Författare: Louise Baumgärtner

Förra inlägget, som gav tips till föräldrar som har barn som mår dåligt, fick mig att komma på några till. De kommer här;

Har skoldagen varit bra?

Nej, så ska man helst inte ställa frågan. Hur har din dag varit ger ett mycket större utrymme att säga sådär eller okej. Eller bara rycka på axlarna.

Att vara ung är kul – eller?

Kan vara klokt, och viktigt att reflektera över. Det är jättehärligt med ungdomar som mår bra, och förhoppningsvis gör de flesta det i perioder, men…Att vara ung är många gånger knepigt, fullt av osäkerhet, hormoner och krav. Inte så lätt, med andra ord.

Om du tar mobilen, erbjud alternativ!

Jag tycker inte barn och ungdomar ska tillbringa för mycket tid vid skärmen. Däremot anser jag att om man reglerar/drar ner deras tid, ska erbjuda något annat, och det är ett råd jag tagit till mig från BUP. Annars känns det lätt som ett straff, när man som förälder bara vill att de ska upptäcka det meningsfulla i att inte hänga med mobilen för jämnan. Exempel på saker man kan föreslå: Ska vi åka och fika/köpa den där tröjan du vill ha/kolla på en serie/gå ut och gå/baka?

Det är naturligtvis inte meningen att du ska känna dig tvungen att fylla ut all mobilfri tid. Däremot, och särskilt om ditt barn mår dåligt, är det utmärkta tillfällen att visa att du vill skapa tid för er, och att du bryr dig. Och givetvis, att det finns roligare saker att göra.

Oavsett vad, berätta!

Säg att du blir tacksam att du får veta, oavsett vad ditt barn gjort och/eller vad som hänt, (eller nästan hände). Säg att hen alltid kan komma till dig.

Nu önskar jag dig en riktigt fin helg. Här blir det mys med pizza, ost och kex och serie. Kram och tack till dig som läste❤️

Här på bloggen skriver jag ibland om att flera av våra barn och ungdomar mått dåligt. I dag kommer jag kort berätta om några saker vi gjort när det varit jobbigt.

Kanske kan det inspirera dig, eller så har du tips och erfarenheter du vill dela med dig av. Observera att nedanstående gällde kravlöst umgänge, som BUP kallade det, utan några krav eller önskemål. Man önskar förstås att de ska prata, men det går inte alltid…Och vi gjorde givetvis annat med, som att söka hjälp, prata med skolan o.s.v.

Ta en biltur

Att åka bil och lyssna på hög musik, älskade en av våra. Vet inte hur många mil jag kört…

Och det kan absolut vara en fördel att att inte lyssna alltför ingående på texterna.

Titta på serie tillsammans

Ett bra sätt att vara nära och uppleva något tillsammans, utan att behöva säga mycket. Vi låg i dubbelsängen och tittade länge på serien You, som handlar om en seriemördare. Till detta åt vi mängder av choklad.

Inte gå till skolan?

Orkar inte betyder orkar inte. På alla språk, i alla åldrar. Pusha, hjälpa och stötta är bra, tvinga är dåligt. Det är i alla fall min åsikt. Jag har flera gånger sagt till skolpersonal att mitt högsta ansvar som förälder är att värna mitt barns säkerhet och hälsa först, inte att med alla medel få hen till skolan när det är som värst. Ingen har sagt emot mig hittills.

Knacka på dörren!

Det är inte reaktionen du får som är det viktiga, det är att du visar att du bryr dig. Visst vill vi tro att våra älskade alltid vet det, men i mörka stunder kanske de faktiskt inte gör det.

Vad du än väljer att göra är det viktigaste att du är där för ditt barn så mycket du kan. Och att du inte lägger massa skuld på dig själv❤️

Denna bild är djupt personlig, men jag delar den för att visa att jag vet hur ont det kan göra. Men vet du vad, nu är det mycket bättre!

Så med detta inlägg hoppas jag kunna ge dig, kämpande förälder, både hopp och medkänsla. Du är INTE ensam om att ha det svårt, och det är inte ditt barn heller. Och visst kan det bli bra, även om man knappt vågar tro det. KRAM❤️

Jag tillbringar så mycket tid jag kan på mitt manus, och det är både härligt och förfärligt.

I bästa fall känner jag att jag kommer framåt, och i värsta fall, särskilt om jag varit hemma hela dagen, som att jag sprungit ett maratonlopp, där jag försökt redigera så mycket som möjligt, samtidigt som jag klarat av hushållssysslor. Ett virrvarr av tillräckligt; alla har rena strumpor till nästa dag, det ser hyfsat ut hemma, jag har promenerat, slängt sopor, tagit hand om kaninerna o.s.v. och så är det…ja,manuset. Vissa dagar är jag nöjd med min insats, och andra frustrerad.

