Attacker av tacksamhet

Trots många och fina gratulationer var jag väldigt ledsen på min födelsedag i går. Det berodde förstås på att pappa är så sjuk.

På jobbet gick det inte att gå sönder såklart. Tårarna som ville komma sprängde i halsen, den gjorde faktiskt ont men jag bet i hop, trots att all världens elände, eller rättare sagt, mitt elände överföll mig. Förutom pappa var det känslor av ensamhet, alla relationer som misslyckats, och sedan hackade jag på mig själv för att jag hackade på mig själv också.

För att få ett stopp på det svarta, jag fyllde ändå år, gjorde jag mitt bästa för att attackera med tacksamhet. Det funkar ofta bra, om man bara är genuint ärlig mot sig själv och inte kräver för mycket, man får faktiskt vara deppig. Men i går var det bara för mycket. Jag är tacksam för alla gratulationer….tacksam för att jag har en familj….tacksam för de vänner jag har…

Jag är älskad, tänkte jag. Jag tar emot livets goda. Även om jag är ledsen. (Och även om det inte känns så, tänkte jag). Sedan åkte jag hem, åt och sov. När jag vaknade och maken kom med kaffet, då kom tårarna. Döttrarna väntade i hallen och kom sedan in med paket och bekymrade miner.

På bilden ser ni vad jag fick, en ängel med ett hjärta i handen. Och på kartongen stod det följande: You are loved. Det förändrade hela min dag. Jag kan inte tänka mig en finare present, ett mer passande tecken, ord jag behövde mer än dessa…

När jag torkat tårarna åt vi lyx-tacos med guacamole, ostsås och chips, utöver de obligatoriska grönsakerna. Yngsta bakade kladdkaka. Jag fick en bok jag vet att jag kommer tycka om av mina föräldrar, en klänning av min man och sönerna hade handlat på Body Shop!

På kvällen kröp jag upp i soffan med en kopp Earl Grey och njöt först av Gilmore Girls med yngsta, och sedan av min och makens serie. Kärlek är bäst och starkast hur livet omkring än ser ut. Kram!