Författare: Louise Baumgärtner

Det ser så gemytligt ut, vårt glöggmys i lördags. Och det var det! En av anledningarna till att jag föreslog denna nya tradition är för att vi har mycket att glädja oss åt just nu. Men så har det verkligen inte varit alla år. Vet att vi är långtifrån ensamma om svårigheter, och det är just därför jag vill dela. Särskilt till föräldrar vill jag sprida hopp i en högtid då man bara vill att alla ska vara glada.

Förra året sa en släkting till mig ; Vi är ändå glada att hen inte är mycket hemma, hen har kul med kompisar och det är huvudsaken. Det sista man vill är ju att de ska sitta ensamma på rummet…Jag log, nickade och ville bara gråta. Varför berättar jag om i nästa inlägg. Jag utlovar dock ett lyckligt slut, så ingen behöver ha ont i magen.

Nu till en jul för antal år sedan istället, då käre svärfar levde och vi var tvungna att hålla honom inlåst på rummet, på självaste julafton. Det var nämligen då, på morgonen, som jag hörde ett svagt Help me, då jag gick förbi gästrummet med godisfyllda strumpor i händerna. Det visade sig att han drabbats av magsjuka, stackaren. Även min systers familj var på besök hos oss, och när min systers man fick höra det närmast skrek han: Håll honom inlåst! Släpp inte ut honom! Vi kan absolut inte boka om flygbiljetterna!

Egentligen ganska naturligt: man brukar vara medtagen efter en sådan natt, och inte direkt vilja hugga in på julbordet. Men min svärfar, som levt ensam i många år, och knappt varit magsjuk förut, förstod inte det till fullo. Han höll sig på rummet medan vi firade därute, fast vi tyckte väldigt synd om honom.

När min man sedan knackade på och räckte över julklapparna grät han…Håhåjaja, det var den julafton det…Nu hoppas jag att DU får en riktigt fin jul🎄🙏Att du får njuta på det sätt som passar dig, och att du är extra snäll – mot dig själv❤️För det du ger till dig kommer du också sprida till andra✨

Ofta väljer jag att vara väldigt personlig här på bloggen. Det är sådan jag är, även ute i vanliga livet. Eftersom jag inte skriver anonymt kan jag naturligtvis inte skriva om allt, speciellt inte när det kommer till barnen. Men jag försöker ändå dela så mycket jag kan därför att jag, efter antal års bloggande, vet att många känner igen sig och

uppskattar det. För livet kan ju verkligen inte bara fångas i det är bra tack, hur är det själv? även om vi önskar att så vore.

Nej, våra liv är fulla av upp- och nerförsbackar. För oss, en familj med fyra barn (två av dem vuxna nu) kom de stora utmaningarna i tonåren, med bl. a. NPF- diagnoser. Herregud, vad det har bråkats och gapats hemma hos oss. Så absurda, konstiga konflikter vi haft. Så mycket tårar som runnit.

Och vad många fel jag och maken gjort, trots föräldrautbildningar på BUP, och inhandlade böcker om föräldraskap. Men föräldraskap handlar inte så mycket om att göra rätt hela tiden som att våga älska, känna in och naturligtvis använda sunt förnuft. Något som är svårt när fula ord haglar över en, skolan ringer och man håller på att oroa ihjäl sig över hur allt ska gå….

Men något måste vi ändå gjort rätt. För i dag mår en av våra ungdomar så mycket bättre!

Något som fastnat i minnet ligger snart tre år tillbaka i tiden. Då kämpade hon, och vi, fortfarande med mycket problem, men hon mådde tillräckligt bra för att vilja ha roligt. Men p g a alla svårigheter var hennes sociala liv obefintligt och hon orkade inte alltid gå till skolan. En lördag föreslog jag att vi skulle se skräckfilmen Megan på bio, och hon blev så glad. Hon klädde upp sig till tänderna, vi åkte i väg och hade en jättefin kväll. Samtidigt som jag gladdes över att det blev lyckat, värkte det i hjärtat. Andra föräldrars utsagor om tonåringar som alltid var borta, ute med kompisar, hade inte vi i…

I dag är det helt annorlunda. Hon bor inte ens hemma längre. I stället har hon flyttat ihop med pojkvännen, har jobb och nya vänner! Det är helt otroligt vilken resa hon gjort. Detta inlägg vänder sig särskilt till dig som förälder som sagt – samtidigt som du ska ha credit för allt du gör, det är inte lätt när det är svårt med barn, ska du veta att det alltid finns hopp. Kommande inlägg blir en mix av juligt och fortsatta korta berättelser om utmaningar vi, och våra ungdomar övervunnit. Men nu är det dags för manus Vårmörker, sedan ska jag baka lussekatter. Ha en fin fjärde advent, kram!

I går morse bar det av till sjukhuset för att göra kontraströntgen på hjärtat. Syftet är att kolla in kranskärlen så att de inte är för trånga.

