Oh My God!

De av er som brukar kika in här har förmodligen koll på att Vårmörker kommer bli bok, sannolikt inom några månader. Så självklart är manuset väldigt klart. Några små ändringar hade jag ändå tänkt unna mig att fila på så här in the end.

Samtidigt hände det underbara att min smarta syster, med ett skarpt öga för allt litterärt, äntligen hittade tid att läsa hela manuset. Och kom med den kanske viktigaste feedbacken en psykologisk thriller kan få; Jag tycker att det ibland är lite för uppenbart vem den skyldiga är, sa hon trevande i förrgår. Kan du göra något åt det?

Detta är ett exempel på när man som författare är hemmablind. Så givetvis är det något lektören som läst begrundat, men hon tyckte inte det. Men det gjorde alltså syrran. Jag kom genast på en bra scen som kunde kasta misstänkta skuggor över en annan karaktär och syrran hurrade i luren. Sedan kom jag på en idé till, skrev ner den, och så var det dags att snyta sig en sista gång, och krypa i säng. Jobbiga förkylning…

Jag vaknade av en fruktansvärd hostattack 03.30 nästa morgon. En sådan där som nästlat in sig i drömmen; jag kippade efter luft och bad min dröm-kompis att dunka mig i ryggen. Någonstans i det skede där jag stack ner fingrarna i halsen för att dra upp en rosa marshmallow som fastnat där, övergick drömmen till vaket tillstånd. Jag hade inget luftstopp eller godis i halsen som tur var, däremot kunde jag inte somna om. Och plötsligt kom alla ändringar jag behövde göra till mig en efter en, som vackra pärlor på ett halsband.

Kommande timme spelade jag in över tjugo Röstmemon, som jag hann renskriva igår.

Tack tack tack älskade syster för att du läste🙏Ändringarna var så viktiga. OMG, som ungdomarna brukar säga, vad lycklig och lättad jag är över detta!

En stor kram och trevlig helg till dig som tittade in!