Författare: Louise Baumgärtner

Inte med bästa vilja i världen kan jag påstå att det varit en jättebra vecka…Det fina är att vi har fått ha älskad systerson och kusin hos oss! Men det har också inneburit ett extra barn att avlusa, och även om han är värd det hundra gånger om är det alltså löss som dominerat de sista dagarna…

Vi har ofrivilligt drunknat i schamponering, kamning och jag i konstant tvätt av handdukar, påslakan och örngott. Och jag som tyckte jag hängde mycket i tvättstugan innan.

Förutom det har vi haft ännu en febrig ungdom och mystiska utslag på fingrar, som nu behandlats med stark kortisonsalva.

Det är makens första semestervecka och jag tycker synd om honom. Dagsutflykterna har gått till vårdcentralen och Apoteket och på kvällarna har vi varit helt slut.

Som tur är finns det riktigt bra saker att glädja sig åt också.

Min badklåda är över!! Jag ligger i sängen och vilar och sover och det är inte hemskt och ångestfyllt längre, utan skönt🙏

Och äldste sonen som fick körkort för precis en månad sedan kör i princip bil hela tiden. Till och från nya jobbet. Och över detta är jag såklart väldigt lycklig!

Varmaste tack till dig som läste, vem du än är, och hoppas att du har det lite roligare än oss😉

– Din första semesterdag, sa jag när maken yrvaket stapplade upp vid halv elva. Vad ska vi göra av den? Maken tittade ut genom fönstret och suckade. Det öste ner.

Sedan hände en sak, eller rättare sagt förmedlades. Jag avslöjar inte hur, men efter det visste jag precis vad vi ska göra i dag.

Nu, drygt 1 1/2 timme senare står jag under tak med påsen ni ser på bild som sällskap, samt en handväska fullproppad med tabletter, Red Bull och avlusningsmedel. När jag inhandlade kvällens belöning (som ni också ser på bilden) ringde maken och rapporterade dystert att han redan hittat löss hos minst en kille hemma. Då gick jag tillbaka till Apoteket och köpte ännu mer vapen mot lössen.

Kan tillägga att jag tappat den lilla stil jag brukar vara mån om det sista. Badklådan, som nu börjar gå över, har liksom sugit musten ur mig. Och det var när jag gick över torget, iklädd lång klänning, ganska fin iofs, men med svart fleece och leriga skor (fixade hos kaninerna mellan skurarna) som jag tänkte ”bara ingen ser mig”…

Det enda jag gjort i skönhetsväg det sista är att färga håret, och det blev ganska rött och det gifter sig inte alls med glåmig uppsyn, lusmedel och återanvänd påse från Systemet.

Jag tycker om att tänka positivt, att försöka hitta det stora i det lilla osv. Men jag börjar bli rejält trött på alla halsflussar, regnskurar och annat. Jag tycker inte den här sommaren har varit kanon, med andra ord. Och i dag tycker jag det ännu mindre än andra dagar…

Kram, och hoppas verkligen att du som läste har något bättre att göra i dag😉

Olyckligtvis har jag sannolikt drabbats av badklåda. Detta kan hända en stackare som badar och av misstag blir angripen av fågelparasiter.

De tränger in någon millimeter under huden, och där dör dom. Det känns ungefär lika obehagligt som det låter. Som att ha en svärm med insekter precis under skinnet. Man blir galen. Man blir faktiskt galen. De första dygnen tog jag det med gott mod, men när det inte gick över kom ångesten.

En sen kväll läste jag på nätet att svår klåda kan driva folk till självmord. Då slutade jag läsa.

I brist på sömn har jag dock gjort en del annat. Massa sortering hemma t ex.

Säkert ingen som minns, men antal inlägg bakåt ojade jag mig över Tråkhögen i källaren, en hög av obestämda saker som bara lades i en…hög, helt enkelt. Den är i dagsläget ett minne blott. Man kan även både se golvet och gå in i vår klädkammare, något som inte varit möjligt på uppskattningsvis 5 år. Matkällaren är rensad, och tvättstugan, samt garderoben i hallen med alla sina höst- och vinterkläder, och skor. Jag har också avkalkat kaffebryggaren, rensat badrumsavloppet, varit på Gekås i Ullared och färgat håret.

