Författare: Louise Baumgärtner

På midsommar förra året kom du körande precis som vanligt, mamma satt bredvid med laxfatet i knäet. Vi njöt av maten och prisade vädret. Jag minns att jag klagade på mitt nytonade hår som antagit en halmgul nyans istället för den gyllenblonda som utlovats på förpackningen.

Ingen annan ville bada, så jag stack i väg ensam. Förutom vädret var det inget särskilt som utmärkte sig tyckte jag då, men med facit i hand var det ju det. För det var sista midsommarafton du levde, pappa.

Även denna dag är så vacker, världen insvept i solsken. Allt blommar. Och tårarna brände bakom ögonlocken redan när mamma ringde och frågade när hon skulle komma. I dag ska jag gråta, det vet jag redan. Men jag har också bestämt att vi ska skåla för dig. Och jag ska få sällskap när jag badar, det har mamma lovat.

I dag ska jag minnas dig, precis som alla dagar. I dag ska jag älska dig precis som jag alltid kommer göra. Och jag vet, jag vet att du är med oss.

Ha en fin midsommar allihop🌸

Så hände det sig, på årets hittills varmaste och kanske även vackraste dag. En dag då vi skulle bada, tyckte jag, och grilla på kvällen. Att jag var så himla ledsen. På morgonen och förmiddagen höll jag mig uppe och igång.

Var ute i skogen, fotade träd med en kluckande vattenflaska i min nya ryggsäck. Och pratade med pappa, i tanken. Försökte ta in att han inte går att nå som vanligt längre, att han inte finns kvar på jorden. Och förmodligen spädde den fina sommardagen på sorgen.

På eftermiddagen föll jag ihop. Först sov jag, sedan grät jag och sedan insåg jag att jag inte skulle komma upp ur sängen. När jag har riktigt ont inuti ligger jag hopkrupen under varma täcken. Eller ja, i lördags under ett svalt sådant. Det lindrar. Först på kvällen kom jag upp. Åt rester av kött, grillad paprika och aubergine, potatissallad och melon. Doften fanns kvar, svävade över altanen och köket, och köksgolvet var kladdigt under mina barfota- fötter. Yngsta klagade på flugor och äldste sonen hade över tjugo myggbett efter fredagens bastande. Det är sommar. Och naturligtvis helt okej att vara ledsen.

I går var det inte lika soligt, men varmt och då badade vi.

Jag är så förundrad och glad över att min debut Skuggvinter fortfarande blir läst och uppmärksammad. Även om åsikterna går isär.

Igår träffade jag några väninnor, och efter en fråga om hur det gick med manuset kom Skuggvinter på tal. En av väninnorna hade nämligen stött på någon hon var ytligt bekant med, och som även känner till mig, och de började prata om min bok. Båda tyckte den var bra, men kvinnan som bara kände mig ytligt tyckte att den var svår att få ihop med mig som person. Jag som verkar så snäll och trevlig, sa hon. Hon är inte ensam. Hon har väl reagerat på det som de flesta har; otroheten, sexscenerna och troligtvis alkoholen.

Jisses, vad folk har tyckt till när det gäller Skuggvinter! En berättade att hon var så arg på Alice att hon slängt boken i väggen två gånger. Antal personer har sagt att de varit tvungna att pausa läsningen när det blivit alltför intensivt. En vän fick mardrömmar och en av mina kusiner erkände att han flera år efteråt inte kunde rengöra kaffebryggaren ”utan att tänka på den där läskige killen i din bok”. När jag signerade i butiker där jag varit förut hände det att det kom fram läsare som köpt boken – och som nu behövde prata av sig.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt road av att en del tycks sätta likhetstecken mellan mig och Alice, (eller jo, kanske lite) men jag brukar inte försvara någon av oss. Det som hände när jag skrev var ganska märkligt, men inte märkligare än att det händer många författare; Ju längre in i handlingen jag kom , desto mer tog personerna i den över. Jag mådde jättedåligt när jag skrev vissa scener – jag var också tvungen att pausa- men då fanns det ingen återvändo längre. Berättelsen bara hände och min uppgift var till slut endast att förmedla dramat så bra som möjligt. Amen.

Någon sa efter att ha läst; Jag skulle aldrig kunna skriva så, jag kan inte ens prata om sex. Det tycker inte jag om att göra heller, svarade jag, det som hände mellan Sebastian och Alice har inget med mig att göra. Nej, jag skyller allt på dem😁

Med författarens rätt har jag full frihet att resa in i andra, och i deras världar. Och jag tror, på riktigt att det är när man vågar göra det, som de bästa historierna skapas.

