Ett stycke ur Vårmörker

Som lovat i förra inlägget kommer här ett stycke ur manus Vårmörker, som jag skriver på nu. I detta kapitel har Lina just svängt in på familjens uppfart, och upptäckt att ytterdörren står vidöppen trots att ingen är hemma. Det är senvinter, mörkret håller på att falla och huset ligger ensligt utanför byn.

”Varför ska vi stanna i bilen”? Jakob lät otålig i baksätet.

”Bara en liten stund, gubben, mamma ska kolla en sak. Lina drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet. Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något, försett med ett färgglatt band som hon mycket väl kände igen utan att just nu kunna placera det. Hon hörde Josefin säga något i bilen, men inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det. Registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka men fortsatte. När hon kom tillräckligt nära såg hon vad det var. Hennes nyckelknippa, som kommit bort i höstas, låg där på översta trappsteget.

Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.

”Mamma”!

Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem, hade låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och till och med på detta avstånd hörde hon att Jakob gnällde.

”Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen”, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd. Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade snön av det färgglada snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.

”Hallå”? ropade hon.

Hon fick inget svar, trots att hon stod kvar någon minut. Däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande; Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt, var det redan för sent att göra något åt det.

Jag tackar dig som tittade in och hoppas att du har en fin första advent. Kram!