En av restriktionerna var att jag inte fick köra bil första dygnet efteråt, och en annan att jag inte fick dricka kaffe på morgonen.

Så äldste sonen skjutsade mig och väntade i stan medan jag väntade på min undersökning. Efteråt drack jag världens godaste kaffe i caféet vid entrén!

Och sedan åkte vi hem och åt lunch framför serien vi följer just nu, Succession. På kvällen var jag lite piggare och vi klädde granen.

I nästa inlägg kommer jag berätta lite om de utmaningar vi haft hemma de sista åren. Vi är så otroligt tacksamma att det är bättre nu, och det är just det jag vill dela; hopp, och förtröstan om att det kan bli bättre❤️

Julbelysningen utomhus kom på plats i går, en blygsam variant men vår första någonsin, så vi är nöjda. Och i morse kom asfaltsläggarna till vår gata, och lastbilen som anlände först såg också ut att vara pyntad.

I morgon ska granen inhandlas, och jag som började putsa fönster redan i oktober tycker att städningen hemma håller måttet. I skrivande stund har vi missat två avsnitt av Julkalendern, men det tänker vi ta igen.

De allra flesta klappar är antingen köpta eller beställda, och snart ska jag ha julkväll med mina vänner. Så allt borde vara frid och fröjd.

Men det är det inte, för det har hänt något tråkigt som rubbat min yttre verklighet lite grand, och min inre i högsta grad. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Önskar att jag inte vore så känslig. Det är tyvärr allt jag kan skriva om det. Men jag ser fram emot att dricka glögg och äta pepparkakor med vänner snart, och hoppas att allt ordnar sig. Och jag hoppas att du, vem du än är, mår fint och inte stressar för mycket🤗🎄

Jag har aldrig varit normal, och vem är det egentligen? Men helgen har ändå gått i normalitetens tecken. I lördags kväll spelade vi Skitgubbe med en normal kortlek.

Och så söndagspromenaden, även den helt normal.

Lite julhandling blev det också, bl. a. i affären Normal:

Jag har skrivit en del om att jag är nedstämd, och det har tyvärr hållit i sig. Men de sista dagarna har varit lite bättre, och jag vill gärna dela med mig av ett hjälpsamt tips jag fått av min psykolog. Det handlar om att känna in kroppen mer, för att veta hur man mår, och hur känslor faktiskt känns i kroppen.

Här kommer några exempel; Jag tänker på saker jag ska göra i morgon. Hur känns det i kroppen? Ett lätt tryck över bröstet, aningen ytlig andning. Slutsats; jag blir stressad av detta. Hur kan jag lösa det? Finns det något jag kan göra i dag i stället? Finns det något i morgon som kan vänta till en annan dag? Eller kan någon annan handla?

Exempel två: Sitter i soffan med yngsta och maken och tittar på Julkalendern, dricker te och skrattar åt Gustav Vasa. Hur känns det i kroppen? Bra! Det känns lugnt i magen och luftigt och lätt i bröstet. Ledsnaden jag kände innan när jag var i tvättstugan har försvunnit.

Exempel tre; Mediterar till lugn musik. Hur känns det i kroppen? Efter några minuter slår hjärtat lugnare, och jag blir dåsig. Slutsats; Så skönt, detta borde jag göra oftare.

Exempel fyra; Scrollar på sociala medier. Redan efter TRETTIO SEKUNDER har pulsen gått upp och andningen blivit snabbare. Slutsats; Detta borde jag definitivt minska på! Och det har jag också. Snart är det en vecka sedan jag var inne på Instagram och Facebook, de sociala medier jag har. Bloggen räknar jag inte dit, även om jag knappt bloggat heller.

Slutsater av ovan är alltså att jag borde stressa mindre/planera bättre, umgås mer, meditera mer och tillbringa så lite tid (knappt ingen alltså) på sociala medier som jag gör just nu. Och jag har faktiskt mått bättre! (Bara för stolthetens skull måste jag säga att sista året inneburit väldigt lite scrollande, för det är så värdelöst).

Ovanstående kanske låter enkelt och självklart, och det borde det vara. Men jag misstänker att många, liksom jag, tenderar att bo för mycket i huvudet, och då är det lätt att missa att känslor bor i kroppen, och att och hur de påverkar oss. Prova själv om du inte redan har en stor medvetenhet om detta förstås, och skriv gärna en kommentar om du vill. Nu börjar kroppen bli stressad för rasten är slut. Dags att jobba! Och det stämmer när jag tittar på klockan också. Vi behöver, trots allt, rätta oss efter både vår inre och yttre verklighet.

Förra veckan berättade jag att jag var nedstämd, men också att jag bestämt mig för att inte bara omfamna och acceptera, utan om möjligt försöka vända på det. Här är några exempel: Även yngsta var låg en dag. Då åkte vi hux flux till stan. Hon hittade en vinterjacka, och så köpte vi julklappar.

