Varför måste jag skriva?

Jag vet inte vad jag ska skriva om mitt skrivande. Haha. Eller inte haha. Nu är det drygt två månader sedan jag skickade in mitt manus Vårmörker till typ tretton eller fjorton förlag. Innan dess jobbade jag intensivt med det i nästan ett år. Gick upp varje morgon jag inte skulle till jobbet och tänkte Nu måste jag skriva så mycket det bara går!

Nu, i efterhand, inställer sig frågan Varför? Varför måste jag skriva?! Två månader, två refuseringar och annars tyst som i graven. Och jag har knappt några förhoppningar om något positivt. Är det negativt? Nej, faktiskt inte, det är realistiskt. Det är så försvinnande få manus som antas, utgivna erkända författare som Frida Skybäck och Fredrik Backman har liknat det vid ett lotteri. Det räcker inte att man skrivit ett bra manus (om man nu har det), man måste även ha stor tur. Att rätt förlag och rätt förläggare läser vid en tidpunkt då de har ekonomi, att ditt manus inte liknar något de ska ge ut eller nyss gett ut…det är tydligen typ hundra saker som ska spela in. Och inte ens då är det säkert att det blir något.

Jag har lyssnat på podden Debutera eller dö en hel del där Nina de Geer med sällskap, väldigt öppenhjärtigt berättat om sin vånda, sin ångest och kamp för att bli utgiven författare. I dag har hon lyckats, och ges ut av Bonniers. Men vägen dit var lång och plågsam, bl. a. ägnade hon tre obetalda år åt att skriva om ett manus enligt deras direktiv, ett manus de sedan inte ville ha. Hennes podd har känts som en kompis i skrivlivet, men nu inser jag att det även gjort mig bitter.

Måste säga, hrmm skriva, att förlag och förläggare verkar vara ganska dryga, åtminstone innan man antagits. Tänk att skicka in en omskrivning förlaget önskat och inte ens få en bekräftelse på att de mottagit det, som Nina de Geer. Och sedan vänta åtta tysta månader innan du hör någonting. Och då är det nej. Okej, ingen tvingas skriva om ett manus obetalt. Men ett tack när du ändrat och skickat in efter deras önskemål är väl det minsta man kan kräva i sammanhanget. Grr!

Nog om just det, och tillbaka till frågan Varför måste jag skriva? Just nu skriver jag inte, och det är så SKÖNT! Jag känner mig inte jagad, istället har jag mer tid, trots att jag jobbar mer. Två lördagar i rad har jag och yngsta åkt till stan, pratat och shoppat. Jag har träffat vänner. Kunnat gå två promenader varje dag om jag vill. Hemmet är fint och städat, och växterna mår bra. Så varför måste jag skriva?!

Naturligtvis är det ingen och ingenting som tvingar mig att skriva. Man ska bara göra det om det känns rätt, som det så klokt heter. Men det har aldrig funkat så med mitt skrivande, och andra författare, både aspirerande och utgivna, verkar i stor utsträckning hålla med. I stället är det ganska ofta jag bara gör det, på samma sätt som jag åker till jobbet eller sätter på en tvättmaskin. Måste, därför att det ingår i mitt liv. Måste, utan att reflektera över det, oavsett om jag vill eller inte.

Kanske en del av er kloka bekantingar och läsare nu tänker att det är ett behov jag har, ett kall, en passion. Jo, det är klart. Men till vilket pris? För tillfället vill jag endast säga till mig själv; Vad du än gör Louise, börja inte på nästa manus! Gör det inte. Punkt slut.