Jisses. Jag blir lite yr i mössan av att tänka på allt jag gjort, så jag rundar nog av här och kryper ner i sängen till en utmärkt bok. För jag har faktiskt hunnit med ett besök på biblioteket också😊

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag blivit ganska produktiv av att ha badklåda. Men att det verkligen inte är värt det…

De första dagarna det regnade tyckte jag att det var en välsignelse. Det var det ju också. Men nu börjar man känna något annat när det opålitligt börjar ösa ner med jämna mellanrum.

Annat i livet kunde också vara bättre just nu. Den ovan föga inspirerande bilden togs här utanför Apoteket där jag sitter nu. Efter två dagars halsont blev en febertopp tillsammans med smärta så outhärdlig för yngste sonen att jag tog med honom till Akuten fem mil bort. Klockan var elva när vi anlände. Sedan förflöt några timmar i sällskap med väntan, väntan, Alvedon, isglass och prover. Diffusa provsvar, men de visade på så stark infektion att antibiotika var nödvändig. Han fick första dosen där, innan det bar iväg hemåt igen. På himlen lyste en stor, vacker måne som vi knappt såg.

Han ramlade i säng när vi kom hem, jag tog en kopp te och ostmacka, både för att stilla hungern och varva ner. Sjukhus väcker speciella känslor. En vördnad och lättnad över att det (nästan alltid) finns hjälp att få, och för dem som jobbar där. En tacksamhet över att bara spendera några timmar i ett väntrum, träffa doktorn, och sedan kunna åka hem.

Minnen av de nätter jag haft en plats där, t ex vid förlossningar. Livet när det kan vara som allra grymmast, eller vackrast, möts i dessa vita korridorer med pipande ljud, steg och röster. Man blir både liten och stor av insikten.

Nu är det över en vecka sedan äldste sonen fick sitt körkort! Andra gången gillt – och det var bara sju dagar mellan försöken.

I mitt stilla sinne tänkte jag att ett större mellanrum kanske hade varit lämpligt, men det sa jag inget om. I stället noterade jag när det var dags att skjutsa honom till körprovet att han verkade ganska avspänd. Lyssnade på en av sina favoritlåtar och skämtade lite. Och samtidigt som jag blev allt lugnare, jag hade stressat hela dagen på jobbet för att hinna hem i tid, började jag känna en förhoppning, detta skulle gå vägen.

Solen sken, och sonen sken när han steg ut ur bilen för att hälsa på personen från körskolan som mötte honom. Till saken hör att han fått ett samtal från dem bara några minuter innan jag hämtat upp honom hemma, där de hade frågat om han kunde starta lite tidigare. Och eftersom jag så gott som alltid kör med marginaler fick vi till det! Gott om tid alltså, på alla fronter. Jag vred om bilnyckeln och vinkade. Kvinnan från körskolan vinkade tillbaka, lite väl intensivt tyckte jag.

Ja, väldigt intensivt. Jag stannade, och sonen öppnade bildörren på passagerarsidan med bekymrad min.

– Jag glömde leget.

Utan legitimation, ingen uppkörning. Detta blev kristallklart följande minut. Man kan alltså inte visa upp det i efterhand.

Kvinnan från körskolan tittade på klockan. Sonens egentliga tid för uppkörning var 14.45, nästan en halvtimme bort.

– Hinner du hem och hämta det? frågade hon.

– Teoretiskt sett, sa jag. Men då får det inte vara en enda EPA på vägen. Viker är typ teoretiskt omöjligt på vår väg, men det sa jag inte.

Hon stirrade villrådigt på mig några sekunder, jag stirrade lika villrådigt tillbaka. Kvinna till kvinna, mamma till mamma.

– Kör, sa hon sedan, med ett omärkligt darr på rösten. Kör!

Och jag körde. Medan jag bad yngsta att ringa maken och säga åt honom att leta upp leget. Medan maken svor och for uppför trappan till sonens rum och letade. Medan yngste sonen kastade sig upp på cykeln med leget i handen, beredd att möta upp oss. Så körde jag som en galning. Inte som en tok, hela tiden, men så fort som en mamma vågar köra.

