Tomhet, och därmed frihet att skapa

Väldigt ofta har jag skrivit manus i uppförsbacke. Började i samma veva som jag blev gravid och redan hade två små, och så har det fortsatt. Med barnen lekande bredvid, och när de blev större tittade även kompisar in i skrivskrubben.

När Skuggvinter kom ut närmade det sig tonåren för de äldsta. Jag signerade en vår som kantades av uppslitande konflikter, med inblandning av skola. När det lugnat sig lite grand, på alla fronter, föll jag ihop i en utmattning. Skuggvinter sålde fortfarande bra, men jag sov.

Jag har också verkligen icke-skrivit i perioder. De första åren slutade jag bara ibland. För att det gick så dåligt och för att chansen att bli utgiven verkade vara typ noll. Och för att jag verkligen inte hade tid. Men jag ramlade alltid tillbaka, ibland för att det var min enda chans till egentid i familjekaoset.

Och sedan var det förstås de svåra åren. När jag som sagt var utmattad och fasade för att jag aldrig mer skulle kunna skriva. Och efter det, när jag var för upptagen av familjen, och för innesluten i mitt eget mörker. När barnen hade det jobbigt. När jag var deprimerad och skör som tunn is. När jag knappt tänkte på att jag gett ut en bok, och börjat på en ny. När jag försökte undvika alla frågor som hade med skrivande att göra.

Du som kikar in här emellanåt har kanske koll på att jag både försökt avråda mig att skriva på nya manus Sommarvarsel, nu när Vårmörker skickats till förlag, och peppa mig själv till detsamma. Utan skrivandet blir livet enklare och skönare, men tommare. Därav rubriken. Det är mycket lugnare hemma nu. Alla mår bättre. Det är helt ljuvligt underbart, samtidigt som det ger mig utrymme.

Och jag har kommit fram till att jag behöver mitt manus. I nöd och lust. Det låter dramatiskt, vilket det också är. Att skriva är en så stor del av mig att jag blir halv utan det.

Inget annat val än att sätta igång med Sommarvarsel, alltså, vilket jag redan gjort. Tilläggas bör dock att jag även räknar in att skicka Vårmörker till förlag i min skrivtid. Vet att det blivit några liknande inlägg om detta, och hoppas att det inte blir alltför upprepande. För något av det fantastiska med att skriva är ju att man ofta blir klarare över saker och ting.

Jag önskar dig som läste en riktigt fin dag!