Om jag fick peta i Skuggvinter i dag finns det ett och annat jag skulle ändra på, utan tvekan. Jag förstår mycket av kritiken och har med mig den i skrivandet. Men en sak lyckades jag med; att beröra, och det är jag nöjd med!

Jag var så nervös i onsdags när jag skulle göra arbets-EKG på en hjärtmottagning i Göteborg. Men det hade jag inte behövt vara! För det gick jättebra, och mitt blodtryck hade också blivit bättre. Och sedan klev jag ut i den blåsiga storstadsluften.

Eftersom jag bodde i Göteborg i elva år, och har varit där oändligt många gånger sedan barnsben finns där många minnen, både ljusa och svåra. Förresten, på väg mot centralen hittade jag en buske som såg ut som en blomsterbukett🔼🌷

Och väl framme förundrades jag över att man från Drottningtorget sett kan luras att tro att Centralstationen är en liten historia. Och det är den ju också om man jämför med t. ex. Stockholm, men så liten som den ger sken av att vara här, är den som sagt inte.

Nåväl, jag korsade den snabbt, men inte utan att köpa ett bokmärke på Pocket Shop, och fortsatte till ett av mina favoritcaféer. Där åt jag en vacker tårtbit och konstaterade att en dag jag inte sett fram emot faktiskt blivit riktigt drömmig. Härligt att livet är sådant ibland.

Nu har det gått en vecka sedan pappas begravning och märkligt nog blev det en väldigt fin dag❤️Det beror mycket på alla som kom, det värmde ända in i själen.

Något som värmde rent fysiskt var ugnen, när jag bakade hålkakor i går. När jag var ung bakade pappa ofta bröd, komplicerade sådana. Först som vuxen inser jag hur lyxigt det var.

Och ute värmer solen, när det inte regnar. Vilken perfekt blandning, vi behöver både och. Detta är min kraftplats i skogen.

Tack till dig som tittade in, ta hand om dig!

Jag är så tacksam att jag tog vara på sista tiden med dig. För världen är gråare nu när du är borta.

För ungefär ett halvår sedan frågade min syster vad jag gjorde när ledsnaden över din sjukdom kom över mig. Jag svarade då att jag brukade ringa, eller planera nästa gång jag skulle åka och hälsa på.

Mina syskon kunde tyvärr inte träffa honom så ofta, de bor mycket längre bort. Men de kunde vara med på en överraskning kom jag på när det blev Fars Dag i november förra året. Jag visste att det skulle bli din sista. Så jag förmanade mamma att inte säga något, och åkte dit, med tårta och blommor i högsta hugg.

Brorsan hade swishat en peng och syrran skrivit en fin dikt jag skulle läsa upp. Jag älskar att överraska så jag var förväntansfull när jag ringde på. Det kom dock av sig när du öppnade och sa ”Nämen Louise, kommer du”?! med dåligt spelad förvånad min.

”Jag råkade tyvärr försäga mig”, sa mamma som stod i bakgrunden. Vi skrattade åt det och njöt av tårtan. Då hade du fortfarande hyfsad aptit.

I april åkte jag och sonen för att träffa dig på korttidsboendet du hamnat på. Då överraskade du – genom att äta upp en hel prinsessbakelse! Mamma hade sagt att det inte var någon idé att köpa något, men den gick ner fint, med kaffe. Den andre åt sonen upp, medan jag beställde Earl Grey av en snäll sköterska som tittade in och frågade om vi önskade något.

”Stanna så länge ni vill”, sa du. Det var sista veckan du hade ork att säga så, men det visste vi inte.

Jag vet att jag bland annat pratade om himlen, att den alltid är så vacker, hur den än ser ut. Vi satt framför ett stort fönster, det var väl därför jag kom att tänka på det. Det hade varit en solig vårdag.

När jag lämnade dig allra sista dagen var himlen ovanligt fin. Det gick som strålar från molnen som det brukar när det regnar. Jag undrade om det var ett tecken. En timme senare ringde mamma och sa att du att du var borta.

Det är svårt att förstå att du inte är här längre. Men på bandet tillhörande blommorna vid begravningen ska det bl. a. stå I våra hjärtan finns du alltid kvar. För det är så det är med kärlek.

