…jag kunde, men jag tror att du hör mig ändå...

…Att på något sätt känns det ändå bäst när jag sörjer som mest, för då känner jag mig så nära dig. Jag kan se dig framför mig och höra din röst. Jag vet att du är där! I vissa situationer är det så tydligt, som när jag var nära att börja gråta när jag klev in i bilen förra veckan, då hoppade du kvickt in, du hade dina beige shorts och en kortärmad skjorta när du satte dig bredvid.
Mamma har en kort inspelning på mobilen där man kan se dig öppna en present och bli glatt överraskad. Jag tittar på den ibland, när jag orkar.

…Jag skulle tala om att jag följde med mamma till Kalmar för att fira hennes födelsedag. Hade du levt hade det varit ni som åkt, och det märktes. På nästan varje gata pekade mamma ut en restaurang ni ätit på, eller en affär ni besökt. Jag grät flera gånger under resan, men vi enades om att den var lyckad, det var varmt och solen sken. Senare den veckan fick vi veta att din aska ströddes för vinden i minneslunden samma dag vi kom fram till Kalmar. Det kändes så helt; vi var tillsammans och pratade om dig, och himlen var en klarblå kupol spänd över jordklotet. Vi är aldrig åtskilda, allt är ett och samma.

…Jag skulle säga att jag önskar att jag besökt dig en extra gång sista veckan, men jag visste ju inte. Men jag är säker på att vi skulle vara överens om att jag kom ofta. En av de sista gångerna åkte jag på impuls efter jobbet, mamma sa att du bytt avdelning på sjukhuset. Jag var jag så trött att det snurrade i hela huvudet, jag hade köpt blommor och undrade om de skulle klara sig i värmen i bilen, men jag åkte ändå. Blommorna lever fortfarande, men du har varit borta hela sommaren.

Jag skulle berätta om min mest misslyckade hårfärgning någonsin (t.o.m. värre än förra årets halmgula variant) och när jag besökte min bror med familj, och yngsta flickan blekande en aning och viskade till storasyster att Louise blivit väldigt ljus. Jag vet precis hur du skulle se ut när du skrattade.

Kanske skulle jag även nämna att det var första gången jag frös i går kväll, och jag undrade om det berodde på att jag var så ledsen och trött, eller om det var för att hösten börjat, och jag bestämde mig för att det var både och.
Det skulle inte spela så stor roll vad jag sa egentligen, jag vet att du skulle lyssna. Det var en av alla fina saker med dig. Det blir första hösten utan dig, men jag är övertygad om att du finns nära, och det är en stor tröst för mig. Jag saknar dig och jag älskar dig, pappa.

Så fint skrivet om din sorg. Jag känner med dig. Mina varmaste tankar till dig.
Varm kram
GillaGillad av 1 person
Tack snälla🙏Det hjälper att skriva, du som också bloggar känner säkert likadant. Stor kram!
GillaGillad av 1 person
Där känns allt nära, i saknaden, vi också ❣️❣️❣️ Så otroligt mycket kärlek som finns kvar ändå slår det mig, i alla minnen, i allt som sagts och gjorts, som en osynlig väv av oändlig kärlek. Det är våran styrka🤍 Tack syrran för att du delar🤗
GillaGillad av 1 person
Vad vackert skrivet av dig, precis så är det🫶Älskar dig!
GillaGilla
Så fint inlägg.
Min far (93 år) lever med demens så även om jag berättar saker så vet jag inte om han förstår eller ens vet vad eller vem jag pratar om. Ibland vet han inte vem jag är. Ibland korta sekunder minns han mig.
GillaGillad av 1 person
Tack, även för det du delar🙏Demens är också en sorg. Likadant med min farmor, hon blev lika gammal som din pappa är nu.
GillaGillad av 1 person
Sorg ser så olika ut för oss alla. Och det handlar inte bara om folk som dött. Sorgen finns i oss i många situationer. Fin text!
GillaGillad av 1 person
Så sant, sorg är en del av livet. Och tack🙏Ha en fin måndag🫶
GillaGilla
Jag känner med dig! ❤️
Jag förlorade min pappa hastigt och oväntat för 4 år sedan och nyss var det 1 år sedan mamma gick bort i spridd cancer efter bara några månaders besked. Overkligt och sorgligt!
Just den där känslan det hade jag ringt och velat berätta.
GillaGillad av 1 person
Åh, nu känner jag med dig, tack för att du delar💔Så hårt att förlora både mamma och pappa på kort tid, och hastigt dessutom. Stor styrkekram🫶
GillaGilla
Så fint skrivet Louise, både om kärleken till din pappa och sorgen och saknaden efter honom! ❤️ Det träffade mig i hjärtat. Min mamma dog för tre år sedan (efter bara några månaders cancersjukdom) och jag saknar henne så mycket. Är tacksam att jag fortfarande har min pappa i livet men han har också cancer, jag tar vara på tiden med honom så mycket jag kan. Att mista sina föräldrar som äldre är ”livets gång” men det är ändå så svårt! 💔
GillaGillad av 1 person
Tack Anette för din kommentar, och för det du delar🙏Vad klokt att du tar vara på tiden med din pappa, även det är smärtsamt i den situationen. Så jobbigt att mista en förälder så hastigt💔Ta hand om dig, kram!
GillaGilla