Så fruktansvärt det var!

Du som läser min blogg regelbundet vet att jag då och då skriver om hur svårt vi haft det i vår familj, hur jobbigt jag haft det, och fortfarande har det ganska ofta. Även om jag måste säga att jag mått ovanligt bra denna sommar. Och det beror till stor del på att vår familjesituation blir allt bättre.

Av våra fyra barn är dessutom tre vuxna nu, även om de fortfarande är unga. Yngste sonen fyllde nyss 18, och det är bara en som flyttat hemifrån. Men ändå! Skillnaden är ju milsvid, nej, ett helt jordklot bort, från när de var små, och det var sekundpassning som gällde.

Men under småbarnstiden tyckte jag ändå att jag hade viss kontroll. Det tyckte jag nog i och för sig inte alltid, det var en hel del oro då med. Framför allt minns jag att det var så mycket känslor. Jag ville så väl, men tyckte sällan att jag lyckades.

När barnen äntligen kommit i säng poppade det ena efter det andra upp i huvudet. Varför var han så blyg, vad hade jag gjort för fel? Var jag för överbeskyddande? Jag borde sagt något annat än det jag svarade. Jag borde haft större tålamod..

Sedan kom tonåren, och eftersom vi som sagt har fyra, var flera tonåringar på samma gång och det var förfärligt. Jag orkar inte gå in på det i detalj, och du som läser ofta vet nog en del av det.

En mådde så dåligt att jag ibland fruktade för hur det skulle gå. Alltså; om det överhuvudtaget skulle gå. Flera av dem har varit ganska ensamma i långa perioder. Åh, vad det kan göra ont, slita i och bulta av smärta i mamma-hjärtat.

Det blir kanske lite spretigt detta inlägg, men till dig som är förälder och kämpar för ditt/dina barn på olika sätt skulle jag vilja säga; Vad du än gör, glöm inte att ge dig själv beröm för det varje dag❤️Det är tyvärr sådant man ofta förstår i efterhand, och därför vill jag skriva det till dig nu.

Hur man än försöker är tonåren en tuff tid för många unga, men det är också en tid av utveckling, och även om man tycker (hoppas iaf) att de hade en hyfsad barndom kan det inte skydda dem från allt.

Jag är oändligt tacksam över att allt blivit bättre för våra, successivt och på sikt. Det psykiska måendet har förbättrats, kompisar har dykt upp, pojkvän, dejtande, och, ja, drama också såklart. Som det ska vara.

Och till dig som har mindre barn, och kanske är upptagen av att älta, undra, oroa dig över vad du gjort fel eller inte; Det allra mesta är okej, så länge du älskar ditt barn och försöker ditt bästa. Med det sagt; ingen orkar göra sitt bästa hela tiden.

Och ingen är perfekt. Det är inte ens meningen att man ska försöka vara felfri, för det går inte. Små och unga människor behöver lära sig hur det är att vara människa, vad som är fel och rätt, hur kärlek känns, och en massa annat, men de behöver absolut inte lära sig att vara perfekta. Däremot att det är tillåtet att känna och visa känslor. Så en mamma eller pappa som tappar tålamodet och blir arg är alltså inte farligt.

Det finns så oändligt mycket annat jag skulle kunna skriva. Jag önskar att vi kunde vara mer öppna, att det var lättare att tala om det som var svårt. Men när vi hade det som mörkast kunde jag knappt, så samtidigt förstår jag precis varför man blir så tyst när man verkligen skulle behöva prata. Kram, och OBS, jag ska inte sluta blogga som jag funderade på i ett annat inlägg. Jag behöver detta forum för mycket. Bara så du vet😉