Min offentliga ångest och alla andra

Det händer, och ibland händer det vid tillfällen som egentligen är olämpliga; när jag känner mig som mest hudlös, eller sjavig och står i kön på Willys, är på jobbet, eller möter en granne, att jag får höra orden Jag läser din blogg.

Och så tittar personen förväntansfullt på mig. Då tar hjärtat ett extra skutt i bröstkorgen medan jag scannar inlägg inuti för att få en överblick om vad denna person kan väntas veta om mig nu. Svaret kommer snabbt; väldigt mycket, faktiskt. Och även om jag i stunden kanske inte alltid blir jätteglad över denna insikt, brukar jag rycka upp mig och säga Vad roligt, tack för att du gör det! För det tycker jag självklart, jag bloggar ju för att jag vill att folk ska läsa, och i förlängningen för att jag tycker om att skriva.

Min första blogg (2016) hade just syftet att handla om mitt skrivande och vägen till utgivningen, min psykologiska thriller Skuggvinter, kom ut 2017. Men bloggen kom snabbt att skildra även vardagen och mitt känsloliv. Och eftersom jag är en person som har svårt att prata ytligheter, utan gärna vill åt det som är viktigt på riktigt, skriver jag en del om det som skaver, som gör ont och är trasigt.

Bl.a. har jag som mamma till fyra barn berättat om hur det är att ha flera NPF-diagnoser i familjen, och nämnt såväl absurda, jävliga konflikter och mobbning. Jag har ingen aning om hur mycket jag lidit av, och gråtit över detta, det ligger mig tyngst om hjärtat, och jag är så tacksam att mycket är bättre i dag, även om vi fortfarande brottas med en del svårigheter.

SOM ALLA ANDRA GÖR, tänker jag, alla kämpar förr eller senare med utmaningar. När jag är deppig kan jag knappt gå in på sociala medier, jag hittar bara sol, vänskap, nöjda barn…Så dumt, jag vet att jag betraktar en ögonblicksbild, och jag om någon borde veta att man inte kan se på ett foto om någon är glad egentligen. Detta låter dessutom snålt och småsint. Får inte andra trivas med sin tillvaro, för att jag just då tycker allt gör ont? Men jag tror du förstår vad jag menar. När man mår dåligt är det ofta svårt att glädja sig genuint åt andras lycka.

Men under livet har jag lärt mig att om man kan dela det svåra med andra, gör det mindre ont. När jag skriver inlägg som detta blir det läst, av många. Häromdagen fick jag ett av de meddelanden jag uppskattar mest; en person som tackade mig för att jag delade, vilket ledde till att hon kände sig mindre ensam. Och det är definitivt den starkaste orsaken till att jag fortsätter vara så öppen.

Att jag nämner barnens utmaningar beror på att jag vet att det hjälper andra, många av dem föräldrar, att känna hopp. Har de övervunnit detta, kan vi också!

Jag är helt övertygad om att vi skulle ha ett samhälle där fler kände sig mindre ensamma om vi vågade anförtro oss mer åt varandra. Men givetvis skriver jag med barnens tillåtelse och största sekretess.. Känner man oss vet man ofta vilket barn som kämpar (eller har kämpat) med vad, men på bloggen ska det inte gå att utläsa. För jag vet ju aldrig vem som läser; det kan vara en klasskompis mamma, eller klasskompisen, en lärare, en släkting eller en kollega jag knappt pratar med. Av den anledningen finns det givetvis mycket jag inte kan skriva om.

När det kommer till mig själv försöker jag dock vara så transparent jag kan. Vad skriver jag om då? Ambitionen jag började blogga med; att skriva om mitt skrivande, finns kvar, nu är det manus Vårmörker som gäller (och tro det eller ej, jag börjar närma mig slutet). Jag har berättat om min utmattning, med efterföljande depression (2018). Ibland nämner jag min stora känsla av ensamhet, trots att jag är omgiven av människor (familjen i alla fall) som älskar mig. Jag lider av en ganska svår ångest, hyfsat ofta. Men jag skriver ofta om det som väldigt många kan känna igen sig i; när man känner sig misslyckad för att man miste tålamodet med ett av barnen, när man oroar sig lite för mycket, och är osäker rent allmänt… Ibland är jag t.o.m. lite rolig.

Med detta sagt; jag är ingen olycklig människa. Jag ser mig snarare som en olycklig-lycklig människa, för när jag är glad vilket jag faktiskt är ganska ofta, då kan jag hitta lyckan i en god kopp kaffe, ett fint träd i skogen eller en riktigt bra dag. Och såklart; hos barnen.

Kort och gott, allt det där kan du läsa om här. Stort tack till dig som följde med ändå hit, följ gärna bloggen om du vill, då blir jag glad. Kram!