Vemod på alla fronter

Efter en kortare ledighet var det dags att börja jobba i går igen. Det gick bra, men känslan är ändå vemod. På många fronter. Över att sommaren närmar sig sitt slut, och att min syster med son är på Landvetter i skrivande stund, de ska hem till Italien.

Detta vemodiga inlägg skapas f.ö. i mitt nya skrivrum. Äldsta dotterns gamla rum. Men det är fortfarande ditt, har vi försäkrat henne, så fort du vill komma hem! Men hon vill inte komma hem, hon har ju precis flyttat…

Yngsta och bästa kompisen suger ut det sista av sommarlovet genom att sova över, och sedan sova över igen. Och leta efter badkläder i garderoben, och rabarber på skolgården.

För en av mina äldsta tog ett sommarjobb slut, och tyvärr väntar ingen förlängning. Så de arbetsskjortorna kommer jag aldrig mer tvätta. Vemod även där alltså…

Jag undrar hur hösten blir? Min plan är att skriva klart mitt manus, medan jag ser löven falla utanför fönstret. Jag kommer i alla fall fortsätta bada.

Och hoppas på det allra bästa för mina nära och kära, så som vi alla gör, medan stolthet och oro och glädje bor inuti oss. Och jag ska fortsätta prata med pappa, trots att han inte finns här på jorden mer.

Jag har andra planer också, men inser att ledsnaden tar över nu. Så jag lämnar nya-gamla rummet för tillfället, och går till köket i stället. Där gör maken pizza och jag planerar att försvinna in i hans mjöliga famn ett tag. Sedan ska vi se på Untamed, en mini-serie om mystiska händelser i en gigantisk nationalpark. Och vad livet egentligen har för planer vet vi aldrig…