Kampen för skrivtiden

Jag kunde skrivit mer om påsken i förra inlägget, för trots sorgen var den så fin.

Som jag berättade pratade vi vuxna mycket, men vi lekte även med barnen. Farbror Sascha var först ut när äggjakten inleddes, gastande att han skulle ha allt godis. Och jag riskerade liv och min dåliga höft när jag plötsligt valdes ut till målvakt. Kanske just därför blev jag en ganska framgångsrik sådan! Lite oro dock när en mystisk pizzeria i Stockholm ringde och sa att jag beställt pizzor för flera miljoner. Som tur är infaller detta endast då jag träffar mina brorsdöttrar.

Mitt i allt skriver jag på mitt manus Vårmörker. Och jag har faktiskt lyckats med ambitionen jag nämnde för ett tag sedan, att öka skrivandet. Vet ni vad det mest kämpiga med detta varit? Det är inte att skriva mer, utan att avstå från att göra saker i hushållet. Sådant som inte ens är mitt att göra. Många av er vet precis hur det är.

Man är förälder, mamma, mitt i livet och man förmanar, påminner, städar, plockar undan, torkar av, hittar saker, bär ut, tömmer….i all oändlighet. Men så är barnen plötsligt ganska stora, och kan göra en hel del själva. Men man fortsätter ändå.

Jag tycker så sjukt mycket om när det är ordning hemma, men om jag ska hinna skriva mer måste, som sagt, saker plockas bort. För mig hade det varit hjälpsamt att vara latare. Att tänka det där kan någon annan ta itu med, men det har jag alltså väldigt svårt för.

Varför inte jag, tänker jag i stunden, det går fort, jag gör det så bra, det blir fint! Så makens uppgifter i hemmet åker ibland med av bara farten...

Som ni säkert förstår finns det en del förlorade skrivpass i det, mina vänner. Så kampen fortsätter, i detta nu. Klockan är snart åtta på måndag morgon, och de yngsta åkte till skolan för en stund sedan. Jag har duschat, tagit itu med en del av helgens tvättskörd och snart även bloggat. Dags att brygga kaffe och gå till skrivskrubben.

I eftermiddag ska jag hälsa på pappa på sjukhuset och fika med en vän. Kram!