En mamma som, samtidigt som hon gasade på, tänkte att hon gärna ville behålla sitt körkort om nu polisen dök upp bakom en kurva…

En mamma som var väl medveten om att yngsta, något av det bästa hon har i världen, befann sig i bilen och sa saker som ”nu är klockan 14.35, Tobias undrar var vi är, och pappa tror inte att vi kommer klara det”.

Så körde mamman alltmer beslutsamt. Träd, hus och bilar svischade förbi. Hennes körlärare hade inte tyckt att det var en lämplig körning. Hade det varit hon som kört upp hade hon inte fått körkortet. MEN – sonen fick det faktiskt😀🙏Och det fick vara huvudsaken den dagen!

I förmiddags var det fint som sjutton, inte ett moln på himlen. Redan varmt så att klänningstyget klibbade på ryggen när jag gick till skogs vid nio på förmiddagen.

Jag tittade upp mot det blå och tänkte att det var svårt att tänka sig oväder några timmar senare. Men jag misstrodde inte väderappen, så efter att ha hängt upp rena lakan och strumpor hemma, packade jag kaffe, isvatten i flaskor och handdukar, och så åkte jag och tjejerna till stranden.

Det var ingen vanlig baddag, för äldsta dottern hade annonserat att hon skulle hoppa i plurret för första gången på 3 år! Och det gjorde hon också☺️

Sedan gick hon och min yngsta och köpte glass, medan jag drack kaffe. Jag har badat en hel del det sista, men efteråt har jag gått hem direkt, så detta blev riktig sommarfeeling. Tårna i sanden, och solvarm rygg som fuktades av mitt våta hår.

Kort är gott, dock. Det dröjde inte länge innan äldsta blev rastlös och ville hem, medan yngsta var sur eftersom hon hävdade att jag tog för stor plats på filten…Det lönade sig inte att säga att jag är lite större, det var ändå inte rättvist, tyckte hon.

Men när vi åkte hemåt var vi ändå på gott humör.

Denna afton har jag landat väldigt tidigt i sängen, det kanske är vädret som kom som utlovat, och gjorde världen mörk och grå. Till det passar en kuslig bra thriller fint🔽

Jag har aldrig läst något av en finsk författare förut, men detta lär inte vara sista gången!

Jag tackar dig som läste, och önskar trevlig kväll från ett hus där alla utom äldste sonen är hemma. Han fick körkort förra veckan(!) men vägen dit bjöd på en allt annat än lämplig körning🙈Om det berättar jag mer i nästa inlägg. Kram!

Midsommarafton blev, trots goda intentioner, ingen vidare dag. Den började med ett utbrott, som tyvärr följdes av flera, vilket minst ett av dem var mitt fel…

Det händer att jag skriver om svårigheterna i vår familj här på bloggen. Att två av våra fyra barn har npf- diagnoser. Att jag har en utmattning i bagaget. Och visst krockar detta rejält ibland…Visst är det bra att vara lågaffektiv, att kunna bemöta sitt barn eller tonåring med lugn, att andas djupt och tänka efter innan man säger något. Speciellt om man är arg.

MEN JAG GÖR INTE ALLTID DET! Speciellt svårt har jag för när ett av mina barn attackerar något av sina syskon. I går blev jag vansinnig. Jag skrek, jag gormade och gapade. Alla fönster och altandörren stod på vid gavel, så varenda granne som noppade jordgubbar och letade efter fina duken, eller för all del, bara spankulerade förbi kunde säkert höra mig.

Det stora barnet blev ledset, och det hela slutade med att det var jag som sänkte alltihop

Nu tror jag i och för sig att de andra hämtade sig lite bättre än jag gjorde.

Det bästa och mest storsinta av mig hade väl varit att försöka släta över och lysa upp aftonen efter detta. Men det gjorde jag tyvärr inte heller. Jag hade tappat både lust och ork, även om, som tur var, den goda laxmiddagen som mina föräldrar kom med, blev bra, och tillika en fin pratstund i trädgården med mamma.

Ibland tycker jag att det är så oerhört svårt att vara förälder. Jag kämpar så mycket, men är förbannat osäker på om det räcker till.