– Jag ska inte stanna länge, jag ser att du är trött. Så sa jag, inte sista gången jag hälsade på pappa på sjukhuset, men sista gången jag kunde prata med honom.

”Det låter bra, Louise, sa han med en rossling, och sjönk tillbaka i sängen. Han visste att jag förstod. Jag berättade något positivt om alla mina barn, något de gjort eller sagt, i korta ordalag. Och kunde inte låta bli att avsluta med syskonbarnen.

Vi var eniga; barnen är bäst och finast, och det var alltid dem han intresserade sig mest för. Men jag nämnde också att det gick bra med skrivandet på Vårmörker. ”Det blir nog en bok denna gång med”. ”Det är bra, sa du igen, du är envis”. Vi kom överens om att jag har det efter honom, för det säger alltid mamma.

Strax innan jag gick sa jag ”Du behöver inte vara rädd. Jag är helt övertygad om att du får träffa farmor och Leif och alla andra”. Han såg ut att tycka om det jag sa, så jag är så glad att jag gjorde det. För nästa gång jag såg pappa var han inte längre kontaktbar.

I dag är det gudstjänst i kyrkan där han ska begravas, och det kommer tändas ljus för honom. Jag ska vara där, men önskar så att det var i ett annat ärende jag åkte till Borås. Att du fått stanna kvar i livet, pappa, hos oss. Att vi kunde ringa dig, och komma, äta lax och potatis ihop igen, och skratta och prata. Jag saknar dig så mycket, pappa. Jag saknar dig nästan hela tiden💔❤️

Jag tänkte skriva om veckan som gått, men upptäcker att det gör mig helt matt. Jag har varit med mamma på en begravningsbyrå. Jag har jobbat, och sovit mer vissa dagar och ingenting andra.

Jag har träffat vänner på restaurang, och vi har haft vänner över på filmkväll. Jag har varit i skogen och i morse öppnade jag mitt manus för första gången sedan allt hände.

Jag saknar att inte kunna ringa dig eller åka och hälsa på dig. Jag saknar dig så himla mycket, pappa. Jag kan inte förstå att jag inte får träffa dig mer.

Det är så lustigt, för en del av mig tror fortfarande att du ska komma gående en vacker vårdag som denna…

Du skulle vara klädd i kortärmad skjorta och knälånga shorts med keps på huvudet, och säga Hallå Louise och ge mig en lätt kram och ett leende medan du spanar efter mina barn😉

Sov gott, lilla pappa❤️Nu lider du inte mer.

Trots många och fina gratulationer var jag väldigt ledsen på min födelsedag i går. Det berodde förstås på att pappa är så sjuk.

På jobbet gick det inte att gå sönder såklart. Tårarna som ville komma sprängde i halsen, den gjorde faktiskt ont men jag bet i hop, trots att all världens elände, eller rättare sagt, mitt elände överföll mig. Förutom pappa var det känslor av ensamhet, alla relationer som misslyckats, och sedan hackade jag på mig själv för att jag hackade på mig själv också.

För att få ett stopp på det svarta, jag fyllde ändå år, gjorde jag mitt bästa för att attackera med tacksamhet. Det funkar ofta bra, om man bara är genuint ärlig mot sig själv och inte kräver för mycket, man får faktiskt vara deppig. Men i går var det bara för mycket. Jag är tacksam för alla gratulationer….tacksam för att jag har en familj….tacksam för de vänner jag har…

Jag är älskad, tänkte jag. Jag tar emot livets goda. Även om jag är ledsen. (Och även om det inte känns så, tänkte jag). Sedan åkte jag hem, åt och sov. När jag vaknade och maken kom med kaffet, då kom tårarna. Döttrarna väntade i hallen och kom sedan in med paket och bekymrade miner.

På bilden ser ni vad jag fick, en ängel med ett hjärta i handen. Och på kartongen stod det följande: You are loved. Det förändrade hela min dag. Jag kan inte tänka mig en finare present, ett mer passande tecken, ord jag behövde mer än dessa…

När jag torkat tårarna åt vi lyx-tacos med guacamole, ostsås och chips, utöver de obligatoriska grönsakerna. Yngsta bakade kladdkaka. Jag fick en bok jag vet att jag kommer tycka om av mina föräldrar, en klänning av min man och sönerna hade handlat på Body Shop!

På kvällen kröp jag upp i soffan med en kopp Earl Grey och njöt först av Gilmore Girls med yngsta, och sedan av min och makens serie. Kärlek är bäst och starkast hur livet omkring än ser ut. Kram!