Så dimper ännu en refusering ner i inkorgen precis när jag är mitt i steget, upptagen av dagen. Och det är klart, roligt är det inte. Men kanske gör det inte så himla mycket heller, när allt kommer omkring. För när jag går ut med soporna på jobbet hittar jag en färgglad lövhög som jag fotar, och regnet faller mjukt och milt och landar på mitt hår. Och jag har inte ont någonstans.
Helgens värk har gett sig av, och jag är, nåja, ganska duktig med ryggövningarna (kanske inte varje dag) och känner en genuin tacksamhet över hur frisk jag är ändå. Och både Fredrik Backman och Frida Skybäck har sagt att bli utgiven är lika stor chans som att vinna en miljon på lotteriet, så mitt manus måste inte vara dåligt. Å andra sidan, tänker jag, medan jag kör hemåt bland alla träden, kanske det inte heller är så bra som jag trott. Och vem ska kunna veta det? (Syrran, har du fått Vårmörker, jag mailade förra veckan)?
I går låg ångesten som en hinna över hela eftermiddagen, men i dag gör den inte det. Tvärtom känner jag mig lätt och luftig som bomull, och ska sätta mig på den nya motionscykeln ett tag.
Efter det, när maken och yngsta kommer hem ska vi ha super-mys. Vi ska tända många ljus, äta något vi inte ätit förut (vet inte vad, det är dom som ska handla) och titta på serien vi älskar The Middle. Den handlar om en amerikansk familj med tre barn, två av dem tonåringar.
De kämpar med sådant som är bekant för många av oss med familj; jobbet och skolan man trivs sådär med, för många utgifter, halvtaskiga vänner men också guldkorn, bortglömda bröllopsdagar, och gamla jobbiga släktingar. YOLO. You only live once. SDS. Så det så.
