En aning lättare sinnesstämning än häromdagen, och min lediga dag dessutom, så jag kan börja med att blogga. Inte för att jag har något särskilt att berätta, utan för att jag bestämt det på förhand. Läste nyss hos en annan bloggare att hon av och till funderar på att sluta, men hon har bloggat länge och…jag kommer inte ihåg exakt vad hon skrev nu, men jag antar att hon känner ungefär som jag: Det blir mer än ”bara” en vana och/eller ett måste, med åren blir det ett behov. Och det är ett ypperligt sätt både att skriva av sig, och om man tittar tillbaka, att minnas.
Undrar, om jag ser tillbaka på detta inlägg om ett tag, vad jag kommer tänka då?
Fick jag alla fönster putsade innan frosten och kylan kom, det är min plan nu. Hann garaget städas, så vi kan köra in två bilar och slipper stå i minusgrader och skrapa rutor på morgnarna? Även det planeras.
Och den brännande viktiga frågan, som jag gärna undviker att tänka på; Hur gick det med manus Vårmörker?? Inte så bra, gissar jag? De flesta förlag har tackat nej, några återstår. Kommer jag ta beslutet att ge ut den via Visto? Orkar jag, vågar jag?
Och hur kommer det gå med mitt motstånd gällande att skriva på Sommarvarsel? I går funderade jag på om jag skulle gå igenom Vårmörker istället, för att se om jag kan hitta något att utveckla och förbättra. Några tankar finns redan.
Nu börjar himlen ljusna, snart tar dagen vid. Jag ska njuta av en skogspromenad, träffa en vän och storhandla. Bland annat. Jag hoppas att du som kikade in får en fin dag och fortsatt vecka. Tack för allt pepp, som kom in på olika sätt, efter förra inlägget. Det betyder mycket. Kram!
