Balans – äntligen

Du som har för vana att titta in här har säkert koll på att vi har fyra barn i familjen, varav två av dem har NPF-diagnoser. De sista åren har ibland varit tyngre än jag kan beskriva i ord. Men nu har det börjat ljusna!

Ensam har fått vänner och hög skolfrånvaro har blivit stor närvaro, så stor att en bestämd person vill gå i väg även när hen är sjuk🙏

Jag får alltid tänka på att jag inte vet vem som läser mina blogginlägg, av det skälet skriver jag oerhört sällan ut namn, och det finns mycket jag inte kan nämna överhuvudtaget. Ändå försöker jag skriva så öppet jag kan, därför att jag vet att det kan hjälpa andra, t. ex. föräldrar som känner uppgivenhet och förtvivlan. Allt kan vända! Och barn och ungdomar är fantastiska, och i stor utveckling hela tiden.

Men en sak som är lätt att skriva om utan att lämna ut någon är att som en effekt av att alla (!) mår bättre kan jag och maken ställa större krav på att de också får dra sitt strå till stacken hemma.

När ett barn har mycket ångest och utbrott ligger naturligtvis huvudfokus inte på att de ska hjälpa till, utan på att det viktigaste ska funka, och att barnet ska må så bra som möjligt. Men nu är vi som sagt någon annanstans och då har vi börjat tala om bl. a. ansvar – som ju är viktigt.

Det ser lite olika ut vad de bidrar med. Äldste sonen som har varit hjälpsam i flera år kan numera skjutsa och hämta syskonen i egen bil, enormt uppskattat! En annan fixar, förutom ganska självklara saker som att ta ner sin egen tvätt och tallrikar från rummet, lördagslunchen. Och en får numera tvätta sina egna kläder. Just det funkar inte jättebra, i stället kommer hen ofta gående i en märklig blandning av övriga familjens plagg😅

Men – vi är på rätt väg och det är huvudsaken. Kunde skriva mycket mer om detta, men hinner inte i dag tyvärr. Önskar dig som läste en fin helg i stället ❤️En där du är snäll mot andra – men inte glömmer bort dig själv.