Klockan är kvart över sex, jag har min numera enda lediga dag i veckan, och för första gången på ett tag känner jag genuin skrivlust! Två underbara samtal, ett med min syster och ett med en vän de sista dagarna, har gjort att jag kunnat identifiera, och prata ut om motståndet till att börja på ett nytt manus.
För det första; Jag arbetade väldigt intensivt med Vårmörker i ett år, fram till att det skickades i väg i somras. Jag har varit trött på att skriva och behövt lite semester, helt enkelt.
För det andra; ”Belöningen” för år av detta hårda arbete dimper ner i inkorgen med meddelandet; Tack för att vi fick läsa, men vi har bestämt oss för att inte gå vidare med utgivning av Vårmörker.
För det tredje, och kanske det viktigaste:
Förra gången jag gav ut en bok var det underbart, men jag blev utmattad…Även om jag tänker att det skulle bli annorlunda nu är jag inte alls säker på att mitt undermedvetna ser det på samma sätt. Det är farligt att ge ut en bok, tror jag tvärtom att det skriker. Och vad du än gör, börja inte på någon ny! Det är ju skitjobbigt att skriva en bok.
Sant. Men ändå känner jag, i denna arla morgonstund, glädje. Och det måste räknas för något.
Tack för bra samtal, syrran och vännen! Och tack för att du finns, du som kikar in, läser och kanske (absolut inget måste) kommenterar. Du betyder också mycket för mig och jag önskar dig, vad du än gör, en fin dag.
