Med vemod i varje ven

Sommaren är som en stor fest, eller ett kort liv, i bästa fall, alla semestrar blir ju inte bra. Men när de får lov att bli det…

Då går solen upp, det blir ljust och man är förväntansfull. Varje dag känns ny, med stora möjligheter.

Faktiskt känns det ofta som att det ska vara en evighet. Man vänjer sig vid grillukt, myggbett, att stånka i värmen eller sucka i regnet, att träffa dem man håller av och ibland trycka undan irritationen till förmån för familjefriden.

Ja, tillvaron tycks vara en enda röra av badkläder på tork, sena kvällar, utflykter eller kanske en lång resa.

Men…plötsligt drar det ihop sig. Kalendern signalerar att en annan tid är på ingång, och vinden är kallare. Samtidigt kommer solnedgången allt tidigare, och det börjar bli dags att säga hejdå till vänner och släktingar man tillbringat tid med.

I går åkte min syster och hennes son hem, och saknaden och vemodet sjunger i varje ven.

Men jag och maken är just nu på väg till en vän, och ännu en dag i Varberg. Så sommaren är inte slut riktigt än!