När lågvädret drar in…

”Bit i hop som du brukar göra”, sa hon, och två minuter senare stirrade två tandläkare dystert in i min mun. Tydligen har jag ett otroligt dåligt bett, hårt t.o.m. när jag inte upplever att jag biter i hop. Djupgående saxbett. Inte konstigt att jag fått dra ut två tänder i höstas, konstaterades det. Men nu är det bettskena på gång! En del upptäcker att de inte kan sova utan den när de väl vant sig, sa tandläkare tre uppmuntrande, när han kom med olika exemplar i en liten korg och förevisade dem.

Det låter lovande (tror jag). I övrigt är jag nedstämd. Trots att mycket är bra. Så det känns lite orättvist att mitt känslomässiga lågväder dragit in…Jag tycker att man ska bejaka sina känslor, men är så trött på att gråta att jag bestämt mig för att möta deppet i dörren, så att säga. Inte stänga ute det, men inte heller alltid stänga in mig i sovrummet när tårarna rinner.

Så nästa gång jag är ledsen har jag och min man bestämt oss för att göra något ihop. Det kan vara serie i soffan (inte mycket annat vi orkar göra tillsammans på vardagarna) ta en promenad, eller ”bara” kramas. Närhet till någon hjälper när man är låg, men jag kommer inte alltid i håg det.

Något annat som muntrar upp mig är att det går så bra med Vårmörker! Skrivandet har blivit något jag klamrar mig fast vid, särskilt nu när jag tillbringar mer tid än jag brukar ensam. Och min svikna karaktär har fått ett särskilt liv, jag skriver genom henne och de kapitlen blir bättre än om jag varit glad. Så inget ont…

Du som tittar in här hyfsat ofta har förmodligen koll på att jag lät en lektör läsa för ett tag sedan, och hon tyckte mycket om mitt manus. Det betyder självklart också mycket. Det är ännu inte klart, men det närmar sig! Så i nästa inlägg blir det ett smakprov ur Vårmörker, för den som är nyfiken. Kram och stort tack till dig som tittade in, hoppas att du mår bra.