Att det var Black Week gjorde inget sämre! Jag blev så till mig att jag t.o.m. köpte klappar till det årliga Julklapps-spelet som min syster inte kan leva utan. En annan dag frågade jag om yngsta kunde tänka sig att baka sockerkaka, för det är jag förtjust i.

Hon tillsatte då en hemlig ingrediens som jag fått lov att avslöja här: 3-4 skedar äppelmos. Det blev så gott! Och i måndags kom äldsta dottern med pojkvän för att äta tacos. Efteråt tittade vi på Julkalendern på TV som verkar lovande.

Jag har så ont i själen, det värker inuti. Men att kura i hop sig under en filt i soffan, smula ner den med hembakat och sitta nära dem man älskar hjälper.

Tack till dig som kikade in, ta hand om dig!

Som lovat i förra inlägget kommer här ett stycke ur manus Vårmörker, som jag skriver på nu. I detta kapitel har Lina just svängt in på familjens uppfart, och upptäckt att ytterdörren står vidöppen trots att ingen är hemma. Det är senvinter, mörkret håller på att falla och huset ligger ensligt utanför byn.

”Varför ska vi stanna i bilen”? Jakob lät otålig i baksätet.

”Bara en liten stund, gubben, mamma ska kolla en sak. Lina drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet. Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något, försett med ett färgglatt band som hon mycket väl kände igen utan att just nu kunna placera det. Hon hörde Josefin säga något i bilen, men inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det. Registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka men fortsatte. När hon kom tillräckligt nära såg hon vad det var. Hennes nyckelknippa, som kommit bort i höstas, låg där på översta trappsteget.

Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.

”Mamma”!

Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem, hade låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och till och med på detta avstånd hörde hon att Jakob gnällde.

”Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen”, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd. Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade snön av det färgglada snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.

”Hallå”? ropade hon.

Hon fick inget svar, trots att hon stod kvar någon minut. Däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande; Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt, var det redan för sent att göra något åt det.

Jag tackar dig som tittade in och hoppas att du har en fin första advent. Kram!

”Bit i hop som du brukar göra”, sa hon, och två minuter senare stirrade två tandläkare dystert in i min mun. Tydligen har jag ett otroligt dåligt bett, hårt t.o.m. när jag inte upplever att jag biter i hop. Djupgående saxbett. Inte konstigt att jag fått dra ut två tänder i höstas, konstaterades det. Men nu är det bettskena på gång! En del upptäcker att de inte kan sova utan den när de väl vant sig, sa tandläkare tre uppmuntrande, när han kom med olika exemplar i en liten korg och förevisade dem.

Det låter lovande (tror jag). I övrigt är jag nedstämd. Trots att mycket är bra. Så det känns lite orättvist att mitt känslomässiga lågväder dragit in…Jag tycker att man ska bejaka sina känslor, men är så trött på att gråta att jag bestämt mig för att möta deppet i dörren, så att säga. Inte stänga ute det, men inte heller alltid stänga in mig i sovrummet när tårarna rinner.

Så nästa gång jag är ledsen har jag och min man bestämt oss för att göra något ihop. Det kan vara serie i soffan (inte mycket annat vi orkar göra tillsammans på vardagarna) ta en promenad, eller ”bara” kramas. Närhet till någon hjälper när man är låg, men jag kommer inte alltid i håg det.

Något annat som muntrar upp mig är att det går så bra med Vårmörker! Skrivandet har blivit något jag klamrar mig fast vid, särskilt nu när jag tillbringar mer tid än jag brukar ensam. Och min svikna karaktär har fått ett särskilt liv, jag skriver genom henne och de kapitlen blir bättre än om jag varit glad. Så inget ont…

Du som tittar in här hyfsat ofta har förmodligen koll på att jag lät en lektör läsa för ett tag sedan, och hon tyckte mycket om mitt manus. Det betyder självklart också mycket. Det är ännu inte klart, men det närmar sig! Så i nästa inlägg blir det ett smakprov ur Vårmörker, för den som är nyfiken. Kram och stort tack till dig som tittade in, hoppas att du mår bra.

Brödhög

Bokhög

Frosthög

Manushög

Jag mår inte bra för tillfället. Men med manuset går det bra och det är jag lycklig över. Kram.

Jag kom i väg till jobbet i dag utan att riktigt veta hur det gick till.

Känner mig aningens darrig och världsfrånvänd efter dagar av feber och liggande i soffan. Massor av läsande och tittande på serien Succession. Såpass att jag snart tror mig höra till en rik och störd familj.

Jag har en lapp i fickan, och räknar med att orka handla efter arbetet.

Yngsta gruvar sig för ett viktigt prov i morgon, medan jag ber att hennes skor inte har för hala sulor. Fruset och vackert ute. Sönerna snörvlar på hemma, manuset har lagts på is när jag varit sjuk och allt känns väldigt mycket november.