Den springande mamman

Varför måste det komma just nu? När jag kände mig så stabil och sommaren just slått ut i full blom. När det går att bada även de dagar som är molniga, och plånboken tillåter extra njutningar. När syrran glatt skriver från Frankrike att hon snart kommer, och systersonen grabbar åt sig en Cola på vägen ut med en boll i famnen, och säger på nästan perfekt svenska Vi ses efter, Louise.

Precis dessa dagar måste smärtan golva mig, så att jag börjar gråta så fort någon fräser och springer till tvättstugan för att ingen ska se mina tårar. Och sedan gråter jag ännu mer för att jag känner mig tvungen att gömma mig...

Ibland är sorgen över allt och inget som ett sommarregn; efter en kort stund har det dragit förbi och lämnar en fräschör i luften, något har rensats. Andra gånger kan jag känna hur det onda byggs upp som en jättelik tyngd i kroppen, oavsett hur mycket jag försöker fokusera på tacksamhet och peppa mig själv och jag vet att så fort något händer, något ynka, pytte, litet brister jag.

Måste jag springa undan så fort jag blir ledsen? Och känna mig skamsen och blöda samtidigt, som ett skadeskjutet djur? Nej, speciellt inte när det kommer till min man. Men som barn är det inte speciellt kul att kanske bara säga Jag känner inte för att prata nu och sedan gråter mamma hela dagen…Det är ju inte deras fel att jag periodvis känner mig uppäten av, innesluten i, fångad av mörker. (Och det talar jag om för dem om det är någon som undrar).

Jag är så väldigt trött på detta svarta, oberäkneliga, som lurar i mina innersta vrår. Visst, det kan vara skönt och nyttigt att gråta ut. Men om man är som en läckande dusch då, som bara droppar på?

Det sista året har jag dock upptäckt att det går att göra typ vad som helst samtidigt som man gråter. Hänga tvätt, promenera (eftersom vi verkligen bor lantligt), städa. Det är inte det att jag inte respekterar att jag är ledsen, men jag orkar bokstavligt talat inte ligga i mörker och gråta hur mycket som helst.

Så när jag skrivit färdigt detta, ska jag fortsätta skriva ner talet jag höll på mammas 75-årsdag. Jag ska dricka mycket och gott kaffe. Och i kväll ska jag och maken och yngsta, om hon vill, äta lite gott, och titta på serie. Och jag ska vänta på bättre dagar.

Så det så, stackars, dumma, välbekanta mörker som är en ganska stor del av mig. Kram, och tack för att du orkade läsa.