Men finns inget annat sätt att göra det på, det finns ingen genväg. Jag kan inte hoppa över livet, och jag kan inte slarva med Vårmörker. Bara att kämpa på, helt enkelt.

Jag, maken och barhäng. Fin lördagsbild som jag inte lade ut på Instagram eller Facebook, där jag tillbringar allt mindre tid, men valde att publicera här. Ett foto man vill dela med sig av, en lycklig stund i livet. Eller?

Ja, det var det faktiskt. För jag och maken har inte hängt på bar, bara vi två, sedan innan vår nu 21-årlige son föddes. Det var därför jag föreslog just det. Ätit på restaurang har vi gjort, sovit på hotell också.

Men nu behövde vi slå ihjäl några timmar när ett av barnen var på kompisträff. Väl värt att fira, eftersom det inte hänt så ofta de sista åren. Bakom varje bild, på sociala medier och var helst det dyker upp, finns det vanliga livet.

Alla vuxna förstår det, ändå behöver vi påminnas.Annars faller vi alltför lätt i fallgropen att alla andra mår bra/lyckas/har stabila barn med sund självkänsla…Men nej. Visst finns det också, och vilken välsignelse det är! När mycket i tillvaron flyter på, när fredagskvällen är genuint mysig, när den efterlängtade resan kommer, eller man firar sin student. Självklart ska man dela med sig av goda ögonblick, det är inte fel på något vis.

Men kanske blir det ännu mer rätt när vi också vågar berätta om det som skaver. Vad det nu är. Jag skulle kunna skriva att jag är så känslig vissa dagar att jag undviker min egen familj, och speciellt då konflikter. Jag står inte rakryggad och lugn, utan smiter undan. Barnens pappa finns ju…Andra dagar är jag trött och sur, utan tålamod. Eller känner mig ledsen och ensam.

Oroar mig ofta för något, och vaknar med en klump i halsen, eller värk i kroppen. Med andra ord Det vanliga livet. Väl värt att delas, på det sätt som passar en. Eller vad tycker ni?

Jag arbetar så mycket med mitt manus att jag inte har samma lust att blogga som jag brukar. Lite småsur är jag också…Så i dag lägger jag ut en bildsvit från en vacker vy på min skogspromenad i stället.

Tack för att du kikade in, hoppas att du har det bra!

Knappt har slutscenerna i manus Vårmörker skrivits, förrän det är dags att börja korrigera. 278 sidor, varav de flesta är välskrivna, men…

En mening här, och ett stycke där som behöver finputsning, och ibland ett helt kapitel, eller två. Och ska jag verkligen inte titta mer på vad lektören sagt?

Lyfta detta, ta bort något annat? Suck! Ibland har jag lust att utbrista Vad du än gör, skriv aldrig en bok! För det är fullständigt utmattande.

I går, mitt i allt, fick jag för mig att röja ut en garderob i yngstas rum. I efterhand förstår jag inte hur jag orkade, men jag tror att det var just det jag behövde. Att se att något kan bli färdigt.

Orkar inte få till något reflekterande, slagfärdigt eller fint inlägg i dag. Men konstaterar som många andra, att det är oerhört vackert ute nu. Och det gör allt ljusare. Kram på dig!

Och så skrivs slutscenerna i Vårmörker en av de vackraste vinterdagarna. När det nästan är för kallt att vara ute. Så jag springer en bit mellan vackra träd och sedan springer jag hem igen, och doppar till min förvåning fötterna i ett fotbad. Det blir min paus, innan jag går tillbaka till datorn.

Vad väntar nu då? Korrigering, det kan ta månader, innan manuset är klart att skickas till förlag för ännu mer granskning. Men – jag är på väg! Och det får räcka för nu.

Sedan sju i morse har jag skrivit, med avbrott för promenad med syrran. Har kommit till slutscenerna. Sedan ska allt förstås redigeras och snyggas till. Men…ändå!

Samtidigt är huset fullt. Min syster och hennes man lagar brunch där nere, dofterna letar sig upp för trappan, medan jag hör deras röster blandas med andras. Systersonen var nyss och handlade en glömd ingrediens, och drog in mjuk sagosnö på hallmattan.