Jag försöker ha tålamod och lyckas ofta, men när jag brister är jag rädd att jag förstör för mycket. Jag älskar dem så innerligt mycket, och det gör också ont.

Men i dag är en ny dag! En dag där ingen otroligt nog är vaken än, bara jag. Och kaninerna förstås, som jag i skrivande stund håller ett öga på, där de springer runt i sina hagar. Eller ja, ligger

Och jag bestämmer mig för att detta ska bli en bättre dag. En där jag och äldsta dottern åker och köper nåt gott till serien vi ska titta på i kväll, om hon orkar. En dag där jag är snällare, både mot mig själv och andra. Och när det enda sätt jag tillåter mig själv att sjunka på är så här🔽

För hur gärna vi än vill lyckas vi långtifrån alltid. Det kan handla om humöret eller orken. Det kan handla om engagemang, sådant vi vet att vi borde göra…Det kan vara att gnälla eller tjata när det enda vi vill är att stötta.

Men vad det än är så är det viktigt att vi förlåter oss själva, och tillåter oss att starta om. Stort tack och kram till dig som läste, vem du än är och vad du än kämpar med🤗❤️‍🔥

Förra veckan var en stor vecka, och varm. Lyckliga studenter på flak i gassande sol, och gräddtårta som nästan smälte i allt firande…

På kvällen försvann Tobias till vänner, och kom inte hem förrän nästa dag. Jag och maken var lika delar trötta och stolta.

Nästa dag var det dags för oss att åka till Stockholm, på själsresekurs.

Det blir lite för konstigt, t.o.m. för mig att skriva om det, så jag avstår. Men det var helt fantastiskt! Också för att jag fick träffa en av mina största andliga förebilder i Sverige, Camilla Elfving, medium, föreläsare, författare och grundare till kursen vi gick.

Men skulle du vilja ha en liten dos andlighet, titta gärna in på min hemsida, som du länkas till nedan. Där har jag just nu ett väldigt prisvärt erbjudande på själsläsningar🌟

Hem

Så kom vi hem, till värmen. Bad nästan varje dag. Törstiga kaniner. En uppkörning som inte gick vägen. Sommarlov för barnen, mysigt, men också stunder av tristess. Livet, kort sagt, med toppar och dalar. Tack för att just du läste, kram❤️

Det blev inte mycket firat i dag. Det är mycket annat som hägrar nu…

Sonen tar studenten på torsdag, och på fredag åker jag och maken till Stockholm. Vi ska, tro det eller ej, på själsresekurs. Vet knappt om jag vågar berätta vad det är här och nu, så jag gör det inte.

Jag bifogar i stället en trist, men för mig skön bild på tvättstugan. Blev väldigt mycket tvätt och städ där i dag.

Var iofs inte alls rätt dag att spendera mestadels inomhus, men och som sagt, inom några dagar väntar andra äventyr!

Skönt tyckte jag även att det var när sonen meddelade att han och kompisarna ändrat planer för studentfirande från Göteborg till…hemma hos en av killarna🙏Då kan man sova lugnt den natten. Apropå natt, detta väntar nu🔽

Boken i mitten är kusligt bra! Och på omslaget till höger ser du Camilla som håller i kursen vi ska på i helgen😇Kram, och tack för att just du läste!

I dag började jag jobba på ett nytt ställe, och trots att det gamla var så slitet och fult, och det nya är så fräscht och ljust, är jag endast påverkad av saknad för tillfället. Så mycket att det känns ända in i hjärtat.

Som spiken i kistan har jag fått arbetstider jag inte riktigt gillar, vilket gjorde att jag och tre matkassar var hemma 3 1/2 timme senare än jag brukar. Och då hade maken gett sig i väg med ena dottern till Stockholm.

Det blev en ganska tråkig eftermiddag, trots att speciellt äldste sonen var väldigt hjälpsam. Vi hittade en död fågel i trädgården och yngsta sonen hostade på, för tredje dagen i rad…

Vilken tur att det finns kvällar, och bra böcker🙏

Skönt även att samtalet från maken nyss kom, de är väl framme i Stockholm. Och vilken tur att det är en ny dag i morgon.