffar! Livet är ett äventyr och (som en klok person skrivit) ganska kort, så man ska nog våga spela/leva trots allt.

När jag tittade i ett av våra senaste fotoalbum i går blev jag påmind om att allt är förgängligt. Sådant jag höll på att oroa ihjäl mig över för två år sedan har antingen inte hänt alls, eller löst sig. Barnen har gått ur högstadiet, tagit studenten, bytt skolan, hittat nya kompisar…Livet är sannerligen allltid i rörelse, både en sorg, men nog framför allt en stor källa till tröst.