Äldste sonens vän ska äta med oss. Kvällen i går blev sen för alla utom mig, och denna dag ska bli underbar. Jag är hungrig, både på brunch, skrivande och livet. Efter häng med manus ska jag umgås med våra gäster, och bara njuta. Jag hoppas att snön fortsätter falla utanför, det är så himla fint! Och jag hoppas att 2026 blir ett bra år.

Har lovat att berätta om jular som varit mindre bra. Jular som rent ut sagt varit mer eller mindre katastrof. Absolut inte skrivet för att sänka någon. Mer för att skapa en känsla av samhörighet med dig som har en riktig skitjul. Och en total motvikt till alla harmoniska inlägg på sociala medier.

Samtalet man inte vill ha…

I en problematisk tid gladde jag mig åt att julen varit bra. Låg och vilade en av mellandagarna då polisen ringde! En välsignelse att det inte var något livshotande, det handlade inte om en olycka. Men sänkte definitivt glädjen. Minns att jag gick från middagen på nyårsafton, grät i sovrummet, drog änglakort för vägledning och var allmänt hispig.

Allergi-julen

Hela hösten hade hon varit dum mot ett av våra barn. Men dagen före julafton kom hon och ville säga förlåt med en försoningsgåva; sina finaste påslakan. Ingen av oss, inte heller det barnet, visste att vårt barn omedelbart bäddade med dessa coola lakan. Och vaknade med klåda och utslag eftersom det fanns husdjur i det andra hemmet…

Den äckliga julen

Ett av barnen började klia sig misstänkt mycket i håret, och några dagar senare hade en av våra äldsta klåda över hela kroppen. Lössen var inte svåra att hitta, och på vårdcentralen konstaterades skabb 22 december. Jag tvättade lakan, täcken, kläder och dammsög soffor och annat hela julen. Och förmanade alla att inte sitta för nära varandra. Ljusen lyste i fönstren och granen var vacker, men julkänslan skrubbades effektivt bort…

Nu önskar jag dig Gott Slut och förstås Gott Nytt År✨Med betydligt fler trevligheter än tvärtom. Tack för att du tittade in!

Detta blir kortare än vad jag tänkt, för jag är så inne i manus Vårmörker.

I sista inlägget berättade jag att en släkting pratat med mig om tacksamheten över att hans tonåringar hängde mycket med kompisar. Det sista man vill är ju att de ska sitta instängda ensamma på rummet, sa han. Men just det problemet hade vi hemma!

Det fanns det som var bra i vår ungdoms liv. Hen verkade trivas i skolan och hade ett fritidsintresse. Jag visste att hen åtminstone pratade med folk i klassen, och jag ringde lärare antal gånger för att be dem hålla koll.

Hen verkade även må bra. Men varför umgicks hen då aldrig med någon? Varför spelade hen inte ens med andra, när så mycket tid tillbringades framför Playstation? Det finns en del jag inte kan berätta här, men gud vad jag oroat mig, och haft ont i hjärtat över detta. I flera år!!! Det handlade alltså inte om några månader…

Men plötsligt, en dag i våras kom hen hem, slängde ryggsäcken i hallen och sa Jag ska spela med en kompis, kom upp med mat sen. Och så har det fortsatt, med bara kortare avbrott. Senast i går kväll gick jag upp till hen och sa underbart att du spelar och har kul, sänk rösten lite bara, god natt. Men gudarna ska veta att jag hellre somnar, en aning störd av de glada utropen, jämfört med att ligga vaken och oroa mig...

Summa summarum: Bara för att något varit problematiskt under lång tid betyder det inte att det inte kan ordna sig. Våra barn och ungdomar är fantastiska, fulla av växt, livslust och utveckling. Det betyder såklart inte att de ska lösa allt själva, men det kan vara skönt att höra när man som förälder behöver hopp.

Något annat jag vill belysa är att det vore så himla bra om vi kunde dela mer med varandra. Våga tala om för din vän/bekant/granne/kollega/ om du har problem, t. ex. med dina barn. Jag har (nästan alltid) varit ganska öppen med det, och då får man ofta liknande förtroenden tillbaka. Även det skapar hopp, och ger kraft när du behöver det som mest.

Sanningen är att livet är fullt av problem, men också av lösningar. I nästa inlägg skriver jag om några av våra otursfyllda jular, en äcklig bl. a. Inte för att jag tror att folk behöver gotta sig i elände, men det är lätt att känna sig ensam om allt inte är mys under juldagarna…Så behöver man dock inte känna, högtiderna är kluvna för många, likaså livet. Som sagt – vi blir helare av att dela🙏❤️

STOR BAMSEKRAM till dig som kikade in, vi ses snart igen.