Den skrivande hönsmamman

Jag har hintat att detta inlägg skulle vara personligt, men har även lovat att berätta mer om mitt skrivande, så här kommer två flugor i en smäll: För ett tag sedan beslutade jag mig för att satsa mer på manus Vårmörker, vilket gott och kort betyder att öka tiden vid datorn.

Viljan saknas inte, det är timmarna som inte räcker till…Ett lätt sätt att få loss mer tid i vardagen har varit att minska tiden på sociala medier. För att vara ärlig har det krävts lite viljestyrka, men att sätta ett tidtagarur när jag varit inne på Facebook och Instagram har hjälpt. Med hjälp av det har jag fått svart på vitt att jag lätt tjänar in ett skriv-pass, som är på 25 minuter, bara genom att minimera ”slös-scrollandet”. (Jag kör inte bara ett skrivpass per dag för den nyfikne, men brukar pausa kort efter 25 min).

Bloggandet vill jag inte sluta med. Har bloggat sedan 2016, inte mycket om man jämför med en del andra, men tillräckligt länge för att ha blivit en del av mig. I perioder har jag försökt sluta, men det blir aldrig särskilt långa uppehåll. Bloggen ser jag också som mer kvalitativ än sociala medier.

Sedan finns tiden som upptas av det nödvändiga; att sova, äta, jobba, sköta hushållet…ni vet. Tiden som inte är förhandlingsbar. Men så finns all tid som faktiskt är det: Det jag gör hemma utan att jag måste. För några år sedan var det annorlunda. När barnen var mindre och tonåringar, när NPF-diagnoserna tog väldigt mycket kraft och det gällde att anpassa i absurdum, medla i många och långa konflikter, och annat jag inte kan nämna, plus allt som krävs i ett familjeliv, dysfunktionellt eller inte. PHUU!

Och även om inte allt är problemfritt i dag, långt ifrån, finns det mer tid nu för mig nu att t. ex. skriva. JAG MÅSTE BARA….GRR!! SLUTA GÖRA ALLT JAG INTE BEHÖVER GÖRA HEMMA LÄNGRE! Där ligger nog min största utmaning. Under de jobbiga åren hemma hade vi två barn som i princip inte gjorde någonting men tog massor av energi, och två barn som kom i skymundan. Vi försökte naturligtvis så gott vi kunde, men lyckades inte helt. Då kändes det fel att utöver det även kräva att de skulle hjälpa till hemma. De stökade ju inte ner som de andra, tvärtom. Om detta kan man säkert tycka en massa, och vi gjorde väl inte rätt val jämt, men jisses vad vi försökte!

Summa summarum är att alla hemma vant sig vid att jag gör väldigt mycket, och det behöver jag ändra på. Om någon har tips eller tankar tas detta tacksamt emot. Men vänligen observera att jag är både en hönsmamma och pedant, så lätt lär det inte bli. Dock viktigt på riktigt, och uppföljning utlovas.

Men nu, hör ni, har det hänt något i vår familj jag knappt vågat tänka på. Det är inte för att det är dåligt, men…Jag berättar mer i nästa inlägg. Tack så mycket till dig som tittade in, det betyder mycket för mig!